Stor eldsvåda vid Jonsered

”Jonsereds fabrikssamhälle hemsöktes i går af en svårare eldsvåda, som lade en del af Jonsereds fabriker i aska.

Arbetet hade efter eftermiddagsrasten pågått en halftimmas tid, då man i linnespinneriet hörde rop från häckleriet att elden vore lös. I nästa ögonblick fördes elden af en med linshodd besatt transmissionsrem in i spinneriet, där den med så våldsam hastighet spred sig, att den innevarande arbetspersonalen med knapp nöd hann fly undan för det härjande elementets framfart.

Så fort sig göra lät samlade man sig att tillbakaslå de häftigt uppflammande lågorna, som redan antändt den med spinneriet sammanbyggda mekaniska värkstaden och starkt hotade det i sydlig riktning liggande linneväfveriet. Från första stund stod det klart att det antända fabriksområdet knappast kunde räddas och att den viktigaste uppgiften vore att söka förhindra elden att kasta sig öfver linneväfveriet. Ty hade så skett skulle en del byggnader, inrymmande mangelrum, blekeri, lakhus, bomullspinneri samt jutespinneri och väfveri, säkerligen äfven ha uppgått i lågor. Själfva kontorsbyggnaden skulle i så fall näppeligen ha kunnat rädds – insikten härom föranledde också kontorspersonalen att hålla sig beredd för alla eventualiteter.

Hela fabriken hotad.

Mellan spinneriet och väfveriet fanns en tjock brandmur. Här fattade man nu post och gjorde allt för att tillbakaslå lågorna. Till en början såg det mycket mörkt ut. Fabriken har stationär ångspruta vid juteväfveriet. Den skall ögonblickligen, genom omledning af ångan, kunna sättas i värksamhet. Men af någon anledning dröjde det närmare en halftimma, innan den började fungera. Under tiden fick fabrikens folk hålla i gång de fem större handsprutor, som dessutom ingå i fabrikens brandattiralj. Den ringa effektivitet, dessa utvecklade, gjorde situationen så allvarsam.

Man vet ej häller huru utgången skulle ha blifvit om icke en kvart före kl. 7 hjälp ankommit från Göteborg. Under befäl af brandmästare Carlsson anlände med extratåg sex brandsoldater jämte förman, medförande en ångspruta. Denna, som under resan uppeldats, fick stå kvar å vagnen och kunde sålunda inom få minuter lämna det välbehöfliga biståndet. Genom flera slangar slungades vattenmassor öfver det kritiska stället. Som samtidigt vinden förde de väldiga eldtungorna från väfveriet, ansåg man detta efter en stund vara utom fara och började rikta uppmärksamheten mera på den mekaniska värkstaden och gjuteriet, hvilket nu äfven angripits.

I kamp mot elden.

Man hyste visserligen icke några förhoppningar att kunna rädda den brinnande fabrikslängan, men ville i alla fall dämpa brandens våldsamhet och därigenom minska risken för närliggande byggnader, bl.a. en snickerivärkstad, samt järnvägsbron och telegrafledningarna.  Denna del af fabriken stryker nämligen alldeles intill järnväglinien. För detta arbete togs dels en slag från ångsprutan, dels ock flera handsprutor i anspråk. De senare sköttes förtjänstfullt af fabrikens personal, som också, om än icke formligt organiserade som ’brandkår’, dock då och då öfvats i eldsläckning.

Medan man som bäst var sysselsatt här, syntes vid 9-tiden små lågor slå upp från taket till väfveriet. Det gällde att nu åter koncentrera krafterna vid brandmuren, där också under en stund ett intensivt släckningsarbete utvecklads, som ändtligen kröntes med framgång.

En timma senare var elden fullt begränsad, utan att man behöft, som ifrågasatts, påkalla ytterligare hjälp från Göteborg.

Förödelsen.

