”Nu har det verkligen varit vår i den här staden med omgivningar en hel månad eller något mindre. Om man som gammal skeptiker inte tror på barometern, väderleksrapporterna och sina egna fem sunda sinnen, måste man likväl böja sig för det oemotståndliga argumentet, att det är så gott som mitten av april och att det därför helt enkelt måste vara en ny årstid, som håller på att göra sitt intåg. Det är fullkomligt sant! Varför alla människor i år vägra tro på ett så påtagligt faktum, är mig en gåta. Men vart man vänder sig med en älskvärd anmärkning om det vackra vädret, skakar folk på huvudet och säger, att det är ingenting att lita på. Vänta bara till den åttonde maj. Då skall ni få se något skojigt. Har den stackars regnbågen aldrig förr haft tillfälle att måla himlavalvet i sju olika färger, kommer den att göra det då. Alldeles oberoende av vad de strejkande måleri arbetarna säga om blockadbrytning och illojal konkurrens. Men jag bryr mig mycket litet om vad folk tycker. Sedan jag tio kvällar i sträck överraskat min jungfru med att stå i portgången och gnola »Det var i violernas tid», som Naima lärde henne vid en påsksoar i julas, medan hon — jungfrun — väntade på en tillfällig fästman, som vikarierar för honom, som tjänar fosterlandet i Uddevalla, begrep jag, att något måste göras. Först tog jag portnyckeln från jungfrun. Det är så besvärligt att behöva byta tjänare strax före jul. Sedan lät jag en ganska partisk affärsman värdera min vinterrock. Aldrig hade jag trott, att den var så fullkomligt utsliten. Visserligen är den något trasig i fodret, .och på några ställen har den gått upp i limningen, men däremot hade jag inte en aning om att det egentligen var jag, som skulle känna mig tacksam för att farbror ville ta den till förvaring. Tio kronor och litet världs- och självförakt rikare lämnade jag den käre släktingen. För det tredje gick jag till min hovleverantör i skrädderibranschen och köpte en splitter ny vårrock för tian som första avbetalning. Sedan gick jag upp till byrån. Men det var alldeles underligt, vad mitt arbetsrum med dess tjocka persiska mattor, gyllenläderstapeter, mahognygo…, nej, skrivbord och eleganta möbler blev litet och ledsamt. Jag orkade inte ens andas. Luften var tung av orientaliska parfymer, som skådespelerskan på modet lämnat efter sig, när hon på förmiddagen varit uppe för att bli intervjuad och hennes vänsterhandske med dess knapp av guld, som hon givit mig som ett litet minne, låg i papperskorgen och skröt med sin prislapp, som hon glömt taga bort. Genom det halvöppna fönstret silade luften in och smekte mina tinningar. Jag fattade .ett djärvt beslut. Sade till chauffören, att han skulle göra min nya Daimler i ordning, tog på mig pälsen och bilglasögonen, läderdamaskerna och skinnvästen, stoppade körkortet och en reservring i fickan och tog spårvagnen till Långedrag.

På Järntorget träffade jag den stackars herr fotografen. Jag fixerade och framkallade honom, varpå han under förevändning av att göra i ordning ett bad, tog plats i vagnen. Fotografen, som en gång i sin ungdom varit extra vikarierande spårvägare, är god vän med alla konduktörer. Likväl gingo mina förhoppningar att få åka till Långedrag på åtminstone halv avgift fullkomligt i stöpet. Har ni, infödde göteborgare, någonsin lagt märke till, vilket oerhört nöje det egentligen är att åka Långedragsspårvagn? Sannolikt inte. Men försök att känna efter nästa gång. Alla åldrar och samhällsklasser äro representerade. Skomakare och grosshandlande, vitskäggiga gamla syndare och små skolflickor, fiskare och grevar och baroner, alla sitta de i broderlig sämja på de hårda sofforna och se försonliga och vänliga ut, medan färden går uppför Stigbergsliden och nedför Karl Johansgatan, förbi Stadsgränsen och Hagens kapell, radiostationen och Käringberget ända till Saltholmen. Denna gång lade jag märke till tre ungdomar i åldern tolv till sex år. En pojke med latinläroverkets förstaklassmössa och två något yngre damer med väskor och smörgåspapper. Båda flickorna voro förälskade i pojken, som med nådig min tog emot deras anspråkslösa hyllning. De smålogo mot hans öppna ansikte, och den lilla, som just höll på att byta tänder, visade i älskvärd omedvetenhet om allt vad kvinnlig fåfänga heter, den plats i munnen, där två nya tuggorgan höllo på att ersätta de förlorade mjölktänderna. Den äldre, som kunde vara bortåt åtta år. föreföll mera reserverad. Hon drog omsorgsfullt ned de korta kjolarna för att dölja ett hål på knäet, och när hon råkade sparka den beundrade på smalbenet, bad hon älskvärt om ursäkt.

