Forntid och medeltid i Härlanda

På sluttningen nedanför Strömmensberg ligger en liten ruin av en stenkyrka. De göteborgare och turister som hittar till denna plats är nog lätt räknade, trots att det är ruinen efter den äldsta byggnaden inom stadens nuvarande gräns (om vi undantar stenålderns megalitgravar). När kyrkan uppfördes var bygden redan mycket gammal och Härlanda tycks ha varit en betydande bybildning långt innan de första städerna kom till i närområdet. Kyrkan uppfördes på 1100-talet och är därmed äldre än alla övriga kyrkobyggnader i trakten. Kring Härlanda finns det många fornlämningar, också de i hög grad okända för den nutida befolkningen. Omkring 100 meter nordväst om Härlanda kyrkoruin hittades 1926 ett område med gravar och brandgropar när en ny gata skulle anläggas. Det har bedömts att dessa fynd är från järnåldern och visar på en tidig bosättning i kyrkans omedelbara närhet. (Rapport 1926:04)

Ur: Rapport 1926:04

Gravfälten på höjden, där Ättehögsgatan idag har sin sträckning, upptäcktes av arkeologer under inventeringen 1916-18 och Johan Alin som då beskrev området hade fått höra av befolkningen i området att platsen, den högsta punkten på åsen, kallades Jättekullen (det har spekulerats kring att det är en missuppfattning och att det skulle vara Ättekullen, se not 1 i Fredsjö 1951:1). Vid utgrävningen 1951-52 kom arkeologerna att bli överraskade över fyndrikedomen. På åsen noterades två gravfält, ett i norr (A) och ett i söder (B), det är omkring 250 meter mellan gravfälten och där har det bedrivits odling och dessutom uppfördes där hus innan en utgrävning genomfördes, så det är inte otänkbart att de båda gravfälten varit ett enda stort gravfält. De äldsta gravarna inom området var från yngre bronsåldern och dessa låg blandade med gravar från senare perioder.

Ur: Fredsjö 1951:1

Gravfält (A) i den norra delen av området bestod av högar och stensättningar, därtill kom en skelettgrav från folkvandringstid. I den senare påträffades förutom ben av den döde även en kniv, ett svärd och en spjutspets. (Fredsjö 1951:1) Området undersöktes på nytt 1965 och då hittades mer fynd i form av krukskärvor, bränd lera och harts men inte några nya gravfynd. (Arkivrapport 1965:18)

Vapenfynd i graven från folkvandringstid. Ur: Fredsjö 1951:1
Ur: Fredsjö 1951:2

Inom det södra gravfältet (B) var många av gravarna svårt skadade. Den största och äldsta av högarna hade under generationer varit platsen där traktens invånare tänt sin påskeld. Ändå fanns där en del fynd kvar i form av bland annat en rakkniv som bekräftade att högen var från yngre bronsålder. Det har dessutom funnits ett större stenbrott på platsen där material togs till uppförandet av Renströmska sjukhuset i Kålltorp. Allt var dock inte borta, det fanns överraskningar även inom detta område. Något man inte förväntat sig under utgrävningen var ännu en grav från folkvandringstid, omkring 300-talet e.Kr. Denna gång var det en rik kvinnograv med en kruka i blanksvart gods, en spirallagd ring av brons, tre glaspärlor, ett vävsvärd av järn, en sländtrissa av järn, nål, hartsring med flera föremål av järn och brons. (Fredsjö 1951:2)

Ur: Fredsjö 1951:2
En uppmaning i tidningen till att skydda fornlämningarna. Idag finns inte något på platsen som berättar för dagens invånare vilken intressant plats de bor på. Ur: Fredsjö 1951:2

Den forntida bebyggelsen kan inte ha legat allt för långt från gravfälten, kanske utmed sluttningarna kring höjden där gravfälten påträffats. I samband med byggandet av nya hus år 2000 nära Kaggeledstorget påträffades en del arkeologiska fynd i form av keramik, bränd lera samt en del flinta. (http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10154903140001) Troligare är dock att bebyggelsen legat på åsen närmare kyrkoruinen. Där fanns ett högt men ändå inte avlägset område att bygga på och samtidigt kunna nå jordbruks och betesmarker nere vid nuvarande Munkebäck och Vidkärr samt Kålltorpsområdena.