Från järnvägsbanken under den branta och af elden klart belysta bärgväggen erbjöd nu platsen där nedanför en hemskt storartad anblick. Af det omfattande byggnadskomplexet där några timmar tidigare omkring 300 människor varit sysselsatta återstod nu blott en brinnande ruinhög, där järnpelare och stenmurar skelettartadt stucko upp och de i spillror liggande stativen erinrade om den dyrbara maskinuppsättning som ödelagts. Öfverallt glöder och glimmar det och ger en effekt som af den mäst trolska eklärering. Här och där röra sig några dunkla figurer. Det är brandmanskapet, som nu börjat eftersläckningen och som är på ständig vakt för att icke öfverrumplas af elden. Ångsprutans pustande ljud ger vid handen att hennes värdefulla hjälp ännu tages i anspråk. Så väl här uppe som å den månbelysta landsvägen på andra sidan den forsande ån står stora människomassor, beskådande under tystnad förödelsens styggelse. Det är i allmänhet arbetare vid fabrikerna, som nu sväfva i ovisshet om brandens följder för dem. Utom de 300 manliga och kvinnliga personer, som sysselsatts vid spinneriet, mekaniska värkstaden och gjuteriet, ha af fabrikens 900 arbetare de vid linneväfveriet anställda anledning öfverväga i hvilken utsträckning det skedda kommer att influera på deras arbetsfält.

Ett tåg signalerar. Med synnerligen ringa hastighet närmar det sig eldplatsen och stannar vid järnvägsbron. Sedan man öfvertygat sig om att det är utan fara kan passera, sättes det åter i gång och man ser huru de nyfikna passagerarne af den starka värmen nödgas draga sig tillbaka från de öppna fönstren, när tåget gå r förbi eldhärden.

Jonsereds äldre fabriker äro försäkrade för omkring 800,000 kr., hvilket försäkringsbelopp ’Skandia’ och ’Svea’ äro mäst intresserade. Värdet af de brunna byggnaderna beräknas uppgå till ungefär halfva detta belopp.

Det nedbrunna fabrikskomplexet var till väsentlig del uppfört 1832 och för sin tid med sin shadtakskonstruktion på järnpelare särdeles storartadt. Med den ständiga utveckling, hvaråt Jonsereds fabriker särskildt under senaste tiden haft att glädja sig, ha nog de gamla fabrikerna visat sig trånga och planer ha ock förelegat att ersätta äfven denna rest från äldre tider med moderna byggnader. I synnerhet har det varit på tal att bygga en ny mek. värkstad, hvilken i så fall skulle förläggas till annan plats än den gamla, detta ej blott därför att det nuvarande läget icke ansågs vara det lämpligaste utan jämfäl med hänsyn till att man genom ett dylikt arrangement undginge afbrott i arbetets kontinuitet.  Emellertid ingick icke i dessa planer någon större förändring inom närmaste tiden. Man hade tvärtom tänk sig att reda sig –  åtminstone med linnespinneriet ännu några år – och för den skull just i år inledt elektrisk belysning jämväl till denna afdelning af det omfattande etablissementet.

Så kom olyckan.

Näppeligen kunde dn ha kommit olägligare. Jonsereds mek. värkstad har som specialitet drifvit tillvärkning af träbearbetningsmaskiner och har för denna vunnit namn och omsättning ej blott i Sverige utan ock långt utom dess landamären, såsom i Tyskland och, framför allt, Sydamerika.

På sista tiden har värkstaden i allsynnerhet varit starkt engagerad. Den hade knappast hunnit leverera alla maskinerna till Åtvidabergs nya snickerifabrik förr än den fick sig förelagdt att tillvärka maskinuppsättning till Nordiska kompaniets under anläggning varande möbelfabrik vid Nyköping och dels till en snickerifabrik i Tyskland. Med ett ord, man hade fullt upp med beställningar för flere månader framåt.

Af dessa voro en stor del antingen redan färdiga eller under arbete; den tyska leveransen skulle ske redan under nästa april. Nu blef allt detta förstördt och fabriken ur stånd att fullgöra sina leveranser.” (Ur: Göteborgs-Posten 1 mars 1904)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum och visar fabriksanläggningen efter branden 1904.