Passagerarna se i allmänhet inte vidare intresserade ut av det landskap, som de fara igenom. Inte att undra på. Sannolikt ha de flesta gjort den turen hundratals gånger förut, och det skulle behövas större känsla för dolda skönheter än som är vanligt i Göteborg för att upptäcka något vackert på den traden. Kanske en främling, som skriver korrespondenser till utländska tidningar, skulle ha en hel del att säga om de så kallade villorna vid Stadsgränsen, vilkas fenomenala fulhet jagar kalla kårar utmed ryggen på oss, som inte äro immuna mot den sortens skräck- baciller. Hade främlingen litet fantasi i sin ägo, skulle han kanske också se en viss likhet mellan alla de små anspråkslösa, vita träkorsen på västra delen av kyrkogården och krigargravarna i Flandern. Den trådbehängda trådlösa signalmasten vid Nya Varvet skulle föra hans tankar till Island, Singapore och Shanghai.

– Det är i alla fall väl, att vi — foto och jag — inte äro skribenter för någon främmande tidning. Vi kunna som alla andra göteborgare hoppa över allt det där och luta oss tillbaka i den bekväma vagnen för att sova bort den tråkiga resan. Vid Långedrag upptäcker jag två saker. Dels äro vi ensamma i vagnen, vilket alltid medför en känsla av oberoende och önskan att betala för enskilt rum, dels har vattnet i Hinsholmskilen torkat bort och för den svindlande tanken till Amerikas Förenta. Stater. Men vi skola ända till Saltholmen. Vi skola möta våren i havsbandet, där böljorna slå emot skären. Vi skola andas havsluft och drömma om frisk sälta, sol och förliga vindar. Vi skola för enda gång, kanske på flera månader, ge allt vad som flyger och far i stadens sorger och bekymmer, tristess och dumheter. Vi skola glömma våra skyldigheter mot ett älskat och aktat samhälle och i stället lägga oss på rygg, röka cigarr, spotta upp i det blå och kläda av verkligheten i den mest fruktansvärt upprörande dishabillé. Eller, med andra ord, vi. utnämna oss till herrar över oss själva för en timme eller så. Dessutom ha vi tänkt att dricka en lättgrogg var på restauranten. Något galet måste man göra. Nu blev det verkligen ingen lättgrogg. Kaffe och maränger smaka också bra!

Det var vår på Saltholmen. Mycket mera än man kunde tro, när man gick och drev på gatorna i staden. Vattnet lyste så där blått, som det bara gör på gammalmodiga, overkliga tavlor, som hänga i dammiga vrår på museerna för att kvadratalliansernas mästare skola få plats med de geniala snille verk, som känneteckna en ny tid på konstens törnbeströdda bana. De: var riktigt skrattretande att se, hur löjligt gammalmodigt vattnet är vid Saltholmen. Den nya tiden har gått det spårlöst förbi, och det ligger där och skvalpar i salig okunnighet om att Göteborgsutställningen skall börja inom en enda futtig månad. Vad skola de främmande experterna säga? Något stött i kanten över denna brist på förståelse för den nya tiden, går jag bort bild badhuset för att se på det nya Simstadion.

