”Hur ofta man än gör en tur med spårvägen ut till Långedrag kan man ej undgå att var gång erfara en stilla vrede, då man kastar en blick på omgivningarna utanför stadens planlagda område, och man upprepar för sig själv den fåfänga frågan: varför ha ej byggnadsbestämmelser för hela området utefter Långedragsspårvägen fastställts inom eller samtidigt som spårvägens byggande beslöts. Det borde ju ha sagt sig själv, att man utefter densamma kunde vänta en livlig byggnadsverksamhet. Som det nu är, ser man från spårvägen alltför ofta minnena av den gyllene frihetens tid, då alla möjligheter stodo den fantasirike villabyggaren öppna: regnbågens färger över alla tänkbara former, täckta av den sorgliga tjärpappen eller vulgärt och omotiverat glädjestrålande galvaniserade plåten. Det är emellertid en tröst, att denna byggnadsanarki nu tagit slut. Resultatet av de senare årens byggnadsverksamhet ter sig vida bättre och målmedvetnare, och i den numera för hela området utefter Långedragslinjen gällande byggnadsstadgan har man en god garanti för framtiden.

Framkommen till Långedrag märker man genast spåren av en sedan längre tid tillbaka ordnande hand, husen blir ståtligare och bättre lagda i förhållande till varandra och till spårvägen. Det är som bekant Långedragsbolaget som tagit hand om det värdefulla området vid spårvägslinjens ändpunkt – knoppen på sparrisen skulle man vara frestad att likna det vid – och med stora kostnader gjort det till vad det är.

Vid Roddföreningens hållplats, den enda mellan Långedrag och Saltholmen, lämna vi spårvagnen och stå därmed inför den byggnad, från vilken samhället på sätt och vis regeras, det nämnda bolagets präktiga villa, där dess direktör, ingenjör Karl Rudolf, har bostad och kontor. Vi stiga in där för att få några uppgifter om hur Långedrag rett sig genom krisåren och om det nu, då lugnare tider väntas inträda, föreligger några nya planer och önskemål att meddela de för detta vårt tillgängligaste havsbad alltid intresserade göteborgarna.

På utvecklingen här har, säger ingenjör Rudolf, kriget ej inverkat menligt; tomtförsäljningarna – 8 à 10 st. pr år – ha fortgått ungefär som förut. Alla försålda tomter ha dock ej blivit bebyggda; folk har ju i det längsta väntat på något drägligare byggnadskostnader. På de villor, som uppförts under kriget, har detta ej heller satt sin prägel på minsta sätt; de äro lika solitt byggda som sina äldre grannar och minst lika ståtliga. Oaktat de oerhört stegrade byggnadskostnaderna har det icke heller inträffat, att någon förbyggt sig. Bolaget har emellertid sett sig nödsakat höja tomtpriset från 50 till 60 öre pr kvadratfot – en blygsam stegring i förhållande till allt annat.

Vidare kan man ej längre erbjuda tomter var som helst inom området, utan spekulanterna måste hålla sig till de delar, där ledningar äro utlagda – att i dessa tider draga ut ledningar till sporadiskt försålda tomter skulle naturligtvis ej bära sig.

Sedan vattenledningen för 3 à 4 år sedan förbättrades, ha vi nog av vatten, säger ingenjör Rudolf. Vi få det först och främst från en vattensamling eller damm i bergen ovanför Hinsholmen men numera även från en präktig brunn, som Svenska diamantborrningsaktiebolaget borrat åt oss i hälleberget, och, som sträcker sig c:a 50 meter djupt under havsytan. Med den hade vi riktig tur, ty den lämnar ensam vatten åt restauranten och ett 30-tal villor, och ett gott vatten är det – ingenjör R. visar ett intyg från stadskemisten. Denne karaktäriserar vattnet såsom gott – ett tjockt streck under ordet förlänar det en särskild auktoritet – dricks- och hushållsvatten, visserligen ej absolut klart, men detta beror på närvaron av ett lerslam, så ytterst fint, att det är praktiskt taget omöjligt att bortfiltrera och fullständigt oskadligt.

Även dränering är numera fullständigt genomförd i hela samhället (W.C. i alla villor), en ytterst dyrbar historia i denna starkt kuperade terräng, där till på köpet bergborret är ett så ofantligt mycket användbare verktyg än spaden. Alldeles särskilt har dräneringssystemet fördyrats därigenom, att kloakerna naturligtvis på inga villkor få falla ut i badhusets närhet. Man har överallt till det yttersta iakttagit detta krav och, för att blott nämna ett exempel, varmbadhusets egna avloppsledningar ledas genom spårvägsbanken och utfalla på andra sidan.

Man har också så gott som oavbrutet varit sysselsatt med vägnätets utvidgning – vägarnas sammanlagda längd uppgår nu till åtskilliga km.

