”Längs vår östra stadsgräns ha uppvuxit mer och mindre stadsliknande samhällen, som visserligen slagit upp sina bopålar i grannsocknen Örgryte, men hvilka genom sin nära förbindelse med Göteborg egentligen ha bra mycket mera samhörighet med staden än med landskommunen, och som därför väl låta inrangera sig bland ’våra förstäder’. Gäller detta redan nu, så skall det i en framtid, som kanske ej är alltför aflägsen, ännu mera blifva fallet, då utan tvifvel äfven på detta håll förestå införlifningar, som skola återföra i vår öppna famn skyddslingar, som aldrig bort komma därur.

Saken är nämligen den, att man ansett den göteborgska politiken icke nog vidsynt och tillmötesgående mot industrien, som därför spirat upp – utan att släppa kontakten med staden – på områden i dess grannskap, där billigare förhållanden erbjudit sig.

Ett typiskt exempel är i detta hänseende Gårda. Under årens lopp har där uppvuxit ett icke obetydligt fabrikssamhälle. Den ena industriella anläggningen har skjutit upp efter den andra, och som en gifven följd häraf har en mängd arbetarebostäder grupperat sig däromkring. På 1880-talet började så ägarne till Underås att indela Gårda i gator och byggnadskvarter, nedlägga afloppsrör i gatorna etc., hvarefter försäljning af tomter och dessas bebyggande vidtog. Under det sista 10-talet år har det lilla samhället nära nog fördubblat sig och är alltjämt stadt i rask uppblomstring. Ett alldeles särskildt stort steg framåt väntar man sig af ett projekteradt nytt storartadt industriföretag, men redan nu har Gårda sina rötter i en flerfald värkligt framstående fabriksetablissementer, för att nu nämna några exempel: Ceres superfosfatfabrik, kamgarnsspinneriet, tricotfabrik, möbelfabrik, tvålfabrik, vattenfabrik m.m. Till denna stomme har knutit sig en massa arbetarebostäder, mäst landshöfdingehus, fördelade i kvarter med mer eller mindre klingande namn och belägna mellan Ranängsbärgen och Mölndalsån.

Ett viktigt steg i riktning mot förening med Göteborg tog Gårda, när det så till vida lösgjorde sig från Örgryte att det bildade eget municipalsamhälle. Det är gifvet, att ’införlifningen’ därigenom är underlättad, lika visst som den på ort och ställe är önskad och efterlängtad.

Det faller af sig själft, att ett litet samhälle af Gårdas natur måste, åt sig själft lämnadt, taga sitt utvecklings- och reformarbete blygsamt. Icke desto mindre äro åtskilliga samhälleliga ting redan i godt skick. Byggnadsplan och dito ordning finnas, och gatorna äro genom ett alltjämt fortskridande förbättringsarbete satta i ganska hjälpligt skick. Som en alldeles särskild favör för platsen betraktar man, helt visst med rätta, den pågående torgplaneringen, efter hvars fullbordande man förväntar sig ökadt lif och rörelse. Sedan ett förändradt mätningssätt för vattenförbrukningen tillämpas, har belåtenheten med vattenledningsförmånerna ökats. Och t.o.m. gatubelysningen i Gårda skäms intet för sig. Sjukvårdsförhållandena äro däremot besvärliga, i det att kommunläkaren bor aflägset (i Krokslätt), och man för sjukhusvård är hänvisad till Möldal eller Kungälf. I dessa delar hoppas man god förbättring genom ’införlifning’.

Befolkningen i Gårda består öfvervägande af fabriksarbetare med deras familjer. Flertalet af dem, som ha sitt arbete därute, bor där ock, enär hyrorna äro jämförelsevis billiga, under det att däremot skatterna på grund af de många utgifterna i ett jämförelsevis nytt samhälle äro rätt höga. Arbetarebefolkningen för ett lugnt och stilla lefverne, och samhället är på det hela taget fridfullt, uppgifves det.

I ett afseende tycker man t.o.m. att lifvet i Gårda är nästan alldeles för fridfullt, och att en uppryckning icke alls skulle skada, nämligen i fråga om kommunalt intresse. Det går ju lätt så i ett dylikt litet samhälle och hälst under rådande röstförhållanden, att det blir en liten trängre krets, som tar vården om de gemensamma intressena liksom på entreprenad. Det åter kan innebära fara, hvarmed vi ingalunda påstå, att så varit fallet här.

Då man emellertid icke på några fullmäktige öfverlåtit sin beslutanderätt, utan rserverat denna för municipalstämman, så har man hlet visst gjord detta i den meningen, att man ville bibehålla möjligheten att i sin mån deltaga i besluten eller åtminstone ha tillfälle att effektivt konrollera dem. Är denna vår förutsättning riktig, så synes det, som om man borde i Gårda beflita sig om ett allmännare deltagande i de gemensamma ärendenas behandling. Kostnaderna får hvar och en i sin mån vara med om och kan då gärna deltaga ärfven i det, som föregår och invärkar på dem.

Att den härför erforderliga uppryckningen till allmänt kommunalt intresse ej skett af sig själf, tyder på, att allt har gått så bra som möjligt ändå. Men därmed är det icke sagdt, och än mindre garanteradt, att så alltjämt skall vara fallet. En kommunalförening – ett motstycke till den politiska valmansföreningen som redan finnes – där äfven de små rösterna kunde gåra sig hörda i dryftandet af de gemensamma intressena, skulle måhända pigga upp de kommunala lifsandarne och göra godt tillika. Den gemytliga lättvindigheten i de kommunala ärendenas afgörande kan vara treflig på sitt sätt, men hufvudsaken är den icke, utan hufvudsaken är att hvarje fråga blir så allsidigt belyst, att ett beslut, som icke afser uteslutande det gemensamma bästa, åtminstone icke kan komma att oanmärkt gå igenom. I samband därmed må gärna påpekas önskvärdheten af möjligast fria konkurrens, när det gäller kommunalarbeten, så att dessa blifva på en gång billigast och bäst utförda. Visserligen kan det bli både billigt och bra ändå, men ju friare täflan, desto säkrare är att resultatet blir det bästa.” (Ur: Göteborgs-Posten 15 april 1905)

Bilden i sidhuvudet visar Södra Kustbanegatan, blick söderut, omkring 1915-20. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.