Där arbetas med den i vårt land vanliga intensiteten och det är riktigt rörande att se, huru intresserade alla äro av att det skall bli färdigt i tid. Här skall Weissmüller och Arne Borg träffas i sommar och bereda oss sensationer, varken Karin Lundgren eller Berg någonsin kunnat åstadkomma. Simstadion är stort och ståtligt. Foto klättrade med dödsförakt upp på en ställning och tog bredvidstående vackra bild. Själv ville jag inte följa med. Risken att ramla i sjön är alltid överhängande när man går på en tretumsplanka över ett fyra meters bråddjup och fruktan att cigarren skulle slockna om jag föll i, lade sordin på min vilda längtan att visa prov på mitt mod. Foto föll inte i, men inte långt ifrån. Från badhuset, som det hette förr i världen innan allt i den här staden med omgivningar inte var finare än att det kunde nämnas med sina rätta namn, gingo vi upp till utsiktsplatsen på Saltholmen. En ångare stävade sakta in mot staden, några fiskejakter kryssade planlöst fram och åter över Älvsborgsfjorden och en motorracer sköt med stark fart bortåt Styrsöhållet till. Klipporna lågo gråa och svarta, skären och öarna lågo och drömde i den svala vårsolen, allt andades frid. lycka och försoning. Det var egentligen blott en enda sak som störde mitt skönhetssinne. Älvsborgs fästning ser alldeles för enkel och tarvlig ut där den ligger. Särskilt med tanke på dess ärorika historia och alla de främmande örlogsfartyg som passera den i sommar är det en bjudande plikt att snygga upp den så gott sig göra låter. Vallarna kunna lämpligen målas i blå och vita i likhet med Slottsskogsvallen och tornet skulle säkert göra sig rätt bra om det blev påbyggt några våningar a la praktbyggnaderna vid Linnégatan. Dessutom borde det fernissas och om möjligt strykas med någon passande lackfärg. Under sådana omständigheter skulle vi inte behövas skämmas för våra gamla minnesmärken och främlingarna från fjärran land skulle säkert få ett utomordentligt intryck av vår pietet mot fädernas verksamhet i helg och socken.

Under det jag gör dessa reflektioner har fotografen gått omkring och förstört den ena plåten efter den andra, Några upp- och nedvända båtar äro särskilt föremål för hans intresse och han anförtror mig att det inte dröjer länge innan han köper en. av dem för en spottstyver.

Själv är jag mera intresserad av den nya teatern i Vikingsborg, som ser ut att bli färdig i rätt tid. Om ni ser efter på bilden får ni ett ganska fullständigt intryck av hur den tar sig ut just nu. Men efter alla dessa ansträngningar med promenader runt hela omgivningarna blir vi trötta. Lättgroggen vinkar i fjärran. Men när vi gå förbi restaurangen, inser jag det fruktlösa i att dricka en blandning av en del wisky och nio tiondelar vatten. Tacka vill jag .kaffe och maränger på »Café Utsigten». Där hamna vi alltså och erfara den underbara känslan att sitta utomhus och dricka en sorglig dryck och lapa luftpastejer. Första gången på året! Vid bordet strax intill sitta .naturligtvis två unga sköna kvinnor. Hur skulle en vår historia ta sig ut, om inte de voro med? Men fotografen hade inga plåtar kvar, och med sorg i hjärtat måste jag avstå från att föreviga dem i samband med berättelsen. De voro språksamma och glada och talade om att de strövat runt hela- dagen och nu skulle fara till staden och voro lediga hela kvällen. Den vackraste visade tanklöst en förtjusande vrist, och fotografen, som har både hustru och barn, glömde sig därhän, att han bjöd dem på spårvagn till staden. Foto, foto! Där övertog jag dem. Men det är en senare historia.

Tre ess.” (Ur: Göteborgs Dagblad 14 april 1923)

Bilden i sidhuvudet visar simstadium, den liksom alla bilder i dagens berättelse är hämtade ur Göteborgs Dagblad 14 april 1923.