”När man tid half 3-tiden i går e. m. passerade någon af Hamngatorna, såg man en ovanligt stor mängd folk strömma upp mot Grönsakstorget men lugnt och säfligt utan brådska såsom det höfves flegmatiske Göteborgare vid middagstid. Orsaken var snart tydlig. Från trakten af Grön­sakstorget syntes en tjock svart brandrök vältra sig upp mot skyn. Det var tydli­gen en eldsvåda — och därtill en större sådan — men få voro de som för den sakens skull påskyndade sina steg, ty vår raska brandcorps har vant oss vid missräkningar när det gäller att se på eldsvådor. Allt är vanligen släckt innan man hinner fram, äfven om man springer till brandstället. Man har rakt ingen “glädje“ af att se på eldsvådor nu för tiden.

Men i går skulle det bli annorlunda. Det var den största eldsvåda vi haft i Göteborg på länge, och äfven de mest flegmatiske och mest sakta lunkande hunno fram till brandstället i tid för att få 6in ögonfägnad och sin lilla stilla glädje åt att “se det brinna“. Det är verkligen hårdt att nödgas skrifva så, men vi hörde i folkmassan så många tanklösa “brand­tal“ att en liten “brännmärkning“ från vår sida är på sin plats. Det är sorgligt att så många verkligen “ha roligt“ åt att se en eldsvåda. Och ju större den är, dess roligare ha de. Om elden nådde deras egna hem, skulle de kanske tycka det vara så måttligt trefligt.

Det var i den stora nybygda Götahallen det brann. När vi framkommo till Kungstorget några minuter före kl 3 slogo redan lågorna mäktigt ut genom taket åt torget till. Det blåste rätt starkt och naturligtvis ännu starkare däruppe kring taket af det 6 våningar höga och ganska fritt liggande huset, hvadan elden fick god fart. En lycka i olyckan var att vinden låg åt det öppna torget, eljes hade otvifvelaktigt Bazar Alliances’ åt motsatta sidan liggande träbyggnad stru­kit med och möjligen äfven flera angrän­sande hus antändes. Som det nu var fick man emellertid brådt att utrymma de när­mast brandstället belägna bodarne i salu­hallen och den näst intill liggande delen af torget, öfver hvilken ett regn af gni­stor föll ned, dock utan att efter hvad vi kunde förmärka anställa större skada än att en hönsbur antändes. Denna nya eldsvåda släcktes dock på det mest ener­giska sätt af en “frivillig“ brandcorps, som tog det brinnande hönshuset och hifvade det ned i Vallgrafven.

Emellertid slogo lågorna ut allt högre från taket af Götahallen och omhvärfde snart husets spetsiga zinklädda erkertorn. Och hvad gjorde brandcorpsen? Ja, den frågan gjorde sig många, och den här gån­gen hafva vi fullt skäl att mot denna eljes så populära trupp framställa en allvarlig anmärkning för senfärdighet. Förmodli­gen var den nog på platsen som vanligt med all möjlig skyndsamhet, men de för­sta anordningarna, innan släckningsarbetet på fullt allvar begynte, togo en pinsamt lång tid. Först arbetades länge, mycket länge (och förgäfves) med att uppresa den långa Eenska brandstegen uppför hu­sets mot Vallgrafven vettande sida. Se­dan alla dessa försök misslyckats, fördes stegen ändtligen undan till husets andra sida. När ångsprutan sent omsider kom, tog arbetet med att skrufva ihop dess sugslang en anmärkningsvärdt lång tid, och när slangen ändtligen var ihopsatt och kastades ut i Vallgrafven öppnade den sig i en dåligt sammanskruf vad fogning och måste fiskas upp igen för att sammanskrufvas bättre. Och sprutan hade ej länge varit i gång förr än ett slangstycke sprack och strålförarne stodo där utan vat­ten. Sedan dessa missöden slutligen öfvervunnits, men hvartill åtgick en tid som gaf elden tillfälle att fruktansvärdt gripa omkring sig, bedrefs släckningsarbetet med en ordning, raskhet och fart, hvaråt vi gifva vårt lifligaste erkännande. Brandsolda­terna formligen stormade det brinnande taket, som nu var ett enda eldhaf och dränkte hela brasan i en flod af vatten.

