”Den av engelsmän och fransmän företagna svepningen av minfälten i Nordsjön presenterar ett storartat arbete, och funnes ej risken för drivminor, vilken kommer att kvarstå ännu ett par år, skulle trafiken i Nordsjön med hänsyn till minfaran numera kunna försiggå med jämförelsevis stor trygghet, då de kvarvarande minfälten icke äro svåra att undvika.
Vidstående illustrationer visa dels mineringarna i Nordsjön sådana de tedde sig då minfaran var som störst under pågående krig och dels läget av de ännu kvarliggande minfälten.
De helsvarta områdena på den sistnämnda kartan äro sådana som ännu äro farliga för såväl sjöfart som fiske, under det att de ljusare inringande fälten icke äro riskabla för sjöfarten, men däremot för släpnotsfisket.
De i Helgolandsbukten kvarliggande minfälten tillhöra Tyskland att svepa. För Frankrike återstår endast som synes, ett litet helsvart fält vid Engelska kanalens mynning, och resterna av de engelska minfälten äro heller icke av någon betydenhet.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 15 november 1919)
Bilden i sidhuvudet visar minfälten när faran var som störst och nedan läget i november 1919, båda hämtade ur Göteborgs Handels- och sjöfartstidning 15 november 1919.