Härlanda by låg på en plats där flera vägar möttes och det är en viktig förklaring till att byn varit framgångsrik under mycket lång tid. Från väster var det möjligt att resa utmed älven bort mot Klippan där långt senare Älvsborgs slott skulle uppföras. Vid Klippan fanns en annan viktig vägsträcka som löpte utmed kusten och möjlighet fanns att korsa älven per båt. Från Härlanda gick det säkerligen också att korsa älven för att komma bort mot Tingstadsområdet alternativt färdas norrut i Göta älvs dalgång. Det fanns givetvis också möjligheten att färdas mot öster in i Partilles dalgång, på land eller på Säveån. Över åsen mot vadstället nära gamla Örgryte kyrka idag ligger gick också att färdas (i området där Danska vägen går idag) samt söderut på den gamla vägen som hade sin sträckning genom nuvarande Delsjöområdet.

Härlanda låg alltså i en vägkorsning där minst sex vägar på land och vatten möttes och det bör ha gett upphov till en ekonomisk aktivitet utöver själva jordbruket. Det är inte omöjligt att härlandaborna själva var ute på resor och förde varor tillbaka hem till bygden.

Någon gång under slutet av järnåldern, det vi kallar vikingatid, kom inte bara varor utan också nya idéer om en ny religion till området. Exakt när detta inträffade är omöjligt att säkert fastställa men de undersökningar som genomförts i Varnhem har flyttat kristendomens introduktion i det området tillbaka i tiden. Där har kristna gravar hittats som daterats till 900-talet, några kan vara än äldre. (Vretmark, s. 59-66) Detta har förändrat bilden av introduktionen av kristendomen och ute vid kusten nära de internationella sjöfartslederna kan dessa nya idéer givetvis ha fått spridning än tidigare. En undersökning av området kring Härlanda kyrkoruin kanske skulle kunna ge svar?

Härlanda kyrkoruin. Foto: Per Hallén 2017.

Vad som redan nu går att konstatera är att den kyrkoruin som finns i Härlanda är från 1100-talet. Idag kanske vi tycker att ruinen är liten, men för att förstå dess betydelse måste vi se världen med 1100-tals ögon. Vid den tiden var alla andra byggnader, även de som tillhörde samhällets elit, byggda av trä och hade tak av halm, vass eller något annat naturmaterial. Att bygga i sten var en konst som var okänd bland de som normalt uppförde hus. Det krävdes att det kom folk utifrån, experter som var dyra att anlita. Det var stenhuggarna, yrkesfolk som ägnade hela sina liv åt att resa runt mellan olika kyrkobyggen för att på beställning uppföra nya hus.

Den arkeologiska undersökningen av Härlanda kyrkoruin som genomfördes 1925 visade att dess nedersta murskift hade inslag av fint bearbetad, stundtals kvaderhuggen gråsten. Det sägs vara unikt bland Västergötlands kyrkor. Idén bakom kyrkan tycks vara från östra Norge och inte ha några likheter med kyrkor i Västergötland. (Ugglas 1926, Västergötland 2002)

Foto: Per Hallén 2017

Kyrkan var alltså en mycket speciell byggnad, långt mer uppseendeväckande än en skyskrapa idag, om vi skall jämföra med nutida skrytbyggen. Genom att den var uppförd av huggen sten avvek kyrkobyggnaden från allt annat i trakten och var en religiös markering, en politisk maktmarkering och framförallt visade den på ekonomisk styrka. Härlandas läge vid en större vägkorsning kan ha gett upphov till rikedomar via handelsvägarna. Både själva varuflödet och utbytet samt kanske beskattning av de som passerade. Det fanns ekonomisk styrka i Härlanda och det enda rimliga som i denna trakt kan förklara uppbyggnaden av en sådan kraft är handeln.