Under tiden hade tiotusentals menniskor samlats kring den brinnande byggnaden. Broarne öfver Vallgrafven voro proppfulla (men utrymdes snart af polisen), på torget och de angränsande gatorna stodo med­borgarns i täta led och i parken på an­dra sidan Vallgrafven — den bästa ut­siktsplatsen — stodo äfven massor af folk. Poliskordongen upprätthöll den bästa ord­ning på det humanaste sätt. Det får ej förundra någon, att konstaplarne ibland med mildt våld till besinning och status quo ante återförde en och annan företag­sam person, som ville ställa sig alltför nära det brinnande huset, stolt riskerande att bli antänd af de stora eldflagor som allt emellanåt blåste ned från hustaket eller att bli in optima forma ibjelslagen af allt det brinnande bråte af trävirke och hvitglödgad takplåt som hvar minut damp ned i gatan.

Sådant brinnande nedfallet bråte låg rundt om huset och antände delar af dess nedre våning, men elden släcktes där rätt snart af en brandsoldat med en assuransspruta.

Efter det misslyckade försöket med brandstegens uppresande mot södra sidan af huset drogs en slang in på gården, uppför en smal till vinden ledande trappa samt vidare ut på en i femte våningen omedelbart under eldhärden befintlig bal­kong. På balkongen restes en kort stege upp mot den ofvanför befintliga ornamen­tala trappgafveln, strålföraren klättrade upp och lät vattnet spela. Snart såg man honom också krypa in genom en glugg och försvinna inne i eldhafvet. I sanniug, raska brandkarlar vi ha ändå!

På motsatta sidan hade man nu fått upp två stegar, och fastän »trålföraren här sprutade mot vinden dröjde det ej länge, innan man såg det effektiva resultatet af hans . arbete. Man hade ju också hela Vallgrafven till disposition att ta vatten ur och bortom Vallgrafven stod hela Nord­sjön till förfogande.

Under sådana förhållanden gick nu som sagdt släckningen raskt. Oerhörda vatten­massor vräktes öfver den brinnande vinds­våningen och snart förkunnade endast en lätt rök att eldsandarne drunknat. När och hvar sträckte de ut sina flämtande tungor, men brandkarlarne stodo genast färdiga att “läska“ dem.

Ett kritiskt ögonblick var när man vän­tade att det spetsiga tornet skulle ramla. Med dess öde kunde man då möjligen, då olyckan nu en gång var framme, förlika sig — ty sannerligen det har utgjort nå­gon arkitektonisk prydnad för den stora byggnaden. Redan under dess byggande hörde man många förargas öfver den fula “nattmössan“ af zink öfver det eljes ståt­liga huset. (Se illustrationen!) Nu brann nattmössan upp, och man kan endast hoppas att byggnadsnämnden föreskrifver en lämp­ligare form för den nya. Den ramlade emellertid ej, som man trott, utåt gatan utan sjönk ihop inom sig sjelf i sitt intet. Zinkbeklädnaden smälte sönder och det lätta resvirket som var tornets stomme föll ned på sitt golf och brann upp där.

Under hela branden såg man invånarne i husets nedre våningar vara i frid och ro. De öfverlemnade lugnt åt brandcorp­sen att bekymra sig om elden. Som be­kant är huset likt en myrstack vimlande af lägenheter och butiker — huru många som bo där veta vi ej — men vi sågo ingen flytta nt sina Baker, hvarken ur lägenhe­ter eller butiker. Naturligtvis biet dock mycket förderfvadt i de nedre våningarna både af rök och vatten. Men — tänkte väl herrar köpmän — den ena realisatio­nen kan väl vara så god som den andra.

Uppe på den brunna vinden bodde in­gen. Vindsrummen användes endast till garderober och förvaringsrum.

