Göteborgs hamn på 1840-talet

Från en gammal göteborgare har red:n haft nöjet mottaga följande:

Före 1842 kunde intet fartyg, som låg djupare än 6 fot, komma upp till staden.

Göteborg existerade vid den tiden ändå mer af handel och sjöfart än nu. Vi hade då snart sagt ingen fabriksindustri i vårt land. Endast tillvärkning af järn och afvärkning af trä för export var Sveriges industri. Genom denna värksamhet framkallades emellertid en omfattande skeppsrederiaffär.

Göteborgs grossörer togo på den tiden icke sina varor ur mellanhänder, utan direkt från produktionsorterna moch med egna skepp. Kaffe från Brasilien, socker från Bahia och Java.

När nu dessa fartyg anländer till Göteborg, vardt det förenat med mycket kostnad och tidspillan att få varorna intill staden, emedan intet fartyg, som låg djupare än 6 fot, kunde gå längre upp än till Såggrundet, hvarför lasterna, som de stora skeppen hitförde måste transporteras upp till staden medelst hemförarebåtar, som drogo mindre vattendjup. Ett bolag fanns då – Hemförarebolaget – som hade monopol på all godstransport från fartygen, hvilka lossats där nere på strömmen. För denna rörelse var hamnområdet ganska illa utrustat. Det fanns nämligen å hela området ingen tillstymmelse till kajskoning, där en pråm eller hemförarebåt kunde lägga till, med undantag af små kanaler, som enskilda platsägare hade inrättat vid sina upplagsplatser. Ett sådant upplagsområde var älfstanden från Surbrunn eller nuvarande inloppet till fiskhamnen och ned till ungefär där nu Nordhemsgatan mynnar ut vid älfven. Stenpiren blef färdig 1844 och var då enda offentliga ställe i hamnen, där gods kunde lossas direkt från ett fartyg ned på kajen, Älfvens vatten gick nära upp till västra gafveln af nuvarande huset nr 4 vid Norra Hamngatan. Platsen, där nu tull- och packhusbyggnaderna är belägna, stod under vatten utom vid längre landvindtider, då vattenståndet sjönk.

Omsider hade Göteborg lagt sig till med muddervärk och började fördjupa hamnen. Muddret lades på flacket, där tull- och packhuslokalerna nu äro belägna. – Att Stora Hamnkanalen såväl som Östra och Västra dito voro belagda med kajmurar, må icke förbises. Men att dessa kajbyggnader vid frågavarande tidspunkt voro dåliga, illa medfarna af tidens tand, är det vissa. Mångenstädes hade muren rasat ned i kanalen och hindrade godspråmarne, som där stakades fram. Det är att märka, att de ofvannämnda hemförarefarkosterna alltid framdrefs medels stakning. Att kanalmurarne voro så försummade och bristfälliga, torde ha berodt därpå, att drätselvärket sköttes af män, som ej voro tillräkligt kvalificerade för sitt uppdrag.

Den norra älfstranden, d.v.s. Lundbysidan, erbjöd intet annat utseende än de grå kullarne och en och annan liten bostadskoja. Theodor Tranchell hade då ännu icke börjat grundläggningen af Lindholmen. Där nu Lundbystrandens och Hisingsstadens alla industriella värk te sig, var en mossbeväxt vattenyta, där jägare rodde i små båtar och jagade änder.

Huru helt annorlunda visar sig icke Göteborgs hamn nu, och huru skall hon se ut 60 à 70 år härefter!”

(ur Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 14 maj 1910)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s