1900-talets Göteborg

”Spå-Eva” är död

”En af Göteborgs mest kända personligheter, spåkvinnan Eva Johansson, skattade i går afton vid 7-tiden åt förgängelsen, omkring 75 år gammal. Den aflidna ansågs i mycket hög grad besitta siaregåfvan, och otaliga äro de, som under hennes långa verksamhetstid hos henne sökt förklaring på lifvets gåta.

Vid sin död bodde hon i Thunbergska huset, Carl Gustafsgatan 49. I många år hade hon bott i ett litet hus vid den nu försvunna ”Sandgången, men när nämnda passage fick lemna rum för Vasaplatsen, flyttade hon till Landala

Spå-Evas ”praktik var i många år mycket stor. hon räknade sina kunder, hvilka naturligtvis till största delen tillhörde den täckare hälften af mänskligheten, bland alla samhällsklasser, icke minst bland noblessen. Mången liten tärna har hos detta tillförlitliga orakel fått bekräftelse på sina förhoppningar om kärlek och lycka, liksom mången gått från detsamma med sorgen i hjärtat, öfvertygad om att olycksprofetiorna måste gå i uppfyllelse. Med lättadt sinne har mången mer eller mindre ung fru ur sierskans mun erfarit, att de plågande misstankarne rörande mannens trohet varit ogrundade, medan ett aldrig anadt snedsprång, begånget af den som ofelbar ansedde älskade Theodor, brakt den stackars Irma till förtviflan.

Otaliga äro historierna om den gamla spåkvinnans underbara förmåga att skåda in i det fördolda, såväl beträffande den gångna som nu- och framtiden. Sedan den namnkunniga mamsell Arfvidssons tid torde ingen ha i detta fall åtnjutit så stort anseende som hon.

Ända in i det sista mottog hon besök. Under senare tiden kunde hon ej lemna sängen, men sittande i denna upplade hon på en bricka framför sig de betydelsefulla korten, under det hon med af åren oförminskad svada kungjorde resultatet för den mer eller mindre andlöst lyssnande besökanden. Ofta var tillströmningen så stor. att anländande kunder måste återvända med oförrättadt ärende.

När Eva bodde i Sandgången var det ej ovanligt, att hon i eleganta ekipage hemtades till någon i ett eller annat afseende vetgirig ”öfverklassare“.

Under nämnda tid lär hon också, berättas det, en gång ha råkat illa ut. En familj hade blifvit bestulen, och för att erhålla upplysning om tillgreppets föröfvare vände man sig till Spå-Evs, för hvilken intet var förborgadt. Hon utpekade också en hygglig familj vid Sandgången som den skyldiga. Detta skulle hon emellertid ej ha gjort, ty familjen ifråga kände sig naturligtvis mindre tilltalad af beskyllningen och Eva måste upp i polisen. Här måste hon föratt undgå obehaglig efterräkning återkalla sitt uttalande och göra afbön. Polismästare Löfmark gaf henne därefter det rådet att ej syssla med brottmålshistorier, utan hålla sig till oskyldigare förhållanden. ”Att ni ger en flicka en fästman gör ju ingenting, ty det det måste hon ha ändå, men låt polisen sköta brottmålsundersökningarna! Spåkvinnan lydde antagligen det värdefulla rådet.

Priset för hvarje seance var i regel 1 krona, men lämpades dock efter den frågandes råd och lägenhet. Därjämte föraktade hon ej ett godt glas vin, om de erhållna underrättelsernas beskaffenhet gaf besökaren anledning att visa sig särskildt liberal. Intäkten af “praktiken“ måtte ha varit ganska betydlig.

Nu har den gamla lagt sina ögon tillhopa för alltid, och den lösgjorda anden har upptäckt hemligheter, som förut voro fördolda till och med för hennes klarsynta öga. Och Göteborg har samtidigt förlorat ett af sina bästa original.

Don Cyrano.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 17 oktober 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kapellplatsen och Karl Gustavsgatan norrut. Torget omges av landshövdingehus, huset i bildens mitt har elledningar på ställning med isolatorer.