”Strax före sista avgående tåget från Gråbo i söndags kväll hade samlats en massa folk vid stationen, såväl resande som andra. Bland dessa voro en del mindre nyktra, som uppträdde skränande i väntsalen, varför tjänstgörande stinsen – sin plikt likmätigt – tillsade dem att hålla sig lugna samt vägrade utlämna biljett till en av dem, som var uppenbarligen berusad. Denne utfor då mot stinsen i mindre valda ordalag och då stinsen kom ut för att stoppa tåget överfölls han ånyo med glåpord och upprepade hotelser om stryk från en hel liga ynglingar.

Snart drog emellertid ligan ihop sig och den som blivit vägrad biljett började gå handgripligt tillväga, varför stinsen – som var obekant med såväl folk som förhållanden på platsen – ansåg klokast retirera, men då han blev för hårt ansatt måste han försvara sig och gjorde sig fri från angriparna, som nu hotade att de skulle ’hacka honom till kål’. Under det några resande på tåget uppehöll oroselementena uppdrog stinsen åt konduktören att avsända tåget och drog sig själv tillbaka in och stängde dörrarna till expeditionen.

När tåget gick och ligan ej kunde upptäcka stinsen ute rusade de under skrän och larm in i väntsalen och anstormade biljettluckan så våldsamt att denna gick sönder samt sparkade och skakade i dörrarna så hela huset darrade. Då de emellertid ej lyckades komma in i expeditionen anföll de tjänstgörande stationskarlen och försöket tvinga honom att låsa upp dörrarna, men lyckades han undgå dem genom att lista ut dem ur väntsalen och sålunda kom i tillfälle att låsa dörrarna till denna, varefter han försvann för att ej med våld bliva fråntagen nycklarna.

Därefter fortsattes tumultet utanför under stenkastning och sparkande mot de olika dörrarna samt utslungande av de grövsta förbannelser och okvädningsord. Den ordinarie stinsens fru och barn voro ensamma hemma och blevo genom detta fasaväckande uppträde fullständigt skräckslagna, och då frun från ett fönster under bevekande böner anmodade de anfallande att lugna och avlägsna sig, överöstes även hon med de fräckaste skymford. Sedan de med kortare mellanrum hållit på med sitt bombardemang under ett par timmars tid blev det slutligen lugnt. Ehuru larmet lär ha hörts över en kilometer från stationen och en massa folk var vittne till hemfridsbrottet, var det dock ingen som försökte återställa ordningen, berättas det. Vore det inte skäl uti att skaffa en polisman på en sådan plats?

På anmälan av trafikinspektören har landsfiskal nu hand om saken och kommer järnvägen att yrka langens strängaste straff på fridstörarna, vilka nog aldrig tänkt sig de stränga straff som följer dylika brott på järnvägsstation och mot tjänsteman i tjänst.” (Ur: Göteborgs-Posten 28 november 1918)

Bilden i sidhuvudet visar Gråbo station under tidigt 1900-tal, hämtad från Digitalt museum.