”En spårvagnstur till Getebergsängens ändstation för oss i kontakt med ett grannsamhälle, som utgör en intim fortsättning af staden, och som så naturligt öfvergår i denna, att man visst inte skall märka öfvergången från staden till ’landet’ eller tvärt om, därest man inte särskildt har reda på, hvar gränsen går. Södra vägen, som numera är ett ganska prydligt stråk, fortsättes, man kan nästan säga i det oändliga, utåt Mölndalshållet. Vägen gör några små direktionsförändringar en eller ett par gånger, den blir gradvis något smutsigare, antager småningom karaktären af bygata, blir ödsligare i samma mån som husen ligga glesare, till dess man långt om länge värkligen får intryck af att vara riktigt kommen ut på landet. Hunnen så långt, kan man vända om, och har ändå passerat de viktigare delarne af det samhälle, som rubriken här ofvan talar om.

Det ligger något gammaldags öfver den bebyggda delen af Galgkrogarne eller området närmast staden, detta ehuru samhället som sådant inte har några lastgamla anor. Till det intrycket medvärkar flera småomständigheter; för att nu nämna ett par: de från den ofvannämnda ’bygatan’ något tillbakadragna ’handelshusen’, öfver hvilka det i deras enkelhet hvilar en prägel af ’gammalt affärsläge’ i en ålderdomligare småstad; en annan påminnelse om forna tider äro de kuriösa diligenser, som skramla fram på vägen, och som ha till uppgift att förmedla någon del af persontrafiken mellan staden och Mölndal.

Vi skola emellertid ej fördjupa oss i det gammalmodiga, utan hällre kasta blicken framåt mot en tid, som väl icke är alltför aflägsen, då bl.a. trafikförmedlingen skall få ett ultramodernt vhikel. Vi tänka nu på utdragandet af elektrisk spårväg från den nuvarande ändstationen vid Getebergsängen till Mölndal. Därmed skall en sida af den eftertraktade införlifningen med Göteborg vara förvärkligad för de delar af Örgryte, som få godta f detta samfärdsmedel, och praktiskt taget kanske för ännu aflägsnare områden.

Det kan ju betraktas som rätt sannolikt, att spårvägen till Möldal ssnart nog blir värklighet. Detta hindrar alldeles inte, att man med otålighet väntar dagen, då den ligger färdig. Särskildt är Krokslätt intresseradt i denna fråga. Man är också angelägen där att framhålla de stora fördelar för staden, som denna sammanknytning skall medföra. Den skulle draga mycken rörelse till staden och späda på dess affärslif anmärkningsvärdt, anses det, då en betydande befolkning skulle komma att göra sina uppköp af allehanda slag inne i ’sta’n’. Den största fördelen blefve väl dock förbättringen i rent trafikhänseende. En lycklig neutralisering af den stundom öfvermäktiga persontrafiken på Almedals station blefve en af de goda följderna, men den allra förnämsta vore väl den att bekvämt färdas till och från sin boningsort och kanske kunna stiga af eller på i dess omedelbara närhet. Låtom oss alltså för både Göteborgs och Krokslätts skull, att nu icke tala om Mölndals, hoppas på ett snart realiserande af ifrågavarande projekt.

Det där rör nu indirekt införlifningen i stort. I smått sker den gradvis alltjämt och ger Krokslättssamhället en påminnelse om förmånen af närbelägenhet till staden. Vi skola återigen blott exempelvis styrka påståendet.

I Burås, som är en liflig del af Krokslätts municipalsamhälle, saknar man vattenledning. Nu har det ju varit tal om, att man borde söka få den bristen afhjälpt. Det hela kostar 9,000 kr., n.b. om man vill acceptera stadens anbud och lägga ut dess ledning och anordna brandposter. Men 9,000 kr. äro också pängar, och samhället kan ju inte bekosta allt, när resurserna inte äro stora. En tredjedel har dock municipalsamhället velat åtaga sig, och resten finge koma an på de enskilde, här alltså husägarne. På sätt och vis är det sålunda en privat affär, som det hvarken är lätt eller opportunt att gifva något råd i. Men det borde ju alltid vara en tröst att veta både att man kan få sin vattenledning och hvar man kan få den ifrån.

Belysningsfrågan är ju redan i och för sig mera brännande. Och dess vikt i ytterkanten af ett stort samhälle är ej att underskatta. Äfven härvidlag vill naturligtvis Göteborg vara tillmötesgående och utlägger utefter Södra vägen och genom Krokslätt gasledningar, hvaraf följaktligen en ’högre upplysning’ är att förvänta.

I hvar och en af ’våra förstäder’ stöter man gärna på ett alldeles specifikt och aktuellt önskemål. I Krokslätt är det blygsamt nog: man har ingen ordentlig brefbäring, och det skulle man gärna vilja ha. Den pretentionen är för resten så rimlig, att om man rätt griper sig an, den inte gärna bör kunna afslås. Det är helt naturligt, att det bör bli postvärkets sak att något så när tillfyllestgörande sörja för den saken. En eller annan brefbäringstur om dagen står postvärket mycket väl ut med till fromma för så många korrespondenter.

Det stora och allt öfvervägande önskemålet är emellertid, som vi nu redan haft flera tillfällen att påvisa, den stora hägrande framtida inkorporeringen. Tydligt är, att den saken har allra minst två sidor, och att dess tuveckling och mognad ej låta sig för ögonblicket öfverskådas, i all synnerhet när man framlägger ett så stort framtidsperspektiv som hela Örgryte sockens läggande till moderbröstet.” (Ur: Göteborgs-Posten 6 maj 1905)

Bilden i sidhuvudet visar Mölndalsvägen och Getebergsäng 1902. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.