”Sagan är all

Minneshallens dörrar ha slutits i skenet av facklor och marschaller. Under oktoberkvällens mörkblå stjärnhimmel, över vilken alltjämt hotande skyar jagade varandra, ha skaror i tiotusenden hört länets hövding och stadens främste förtroendeman i märgfulla ord rista jubileumsutställningens runa. För sista gången ha leverop rungat och musikfanfarer skallat mot murarna, mellan vilka till sena nattimmar göteborgarna strövat omkring för att taga ett sista vemodigt avsked av den vackra, stolta, kära sommardrömmen, och en ny dag har grytt, en vardagens grå och idogfyllda tid börjat, under vilken det gäller att ansa och vårda de plantor, som löftesrikt spirat på utställningens domäner.

Avslutningsfesten blev en i all sin förnäma enkelhet vemodigt gripande akt. Redan långt före den utsatta tiden voro Stora gården och angränsande öppna platser förvandlade till ett enda, böljande människohav. Terrasserna nedanför Minneshallen voro avstängda för de särskilt inbjudna, och medan de samlades, spelade Göta artilleriregementes och Flottans förenade musikkårer.

På slaget halv sju höjde direktör Löfgren taktpinnen, trumpetfanfarerna smattrade ut över mängden, och Stenhammars vackra invigningskantat tjusade ännu en gång med sina vackra och minnesrika toner.

När de förklingat, framträdde landshövding von Sydow, omgiven av fackelbärande scouter. Det dämpade sorlet från den mångtusenhövdade skaran dog bort, ett par regnstänk kommo, erinrande om vädrets ogunst under den gångna sommaren, men molnet drevs bort av en vindfläkt, som samtidigt fick facklor och bloss att flamma högre. Med malmfylld, vida hörbar röst yttrade landshövdingen:

Det lider till kvälls med sommarens  storhetstid. Vid skenet av facklor och bloss ha vi samlats till att avsluta den minneshögtid, som på denna palts i närvaro av vår konung tog sin början en solig vårdag. Storm och regn ha sedan dess härjat över vår stad; solskenets dagar ha varit sällsynta. Och dock, när vi tänka tillbaka, minnas vi det hela som en enda stor, strålande fest, en hymn till arbetet och glädjen. Det må vara mig tillåtet att här högt uttala, att jubileumsutställningen inför all världen blivit en glänsande uppvisning av vad Sverige förmår, till ära för vår stad, till heder för hela vårt land.

I avskedets ögonblick har kommit på min lott det hedrande uppdraget att bringa hans majestät konungen, jubileumsutställningens höge beskyddare, vårt varma tack.

Göteborg har städse strävat att i möjligaste mån hjälpa sig självt. Djupt erkännsam har staden dock alltid varit för det störd, som skänkts den från tronens sida. Nu ha vi särskilt att tacksamt ihågkomma det storartade intresse, som vår konung under denna sommar ägnat Göteborg och dess utställning. Det skall ej glömmas i stadens hävder. Vi göteborgska män och kvinnor förena oss nu och bringa konungen vår tacksamma, vår underdåniga hyllning.

Leve konungen!

Sedan leveropen tystnat, spelade musiken under direktör Högbergs ledning Kungssången, varpå grosshandlare Axel Carlander trädde fram. Rättfram och flärdfri, sådan han vunnit sina medborgares sympatier, begynte han sitt tal, som var av följande lydelse:

Föga mer än 5 månader ha förflutit sedan hans majestät konungen under fanfarernas smattrande ljud trädde fram för att från Minneshallen förklara Göteborgs Jubileumsutställning öppnad. Snabbt har sommaren förrunnit. Höstens mörker och vemod har sänkt sig över utställningsstaden. Jubileumsutställningen står inför sin avslutning.

Med stora förväntningar motsågs denna utställning. Den skulle – så hoppades vi – bidraga att på ett beståndande sätt hugfästa minnet av Göteborgs 300-åriga tillvaro, den skulle fästa utlandets uppmärksamhet på den höga kulturella ställning vårt land obestridligen intager. Den skulle genom att för in- och utlandet uppvisa, vad vår industri förmår, söka giva det betryckta näringslivet i vårt land en stöt framåt.

Har vår utställning kunnat motsvara förväntningarna?

Med en viss självkänsla våga vi väl säga, att den i många avseenden överträffat dem.

Väldiga skaror från in- och utland ha vallfärdat till utställningsstaden. Trots en sällsynt ogynnsam väderlek ha utställningens gårdar och hallar dag efter dag fyllts av besökande, äldre och yngre, som ivrigt studerat och hämtat lärdom av de kulturhistoriska skatter, som här varit hopade, njutit av utställningens skönhetsvärden, beundrat och fört vidare kännedomen om vår industris och tekniks höga ståndpunkt.

