”Bland de personer, som under de senaste dagarna besökt utställningen märkes ett par av de mest kända och högst uppskattade namnen i modern svensk arkitektur, professor Ragnar Östberg, skaparen av det monumentala, nyligen invigda Stadshuset i Stockholm, och arkitekt Carl Westman, mästaren till huvudstadens blott några få år äldre rådhus. De kunna bägge anses som banbrytarna för och bärarna av den moderna svenska arkitektur, som i Göteborgsutställningen fått ett av sina senaste och kanske även originellaste uttryck, och en förfrågan om deras intryck av densamma torde därför vara berättigad.

Bägge arkitekterna hade icke ord nog av beundran för vad de här sett, och de förklarade det var svårt att finna synpunkter – så mycket och berättigat beröm har ju redan slösats på utställningen.

– Jag är egentligen ingen vän av utställningar, sade professor Östberg, men jag får göra ett undantag för denna, den har helt betagit mig. Den kännetecknas av en enastående storhet över linjer och ytor, en fri rymd och en så att säga monumental grund, som man utnyttjat förträffligt. Jag har en känsla av rikedom, ja nästan av slöseri, med vilken man låtit allt komma till sin rätt. Samtidigt vilar det en friskhet och en lekfullhet över detaljerna, som jämte den fullständiga frånvaron av all slentrian icke kan undgå att fånga beundraren. Det är så att säga en naiv intelligens över dem, som är betagande.

Och så möter man så ofta de mest hänförande överraskningar. Av dem har jag särskilt fäst mig vid kyrkogården. Det är en oerhört djärv tanke att på en marknad – ty en sådan är dock alltid en utställning – anlägga en kyrkogård, men så som den är gjord här, är det mer än berättigat. Man kommer först in i den stora kyrksalen med dess gamla prakt och något dämpade ljus, föres så in i medeltidskyrkan med dess enkla, verkningsfulla naturliga belysning och har då kommit så långt bort från marknadsstämningarna, att det är helt naturligt att stiga ut på den gamla kyrkogården och där få en stund till rofylld vila och stilla eftertanke.

– Jag tror för min del, slutar professor Östberg, att den gamla kyrkan och kyrkogården är det, som i dess så gripande fångade svenska allvar kommer att leva kvar längst i minnet av allt det jag sett här nere.

Arkitekt Westman är som skapare av det Röhsska konstmuseet den, som så att säga införde den nya arkitekturen i Göteborg, och han är lika entusiastisk som professor Östberg i att prisa det senaste resultatet av denna samma arkitektur.

– I plan, i gruppering, i monumentala bilder ha arkitekterna löst sin uppgift storartat, förklarar han. Jag finner det hela så vackert, att jag finner det hela så vackert, att jag tycker det vore skada att förstöra det. Utställningen måste bli normgivande för denna plats.

Jag menar, att i och med Konstmuseet har Kungsportsavenyn fått sin avslutning och Götaplatsen sin karaktär. Men det stora är just, att när man passerat över denna plats, vikit av åt vänster genom entrégården och invid den vackra kyrkan får den första vyen över utställningen, så har man ju en rent monumental bild framför sig med minareterna och minneshallen som de bärande elementen. Denna monumentala bild bör Göteborg ej låta gå förlorad. Ni måste taga vara på detta uppslag, utnyttja denna storartade terräng på detta sätt. Det är ju klart, att själva de byggnader, som nu stå där, alla måste försvinna, men den tanke, som ligger bakom grupperandet av dem kring Stora gården, och den form de fått – jag tänker fortfarande mest på minareterna och minneshallen – får man enligt vad jag kan förstå icke kasta bort vid platsens blivande utformning.

– Mycket annat skulle kunna sägas om festligheterna, över det hela, om de vackra detaljerna, om maskinhallen och allt vad där finnes, säger arkitekt Westman till sist, men detta är dock vad som mest slagit mig.

Y.H.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 juli 1923)

Bilden i sidhuvudet visar professor Ragnar Östberg till vänster och arkitekt Carl Westman till höger och är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 juli 1923.