Om eldens uppkomst gjorde vi under eldsvådan några förfrågningar. Ett biträ­de hos handlanden P. Aug. Thorén, hvil­ken har kontor och affärslokal i huset, lär hafva varit den förste som upptäckte branden och allarmerade brandcorpsen. Han hade varit uppe på vinden i något; ärende och då sett att det brann i en hög hyfvelspån. Att hyfvelspånen fanns där förklaras däraf att byggnaden ännu icke var fullt färdig. De öfversta våningarna voro oinredda och på vinden pågick åt­skilligt målare- och snickarearbete. Bygg­naden skulle af byggmästaren Dähn öfverlemnas till bazaraktiebolaget den 1 au­gusti.

Det var, såsom ofvan antydts, förenadt med lifsfara att passera i närheten af det brinnande huset. Väldiga flagor, plåtar och hela högar af brinnande resvirke nedföllo allt emellanåt och att ingen af brand­soldaterna träffades af dem var mer än underbart. Nära var det många gånger. Den största faran inträffade, när den elek­triska kabeln brann af, föll ned i gatan och därifrån i kanalen. Brandcorpsen ha­de ett verkligen ansträngande arbete. Det var en fröjd att se truppen, när den kom till olycksställe i fina bländhvita rockar; när den for därifrån voro rockarna svarta. Bagare i första akten, sötare i den an­dra. —

Branden var dämpad vid half 4-tiden på e. m. och en halftimme därefter nästan fullständigt släckt. Så snart det var möjligt för vatten och rök begaf sig vår referent upp till den afbrunna vindsvåningen. Polis stod vakt, så att “obehö­riga“ slnppo ej in. En massa folk van­kade ännu utanför.

Utför den smala trappa som ledde till vinden flödade ännu vattnet ur slangen som låg qvar. Vi kommo upp till taket. Här erbjöd sig en tröstlös anblick.

De ornaméntala trappgaflama af sten stodo qvar som ruiner. Hela taket och vindsvåningens väggar voro nedbrunna utom å den vestra sidan, där några frag­ment af väggarne ännu funnos qvar. Med största försiktighet fick man vandra på den med aska och kolstybb täckta golfvet, om man inte ville riskera att göra ett hastigt och ofrivilligt besök i “våningen därunder“.

Hela vindsvåningen var eljes afbränd. Vid den skorsten som stack upp ur husets midtelparti låg ännu qvar en stor out- brunneu hög af sågspån — alldeles intill skorstenspipan. Vid en annan skorsten låg en hög märkvärdigt väl bibehållna räkenskapsböcker. Vi böra tillägga att de voro gamla. Af hvad som förvarats i skrubbarna såg man ej många spår.

Från det ställe som nyss var ett ra­sande eldhaf hade man den herrligaste ut- sikt och där kunde man ej ens upptäcka ett brinnande kol att tända cigarren med. En gammal gumma gick och påtade i askan för att leta reda på qvarlefvorna af sina tillhörigheter och några unga damer som hittat järnredet till ett par skridskor voro högeligen förtjusta. .

Man kunde nästan tydligt se att elden uppkommit vid eller i närheten af den mellersta skorstenspipan, ty därifrån och åt öster var allt spolieradt och slukadt af det härjande elementet, men åt motsatta sidan återstodo som sagdt rester af väggar ocb en del innanrede.

Egendomligt nog var det glastak som täcker gårdsrummet i det närmaste oskadt fastän det var belamradt med en mängd bränder och aska.

Byggnaden är. efter hvad man sagt oss, taxerad till 290,000 kr. Försäkringsbo­laget Norrland lär sitta inne med en risk af 190,000 kr. Under den allmänna vil­lervallan i går och äfven i dag har det ej varit oss möjligt att få några exakta uppgifter.

I morgse var redan en galge för telefontrådar upprest på huset i stället för den nedbrunna.

En förberedande polisundersökning har hållits i dag. Tre arbetare som varit sys­selsatta å vinden hafva upplyst att de först förmärkt röklukt, hvarefter de inom få ögonblick sågo några eldflammor uppstiga i närheten af en sågspånshög i en öppen skrubb strax intill trappuppgången.

Elden spred sig med stor hastighet, så att de tre arbetarne med möda kunde förbi elden uppnå trappan.

En mängd personer komma att höras vid polisundersökningen och polisförhöret.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 25 juli 1896)

Bilden är hämtad ur Göteborgs Aftonblad 25 juli 1896.