1900-talets Göteborg

Jubileumssommaren är över – Landshövdingen stängde minneshallens portal

”I går kväll var det åter folkvandring till utställningen; för absolut sista gången. Hela Göteborg skulle ännu en gång passa på tillfället att se sin vita stad i all dess snart försvinnande glans. Redan tidigt på förmiddagen kommo de stora massorna strömmande: det fanns ju alltid någon avdelning, som man inte sett nog av eller någon detalj som man för sista gången skulle taga avsked av, och följaktligen rusade mängden genom de olika ingångarna in på det snart avspärrade området. Särskilt blev maskinhallen, konsthantverket och de många restauranterna föremål för verkliga stormlöpningar.

Vid sextiden tätnade skarorna på stora gården, och klockan halv sju, när den högtidliga avslutningsfesten skulle äga rum, stod mängden kompakt och imponerande från uppgången till minneshallen ända ned till minareterna. Stämningen var obeskrivlig. Sällan eller aldrig har Göteborg upplevat en så intensiv högtid. Det var om en hel stad med alla dess invånare från den högste till den lägste enades om att göra avskedet så vackert och högtidligt som möjligt.

När minareten Kronans urvisare pekade på halv sju, började musiken spela samma fosterländska hymn som för några få korta sommarmånader sedan betecknade den vita stadens invigning. Aldrig har Stenhammars Jubileumskantat gjort sig bättre.

Sedan de sista ackorden förtonat mot långa gårdens och idrottshallens väggar, steg landshövdingen fram och höll högtidstalet. Hans ord, framförda med vanlig beundransvärd schwung och kläm, gjorde sig lika bra över hela det väldiga området. Varenda person på hela stora gården uppfattade tydligt och klart de välformulerade satserna.

’Utställningen sommarsaga är slut, dess portar stänges, ljusen släckas. Men de skola åter tändas. I minnenas glans skall vår utställning leva upp igen och lysa klart För barn och barnbarn skall förtäljas om det strålande jubileumsåret 193, manande till fortsatt arbete för vår stads och vårt land förkovran. I detta ögonblick, då vår utställning går över i minnenas värld, höja vi ett kraftigt leve för vårt fädernesland och vår fädernestad. För Sverige och Göteborgs framtid! De leve!’

Bilden är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 16 oktober 1923.

Så följde den symboliska avslutningsakten. Landshövdingen och hr Carlander trädde in i minneshallen, och den förstnämnde gjorde en anteckning i den gyllene boken om att den vita sagostadens tillvaro var all. När de två kommo ut igen, släcktes ljusen kring de väldiga murytorna. Sorlet på gården tystnade, och under några sekunder stod den tusenhövdade massan fullkomligt stilla. Det är svårt att säga, vad den tänkte på, men en liten flicka, som stod bredvid den, som skriver dessa rader, sade till sin mamma, så att alla de kringstående hörde det:

– Tänk, att vi aldrig få gå hit mera!

Några minuter senare började fyrverkeriet sitt bombardemang mot himlavalvet, och de strålande pjäserna, vackrare än någonsin, lyste upp gårdar och byggnader. Efter en halvtimmes intensivt stjärnregn, kom så till slut de bengaliska eldarnas tur att illuminera hela det väldiga utställningsområdet. Herr, fru och fröken, för att inte tala om barnet Göteborg, trängde sig ned till nöjesfältet och de utvalda gingo upp till Huvudrestauranten.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 16 oktober 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 16 oktober 1923, teckningen visar det avslutande fyrverkeriet.