Ny stad och gammal stad

Vasastaden
En kontrast från Vasastaden. Foto: Hj. Brink

”Det är en egendomlig kontrast bilden ovan erbjuder. Å ena sidan den regelrätta storstadsboulevarden med sina saftiga, nyspirande gräsmattor och sina rader af unga, knoppande lindar, å andra sidan den grå bergsknalten, nedanför hvilken den lilla krokiga gränden letar sig fram mellan trädgårdstäppor och fallfärdiga kojor.

Å ena sidan det jättelika storstadspalatset, hvilket imponerar mer genom sina stenmassor och sin höjd än genom sina ädla former. Å andra sidan den lilla klungan af kåkar, mörka, bofälliga kojor, hvilka äro dömda att vandra all världens väg – och som redan fallit för rödjarens bila.

Emellan dessa kåkar, på dess bergknaltar och i dessa smala gränder hafva generationer af fattigdomens barn lekt och fröjdat sig åt vårsolens glans, tumlat om på gräsmattorna vid den dåvarande stadsgränsen och prydt sig med vildblommorna, som växte utan ans och tukt i backarne. Nu äro de borta, och fattigdomens barn hafva trängts undan, längre åt söder och vester, där stadens gränser nu gå, ty det är ju ödets skickelse, att de alltid skola hålla sig vid gränsen.

På däras forna lekplatser finnas nu fina, cirklade och sandade gångar, ståltrådshägnade gräsmattor, mjuka som sammet, blomsterrabatter med doftande hyacinter och tulpaner och all annan sommarens härlighet, som trädgårdsmästaren lockar fram i sina drifbänkar. På dessa gångar leka barn i fina kläder, spela ”bandjol” och kasta boll, under det fontänen med sitt våta strängaspel ger lif och friskhet åt taflan.

I bakgrunden öppnar sig ett vackert perspektiv: den leende Vasaparken med sina gamla och unga trän, sin Floras kulle, sina buskager och grandungar och där bakom de gråa bergen med görna dälder i vårens tid. Här är ljus och luft och fägring, allt det som tilltalar skönhetssinnet. Skada bara att den vackra taflan skall förstöras, så snart vi vända blickarne från naturens smekande färgspel till husmassorna, som flankerar de vackra platserna.

Det är som att komma från en poesifylld idyll till en konstlös andefattig tragedi. I alla dessa linier herrskar det fula. Dessa bondbyggmästarnes fantasier, dessa den krassa nyttans stenprodukter sväfva i luften som skönhetsförjagande väsen och sträfva att ombilda en af stadens vackraste platser till en väldig bakgård, med piskbalkonger och allt möjligt arkitektoniskt armod.

F-g.”

Ur: tidningen Pingsten 1904.

Det finns onekligen mer än en parallell i texten ovan till vår tids debatt om stadens förfulning och hur de fattiga drivs ut mot stadens gränser.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s