I världspressen har vårt land och vår stad prisats i höga tonarter. Beundran och förvåning ha präglat dessa uttalanden. Förvåningen över att en efter utländska mått liten stad, ett med avseende å folkmängden litet land, mäktat genomföra detta storverk. Om också en del av de smickrande uttalanden, som i så rikt mått flödat i sommar, får tillskrivas gästernas artighet, äro vi dock berättigade tro, att det mesta av denna beundran varit uppriktigt menad. Även i vårt eget land våga vi tro, att vår stad uppnått en rättvisare uppskattning än tillförne.

Tvivlande röster hördes ibland, om vi skulle mäkta genomföra verket, om det ej översteg våra krafter. Men nej! Den som vädjar till Göteborgs medborgare, när det gäller vår stad och vårt land, vädjar icke förgäves. Göteborg har velat i samband med stadens jubileum slå ett stort slag för land och stad. Och vi ha vunnit slaget.

Till alla som bidragit härtill genom enig samverkan, genom uppoffring av tid och krafter, i vilken ställning det än vara må, till utställare och alla som på annat sätt medverkat, bringar jag på samhällets och utställningens vägnar ett varmt tack.

Utställningens sommarsaga är slut, dess portar stängas, ljusen släckas. Men de skola åter tändas. I minnenas glans skall vår utställning leva upp igen och lysa klart. För barn och barnbarn skall förtäljas om det strålande jubileumsåret 1923, manande till fortsatt arbete för vår stads och vårt lands förkovran.

I detta ögonblick, då vår utställning går över i minnenas värld, höja vi ett kraftigt leve för vårt fädernesland och vår fädernestad. För Sveriges och Göteborgs framtid! De leve!

Man stämde efter hurraropen upp ’Du gamla, du fria’, och därpå följde själva stängningscermonien. Aftonens bägge talare gingo i skenet från facklorna in i Minneshallen, där de i Gyllene boken antecknade utställningens avslutande. De stängde så Minneshallens portar, ljusen, som eklärerade hallen, släcktes för en stund, så flammade belysningen åter upp, och musiken spelade ’Sverige’.

Därmed var den högtidliga akten ändad, men endast motvilligt skingrades skarorna. Först när Barnens vaktparad ännu en gång marscherade över gården förstod man, att stängningsceremonin var slut. Skarorna började nu cirkulera i avvaktan på fyrverkeriet och förtjust lyssnade till direktör Högberg och hans blåjackor.

Med berömvärd precision började raketerna att fräsa strax efter halv 9. Denna gång var särskilt luftfyrverkeriet praktfullt, och den ena sprakande och flammande bomben efter den andra lockade också ekon av tacksamma applådsalvor. Av ställningsfyrverkeriet var det egentligen endast vattenfallet, som slog an.

Ett lustigt intermezzo inträffade under fyrverkeriet omedelbart efter det stora vattenfallsnumret. Några gnistor råkade nämligen tända eld på en del papper, som låg under den stora plattformen och snart stod en del av denna i ljusan låga. Det blev ett opåräknat extranummer. Då detta var det sista av sommarens fyrverkerier trodde många, att det var med avsikt man brände upp ställningarna, men så var inte fallet. När strax därpå stjärnregnet från fyrtornet började, såg det ett slag ut, som om även detta fattat eld. Brandkåren fick snart upp en slang till den brinnande ställningen, och elden släcktes utan svårighet.

Så blev det nöjesfältets och restauranternas tur att än en gång, och en sista, taga emot en feststämd utställningspublik, och särskilt livlig blev kvällen naturligtvis på Pripps. Där var det endast med möda man fick ett bord efter kl. 9. I.O.-kören sjöng under livligt bifall ett flertal nummer under aftonen. Efter Stenhammars ’Sverige’ utbragte skådespelaren Carl Hagman ett leve för fosterlandet, som besvarades taktfast och samstämmigt av den entusiastiska publiken. Restaurantens direktör, hr Waldemar Ekegårdh, blev upprepade gånger föremål för en hyllning, som visade hur enastående populär han blivit i Göteborg. Hr Ekegårdh svarade med en skål för Göteborg – och särskilt för göteborgskan. En av fru Margit Ekegårdh författad avslutningskuplett gjorde stormande lycka. Den glada och angenäma avslutningsfesten pågick till långt efter 12-slaget.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 16 oktober 1923)

Bilden i sidhuvudet visar till vänster när minneshallens portar stängdes och till höger när landshövdingen och hr Carlander gjorde den sista anteckningen i minnesboken. Bilderna är hämtade ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 16 oktober 1923.

Läs även vad Göteborgs Aftonblad skrev om avslutningen av utställningssommaren via denna länk.