Skeppsbron inför ny omvandling – kanske

Skeppsbron (Flygfoto: Per Hallén 2012)
Skeppsbron (Flygfoto: Per Hallén 2012)

Området mellan Otterhällan och älven var ursprungligen en del av stadens försvar med murar, vallar och pålverk ute i älven. När arkeologiska undersökningar genomförts på de stora öppna ytorna har lämningar efter denna yttre mur hittats. Muren närmast älven behölls något längre än de övriga vallarna. ”Kongl. Maijt, som i Nåder för godt funnit, at jemte de kring Staden särskilt anlagde Förswarswärk, att sjelfwa Stadens Fästningswärk endast komma at bbibehållas den wallen, som ligger emot Stadens Redd, hwartill äro att räkna FästningsLinierna ifrån och med badstufwe Bastionen till och med Bastionen S:t Erik” (Raseringskontraktet 1807, återgivet i Bæckström, 1922 195).

När Alexander Keiller köpte tomten vid Skeppsbron 1841 på 8000 kvadratmeter var även muren vid älven riven. En hel del av materialet från vallar och murar hade använts till att skapa nya tomter vid vattnet.  Keiller hade för avsikt att bygga en mekanisk verkstad på platsen. Under några få år investerade han 109 000 riksdaler bo i anläggningen (jämför det med David Carnegie som köpte sockerbruket vid klippan 1836 för 200 350 riksdaler bo). Det finns inte några uppgifter kring hur Keiller finansierade denna mycket stora investering. Vid denna tid fanns få större långivare att vända sig till, under krisåren efter Napoleonkrigen hade alla privata finansinstitut avvecklats och endast riksbanken återstod som formell långivare. I Göteborg fanns dessutom Sveriges första sparbank sedan 1820, men det är tveksamt om de hade kunnat stödja ett stort industriprojekt. Troligare är att Keiller fick låna pengar av nätverk av informella kreditgivare inom och utom landets gränser.

Göteborgs Mekaniska Werkstad under 1860-talet. Bilden är inlänkad från ”Göteborgsbilder”, Göteborg med dess omgifningar 1859-1862.

Fabriksbyggnaden som uppfördes var drygt 100 meter lång och i den fanns även ett gjuteri. Vid sidan av denna huvudbyggnad uppfördes flera förråd och magasin. När anläggningen uppfördes under 1840-talet var det en toppmodern fabriksmiljö. Den byggdes upp under industrialismens födelseår i Sverige då det bara fanns en handfull liknande anläggningar i landet. Senare utökades anläggningen med ett varv för att bygga och reparera framförallt ångfartyg. År 1868 gjorde företaget konkurs, men det berodde framförallt på problem i andra delar av det stora företaget. Anläggningen fick därefter nya ägare och varvet flyttades över älven medan den mekaniska verkstaden bytte namn till Göteborgs Mekaniska Verkstads AB. Verksamheten i fabriken på Skeppsbron fortsatte fram till 1907. (Se: Fritz 1996 s. 150-155, samt Fritz 2008 s. 22-33.)

Andra verksamheter flyttade in i lokalerna som fanns kvar ända till 1960-talet. Då fanns även spårväg och järnväg i området. Järnvägen var industrispår som gick till kajerna invid älven. Under början av 1970-talet revs många byggnader i området och tomtmarken blev parkeringsplatser invid den tungt trafikerade Götaleden. (Lönnroth 2003 s. 375-76) År 2000 inleddes bygget av den stora Götetunneln genom Göteborg och 2006 kunde den invigas. Då blev hela området invid Skeppsbron möjlig att använda till något annat än yta för bilar, men vad skulle hända med området? Åren har gått och de stora parkeringsytorna har funnits kvar mitt i centrum av staden. Våren 2014 tog stadens styrande ett beslut, ett årtionde försenat, kring en ny plan för området. Om planen inte överklagas kan bygget av ny bebyggelse starta 2016, om den överklagas lär det väl dröja ytterligare något eller några år.

Bygget av en ny, eller skall vi säga, nygammal, spårvagnslinje har nu snart fullbordats och ett nytt resecentrum skall växa fram vid Stenpiren.

Någon gång lär det väl ske en omvandling av detta mycket centrala område i staden. Kommer planerarna att ta hänsyn till de många lager av historia som finns vid älven? Det är nog föga troligt tyvärr.

Litteratur

Bæckström, Arvid (1923). Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria. Diss. Göteborg

Fritz, Martin (1996). Göteborgs historia: näringsliv och samhällsutveckling. 2, Från handelsstad till industristad 1820-1920. Stockholm: Nerenius & Santérus

Fritz, Martin (2008). Sveriges industrialisering och släkten Keiller. Sävedalen: Warne

Lönnroth, Gudrun (red.) (2003). Hus för hus i Göteborgs stadskärna. Göteborg: Stadsbyggnadskontoret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s