”Göteborgs kvinnors glädjefest i anledning av rösträttssegern fick en stor tillslutning. Demonstrationståget, som utgick från Järntorget kl. halv 1, företräddes av tre unga vitklädda damer, som buro Göteborgs F.K.P.R:s standar. I tåget bars också socialdemokratiska kvinnoklubbens röda fana, och representanter för även denna förening hade talrikt mött samman. Under musik satte sig festtåget i rörelse mot Slottsskogen. Linnégatan kantades på båda sidor med stora åskådarmassor.

I Slottsskogen ställdes färden till en lövklädd sluttning på området nedanför Malmgårdsvillan, där stora massor av åhörare samlades – även många representanter för det manliga släktet hade infunnit sig.

En seger som världshändelserna gjort dyrbar.

Sedan den medföljande sångkören sjungit ’Vaknen’ av Victor Rydberg med tonsättning av Elfrida Andrée, framträdde fru Frigga Carlberg och hälsade i ett kortare anförande de närvarande välkomna, varvid hon med några ord berörde det förflutnas strider och kamp och framhöll att politikens område, som nu ligger öppet för kvinnorna, bör bli ett fredligt fält för samarbete mellan kvinnor och män. Må vi göra oss redo att intaga platsen i leden efter de talrika generationer, som kämpat, drömt och hoppats, yttrade talarinnan, dessa människor, som läto leda sig av ett ideal. Det är just idealiteten hos kvinnorna som jämte en större fond av andlig spänstighet och offervilja göra dem lämpliga för det politiska livet.

Jag hälsar er välkommen till denna glädjefest, som kunde ha varit gladare om segern ej varit så dyrköpt, ej dyrköpt genom vårt arbete utan genom världshändelserna, som drivit fram den, och hoppas att samhället genom kvinnornas medverkan skall få ett större personlighetsvärde och livet tillföras högre kulturformer. Härmad överlämnade fru Carlberg ordet åt doktor Gulli Petrini, som på sitt kända friska och medryckande sätt höll ett av täta bifallsyttringar interfolierat anförande. Hon yttrade ungefär följande:

Ett medryckande testtal av fru Gulli Petriri

Så har nu det klubbslag fallit, som ger kvinnorna rätt att utöva rösträtt på samma sätt som männen. Förra våren, då vi samlades till ett opinionsmöte på Heden i Göteborg, hoppades vi knappt attt segern skulle vara så nära. Vi våga dock inte påstå att det var våra röster som bragte det därhän. Den starkaste påtryckningen kom utifrån. Då centralmakternas folk avsatte sina härskare och gåvo folket rätt att bestämma sina öden, bibringades våra högermän den tanken att det kanske inte var så klok politik att envist säga nej till folkets önskningar.

Under inflytande av uppgörelsen den 17 dec. 1918 vid den då församlade urtima riksdagen, avskaffades den 40-gradiga skalan och lika kommunal rösträtt åt män och kvinnor infördes, kom man överens om att vid lagtima riksdagen genomföra vissa ändringar i grundlagen, vilka skulle ge kvinnorna allmän rösträtt. Vi ha alltså vetat vad som var i antågande och motsågo med segervisshet den 24 maj, då debatten skulle äga rum. Men ändå väntade vi med en viss spänning att få höra om högerns män ärligt skulle säga att de gåvo oss rösträtt därför att de ansågo att vi förtjänade den. Men de iakttogo tystnad. Det var våra gamla vänner i riksdagen som gingo göra honör för vårt arbete. Debatten försiggick i stillhet och lugn, och segern har vunnits utan vapenslag. Vi veta att det som vinnes genom ett långsamt, säkert arbete, det blir bestående, och därför skall också vår rösträtt bli bestående.

Vi kvinnor vilja dock fira rösträttssegern, annars bleve det alltför tyst. När vi nu fira fester landet runt, hoppas vi åtminstone att landets kvinnor skola observera att något skett. Och därför är det ej endast glädjefester, det är fråga om, utan väckelse. Vi vilja ropa ut till kvinnorna att de nu ha lika rättigheter med männen och att de skola använda dessa väl.

Man har velat göra gällande att det är en droppe malört i vår glädje att det ej är ensamt vårt arbete som vi ha att tacka för resultatet, utan det är världshändelserna som hjälpt till. Men hur skall inte detta kännas för männen, om de hade förstånd att skämmas! De ha styrt världen så att den nu ligger blödande. Men nu, när det maskulina samhällen, ’muskelsamhället’, gjort bankrutt, tillåtas kvinnorna att träda fram för att hela såren.

Efter en tillbakablick på kvinnosakens historia i vårt land ända från Fredrika Bremers tid, erinrade om de olika motioner för kvinnlig rösträtt som på spridda tider framförts i riksdagen samt om F.K.P.R:s tillkomst, ägnade tal. några ord åt föreningens första ordförande fröken Anna Whitlock, vars utmärkta organisationsförmåga gjort föreningen till vad den är, och berörde betydelsen av de många lokala rösträttsorganisationerna i hela vårt land, härdar för social upplysning. Ty upplysningsarbetet har alltid varit och skall alltid bli rösträttsföreningarnas käraste verksamhet, och detta arbete komma vi att fortsätta med.

Segern kom sent omsider. Men vi, som burit mödan under denna tid, vi beklaga oss ej över mödan. Denna tid har medfört att vi vuxit, fått mera värde för oss själva och andra. Vi ha fått parlamentarisk träning. Men högre än allt annat skatta vi dock samvaron med varandra. Rösträttsrörelsen har givit mången ensam kvinna ett mål i livet.

Bland de erfarenheter vi vunnit är den att man ej bör rädas att taga upp kampen för en stor, rättvis sak, därför att den är oförstådd och förhånad, avslutade doktor Petrini sitt tal, som hälsades med stormande applåder.” (Ur: Göteborgs-Posten 2 juni 1919)

I sidhuvudet visas en bild från mötet i Slottsskogen, hämtad ur Göteborgs-Posten 2 juni 1919.