”Förr hade man sannerligen inte råd att åka spårvagn hur mycket som helst, men nu. Vem frågar efter om han åker fem eller tio gånger om dagen. Det är vackert väder och en promenad skulle vara skön. Nåja, det är sant, men spårvagnarna äro bekvämare. Och då så. Pengar är ju det enda man har nu för tiden, har en annan kvick man sagt.

Är detta ett utslag av tidens jäkt? Nix naturligtvis, men nonchalans. Spårvagnarna äro fullsatta i det närmaste hela dagen, det må nu vara si eller så med väder och allt annat. Och följden är självklar: trängsel vid varenda hållplats. Därav kommer en ny följd: ständiga rusningar och knuffningar vid på- och avstigning. En hel del folk springa och möta vagnen, helst där det är kurvor. De rusa på blint i klump, fatta tag i handtagen och släpa med tills vagnen stannar. Och sedan är det evigt besvär att få av de avstigande.

Mycket beror på konduktören. Han blir nervös och låter allt gå vind för våg. Den blå linjen är givetvis den värsta och ändå finns det en konduktör på just denna linje, som klarar sin sak utmärkt. Han är lugn, fullkomligt orubblig. Hur det än är befinner han sig alltid på plattformen, då vagnen skall stanna.

Han sträcker ut armen. – Ett ögonblick, avstigande först. Var god och raska på! Det hela går som en dans. Det är aldrig krångel på hans vagn. Och så som han uppträder kan han alltid räkna med stöd från trafikanternas sida. Tappar bara inte konduktören besinningen, så blir allt bra vad den saken beträffar. Lugn och bestämd artighet imponerar alltid. Sådant tror folk på. Som det nu är inträffar olyckor och olyckstillbud nära nog dagligen och stundligen och alltid vid hållplatser.

Allmänheten har största skulden i oskicket. Bilden här ovan är icke överdriven. Det har mångfaldiga gånger inträffat att då man försökt rusa på vagnen innan denna stannat, personer blivit omkullknuffade, kommit mellan vagnarna och endast blivit räddade genom att vagnen tvärstannat. Andra gånger har det gått sämre. Skall det absolut behövas en dödsolycka för att lära folk taga sig i akt?

För övrigt är detta tilltag icke så litet taktlöst. Damer och äldre personer, som icke äro i tillfälle att deltaga i den vilda striden få vänta vagn efter vagn förgäves.” (Ur: Göteborgs-Posten 5 juni 1919)

Teckningen i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs-Posten 5 juni 1919.