1900-talets Göteborg

Järnvägsstyrelsens nådiga tågordning eller när Gamlestads- och Olskroksborna sökte få godsstation

”Ett lika gammalt som naturligt önskemål för Gamlestads- och Olskroksborna är att få platsens järnvägsstation utvidgad därhän, att den får mottaga äfven fraktgods. Under hand har man gång efter annan sökt få denna, som det synts vederbörande trafikanter, lätt genomförbara reform medgifven, men då denna utväg icke visade sig leda till målet, beslöt ett antal industriidkare och affärsmän att ingå till k. järnvägsstyrelsen med en formlig framställning i form af petition i saken. Detta skedde å ett sammanträde, som hölls i mars månad förra året. Petitionärerna, bland hvilka märktes cheferna för Pellerins margarinfabrik, Gamlestadens fabrik samt representanter för artillerietablissementet å Kviberg, försågo sin framställning med utförlig och sakligt stark motivering.

De samhällen, som räkna Olskrokens station som sin, äga en befolkning af omkring 12,000 själar, d.v.s. större än mången medelstor stad i landet. Industrien, som länge varit bofast därute, har på senare tiden vunnit i en ansenlig tillökning dels genom utvidgningar och dels genom nyanläggningar. Bland de senare intar Pellerins margarinfabrik, Skandinaviens största anläggning i sitt slag, främsta rummet. Den godsmängd, som dessa industrier årligen sända pr järnväg från Göteborg är ansenlig. Pellerins fabrik erlade t.ex. i fjol i frakt (fabriken betalar själf frakten för sina land och rike omkring spridda produkter) för afsändt gods omkring 100,000 kr. (i år väntas siffran stiga med 50 procent).

Hvad det under sådana förhållande betyder för affärerna att nödgas efter häst frakta sitt gods ned till den på en kvarts mils afstånd belägna godsstationen vid hufvudstationen, vore lika lätt att inse som den stora fördel, vederbörande godstrafikanter tillskyndades genom att få aflämna sina varor vid Olskrokens station.

De anordningar, som här behöfde vidtagas för att möjliggöra den önskade förändringen kunde, syntes det petitionärerna, inskränkas till rena obetydligheter. Ett enkelt skjul och ett stickspår vore det väsentliga.

Ett bifall till den gjorda framställningen vore så mycket mera önskvärdt, som det utan tvifvel skulle medföra en ytterligare blomstring af industrien i trakten, en blomstring, af hvilken staden Göteborg, ägaren af de obebyggda tomterna, liksom statsbanan hade att profitera.

Så resonerade man.

Petitionen insändes omedelbart till k. järnvägsstyrelsen. Ehuru halfannat år förflutit sedan dess, har ännu icke officiellt sports det minsta om dess öde. På ”skvallervägen” har erfarits, att petitionen för utlåtande fått på öfligt sätt ”passera graderna”, från distriktschefen till stationsinspektoren vid Olskroken, men k. järnvägsstyrelsen har, som sagt, till dags dato icke funnit skäl att bevärdiga petitionärerna med ett endaste ord till svar.

Det väcker förvåning därute – och litet till….

För att kunna lämna vederbörande någon upplysning i saken vände vi oss till distriktschefen Isberg, som beredvilligt lämnade de upplysningar vi önskade. Petitionen hade af honom för länge sedan behandlats. Han hade emellertid icke kunnat förorda bifall därtill. De af Bohusläns- och västkustbanornas indragningar till statsbanestationen betingade förändringarne vid hufvudstationen (centralbaneprojektet) voro ännu oafgjorda, och så länge detta vore fallet, ansåg chefen att ingen förändring vid Olskrokens stationsförhållanden kunde ifrågakomma. Huru saken sedan komme att ställa sig, kunde han icke nu säga, men vi fingo det intrycket af samtalet, att han icke a priori ställde sig afvisande mot planen på äfven godsstation vid Olskroken. Redan nu hade medgifvits rätt att lasta hel vagnslast därute, erinrade chefen om.” (Ur: Göteborgs-Posten 16 oktober 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Olskrokens station, kanske år 1915.