”Juletid är minnenas tid. De glada såväl som de vemodiga minnenas. Men dem plockar man inte fram till offentligt beskådande. Utan man går in i sin kammare och sluter dörren till. Och sen håller man andakt där. Ensam med de halft förbleknade hågkomsterna.

Det är julhögtid.

D träda kära gestalter fram ur skuggornas värld. Och ögon, som slocknat för alltid, blicka åter varmt emot oss från något vänligt hörn därinne i minnenas fridlysta gamla gård.

Det skrifs så mycket vid julen. Ord… ord… ord…

Millioner bref och julkort klottras ner med hälsningar och vänlighet.

och genom telegraftråden gå tusentals och åter tusentals julönskningar. God jul! … Glad juls! …. Hälsa! …. Lycka! …. Glädje!

Undras just, huru mycket alla dessa hälsningar och önskningar skulle väga, om man lede dem i den ärligt menade sanningens vågskål? Nu i juletid.

De finaste, de bästa tankarne, de gå inte ut hvarken med korten eller telegrafen. Man bär dem inom sig.

Och de varmaste, de mest äkta känslorna, dem är man så rädd om, att man bara gömmer dem. Dem blottar man inte eller skrifver ned med sirliga fraser på banala julkort, som läggas fram på divanbordet, tummas af profana fingrar, läsas af nyfikna ögon och kommenteras och kritiseras. Utan de finaste och varmaste och bästa känslorna, dem stoppar man in och döljer i en liten vrå i ens inre. Dit hittar inte profanum vulgus. Endast den hängifna vänskapen, sympatien, förståelsen få blicka dit in. Ingen annan. Inte ens vid juletid – nej allra minst då.

Julen är den fattiges högtid. Låt brasan flamma i fattigmans tjäll, låt ljusen lysa på hans bord, låt hungern och nöden af barmhertighetens starka hand hållas utanför dörre några dagar!

Tänk på detta, du, som har de stora egodelarnes makt och – ansvar!

Julen är de glada barnaögonens tid, de muntra barnaskrattens tid. Men det finns barnaögon, som glömt bort att le, det finnes barnamunnar som aldrig lärt sig skratta. Det finnes barn,

som aldrig smekts utaf händer lena, ej kyssts af mamma i kvällens sena, som aldrig mötts af en vänlig nick och aldrig fångat en solick blick vid juletid.

Tänk på dem, när granen tändes i ditt hem! Kasta en liten glimt af glädje in i ett par sorgsna barnaögon! Af den glimten får du i din egen blick ett återsken, som varar hela julen.

Och dina juleljus skola brinna med starkare och fagrare glans.

åtminstone tycker du själf så.

Gert.” (Ur: Göteborgs Aftonblad julafton 1904)

Bilden i sidhuvudet visar ett julkort av Jenny Nyström, hämtat från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.