Men något hände efter 1100-talet, det finns inte några tecken på att kyrkan fortsatte att byggas ut och moderniseras. Den förblev ganska liten och det kan vara en indikation på att varuflödet börjat ta andra vägar. Kan det ha varit de nya städerna Kungahälla och Lödöse som började attrahera allt fler av de som tidigare färdades förbi Härlanda? Det lär förbli en hypotes, men något hindrade i vilket fall en fortsatt utbyggnad av det ståtliga kyrkobygge som inletts och det var troligen orsakat av brist på kapital.

Området kring Härlanda kyrka blev även en egen socken. Ytterst lite är känt om Härlanda socken, när den bildades och hur stor den var är obekant. Det är en fråga för framtida forskning att försöka besvara. (Hellman s. 9-15)

När det under början av 1470-talet kom besked om att Sten Sture beslutat låta anlägga en ny stad på dels Härlandas, dels Kvibergs ägor bör det ha kommits som en chock för invånarna i byn. Man kan tänka sig en domedagsstämning i trakten snarare än någon upprymdhet över att få en ny stad på sina ägor. Staten agerade nämligen mycket hårt mot de som redan bodde på platsen och brukade markerna. De som flyttade till den nya staden gynnades men de som bodde i området trängdes bort, ofta utan att kompenseras, när staden fick allt mer land lagt under sig. (Hellman, s. 12-13, Carlsson 2013)

Byns storlek minskade i takt med att ägorna tilldelades stadens invånare. 1528 kom Gustav Vasa på besök till trakten och han skulle komma att fälla dödsdomen över byn Härlanda. Han beslutade att rasera flera kyrkor, däribland Härlanda då den låg allt för nära staden och därmed inte var nödvändig samt att stenbyggnaden skulle kunna användas av fiender vid ett angrepp. Från och med 1528 var det inte bara kyrkan som utplånades, så skedde även med Härlanda socken som uppgick i Nya Lödöse stad. (Hellman, s. 12-13)

Härlanda var alltså en betydande plats långt innan det fanns några städer i detta område. Säkerligen finns det mer dolt i marken i Härlandaområdet och kanske finns det även arkivmaterial som ännu ingen granskat. Mycket återstår att upptäcka kring Härlandas långa och rika historia.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Litteraturlista

Carlsson, Kristina, ”När Gamlestaden var ny”. Nya Lödöse – staden under Gamlestaden: arkelogiska undersökningar i Gamlestaden, Göteborg, 2013. (Hämta skrifter från projektet via denna länk)

Fredsjö, Åke, ”Forngravarna i Härlanda, Göteborg I. Gravfält A. Särtryck ur Göteborgs Musei årstryck 1951-1952”. (Göteborgs stadsmuseum Arkeologisk arkivrapport, nr 1951:1)

Fredsjö, Åke, ”Forngravarna i Härlanda, Göteborg II. Gravfält B”. Göteborgs Arkeologiska Museum årstryck. (Göteborgs stadsmuseum Arkeologisk arkivrapport, nr 1951:2)

Göteborg 128 (RAÄ) Härlanda. Gravfält A. Inv. nr GAM 48717. Göteborgs stadsmuseum, Arkeologisk arkivrapport, nr 1965:18)

Hellman, Axel, ”Från medeltid till nutid”. Johansson, Albert N. (red.), Redbergslid med omnejd genom tiderna, 2., rev. och utök. uppl., Gamla Redbergspojkar hembygds- och kamratförening, Göteborg, 1964.

Härlanda, Göteborg 284, Arkeologisk rapport 1926:04.

af Ugglas, C.R., ”Härlanda kyrka”, Göteborgs Handels- och sjöfartstidning 1926-02-06.

Vretemark, M. ”Varnhem före klostrets tid”. I: Hagberg, Markus (red.), Varnhems kloster före Birger Jarl: om klostrets rottrådar i tiden, Skara stiftshistoriska sällskap, Skara, 2011.

Västergötland : Landskapets kyrkor [Elektronisk resurs], Riksantikvarieämbetet, 2002. http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/9677

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s