Långedrags samhälle har, som antytts, rätt oberört genomgått krisåren; för bolaget såsom affär blir bilden mindre ljus. Särskilt har naturligtvis varmbadhuset under dessa tider av ohyggliga bränslepris varit ett sorgebarn, som hårt tärt på bolagets ekonomi. Trots svårigheter och betydliga förluster har man emellertid sökt hålla öppet så mycket som möjligt – ’så jag skall säga, att det är i grund och botten rätt snälla människor, som satsar pengar i det här företaget’, säger ingenjör Rudolf leende.

’Nå, vad är det nu Ni härute främst önskar av framtiden?’ fråga vi.

’Ordentlig trafik på Långedragslinjen’, kommer svaret med en hjärtesucks hela innerlighet och omedelbarhet. På denna spårvägslinje tyckes ingenjör R. vilja tillämpa snickarens bekanta ord om stocken: ’Det som fallerar i den ena ändan, det mankerar i den andra’. Det går väl an, när trafiken är normal, då märks ingenting, men vid första ansvällning stockar det sig genast. Och dock bör väl just en kommunikationsled av denna typ vara beredd på dylika tillfälliga ansvällningar. Om söndagarna kan det hända, att folk får stå i kö i två timmar och vänta på plats i en vagn, och detta beror huvudsakligen på bristfälliga anordningar vid spårvägens ändpunkter. Alltjämt håller man till förfång även för annan trafik på med den opraktiska vagnrangeringen på Järntorget. Många förslag till Långedragslinjens avslutning inne i staden har sett dagen, av vilka ingenjör Rudolf synes föredraga en slinga runt gamla Sahlgrenska sjukhuset, som på en gång skulle i hög grad underlätta rangeringen och vara trafikanterna till stort gagn.

Ett annat önskemål, som bolaget närt, har varit att kunna komplettera restaurangen där ute med ett hotell – f.n. finnes såsom bekant ej möjlighet för en främling att övernatta på Långedrag. Denna fråga, i vilken bolaget samarbetar med dir. Grönlund på restaurangen, har avancerat så långt, att arkitekt Karl M. Bengtsson gjort upp förslagsritningar till en hotellbyggnad i omedelbar anslutning till den nuvarande restaurangen och upptagande ett 40-tal resanderum. Förverkligandet av detta projekt är emellertid som så mycket annat i denna osäkra tid beroende på konjunkturerna, men naturligtvis vill man vara färdig åtminstone till minnesutställningen. Det förefaller den utomstående, som skulle den rådande hotellnöden i Göteborg härvid kunna verka som pådrivande faktor.

Det är med en känsla av att vården om Långedrag ligger både i starka och varsamma händer, som vi lämna ingenjör Rudolfs kontor.

Under kristiden har emellertid en annan anläggning av stor betydelse och som sommartiden ger Långedrag en god del av dess karaktär, tillkommit: G.K.S.S. nya, rymliga båthamn. Under åratal har Sällskapet måst flytta sina mer eller mindre provisoriska hamnanläggningar från plats till plats, innan det fann en fristad vid Långedrag. Att man för överskådlig framtid ämnar hålla sig kvar där, bevisas av de betydliga kostnader, man varit beredd att nedlägga. Det under utförande varande hamnförslaget beräknades på sin tid till 115,000 kr., men kommer naturligtvis att ställa sig dyrare. Det förtjänar nämnas, att för ändamålet c:a 130,000 kr insamlats inom Sällskapet. F.n. är man sysselsatt med utläggande av den stora vågbrytaren, som fullt utbyggd får en längd av 300 m. Arbetet har framskridit så långt, att ett flertal båtar redan finna skydd bakom densamma. Antalet förtöjningsplatser i den fullt färdiga hamnen beräknas till ej mindre än 150 st.

Särskilt i ett samhälle av Långedrags typ finnes emellertid ofantligt mycket mer att göra för trevnaden – småsaker och detaljer, i vilka det allmänna knappast kan blanda sig, men dock nog så viktiga: pricken över iet med ett ord. För dessa skall sällskapet Thalatta, föreningen för Långedrags förskönande, sörja. Närmast planerar man anläggande av strandpromenader, anordnande av utsiktspunkter etc. samt sist men icke minst planteringsarbeten, nog så viktiga på den kala västkusten.

Med alla dessa planer förverkligade skall Långedrag med tiden icke blott kunna fylla sin uppgift som göteborgarnes populäraste och lättåtkomligaste villaförstad och utflyktsort utan även med heder fylla en annan uppgift, under tider, som stunda av icke mindre vikt: att ge den från havet kommande främlingen ett glatt och angenämt första intryck av Göteborg.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1919)

Bilden i sidhuvudet visar Segelsällskapets utkikstorn, hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1919.