I går, den 12 mars, var det årsdagen av den svåra spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen 1992 då 13 personer dog och 23 skadades (läs mer på GP via denna länk). Idag skall vi blicka tillbaka ännu längre, till år 1902 då elektriska spårvagnar hade ersatt hästspårvägen. Dagens berättelse handlar om en vårdslös kusk som sannolikt var den som orsakade olyckan i Stigbergsliden i december 1902.

”Vid 7-tiden i går afton kom en hos kolhandlanden Alfred Johansson i Majorna an­ställd kusk körande i starkt traf Djurgårdsgatan nedåt Karl Johansgatan med en häst förspänd ett arbetsfordon. Utan att lägga märke till att en spårvagn kom i full fart utför sluttningen från Stigbergstorget fortsatte ban med oförminskad ha­stighet öfver Karl Johansgatan, och ehuru spårvagnsföraren gjorde allt för att stop­pa vagnen, blef en kollision oundviklig. Hä­sten hade just passerat spåret, då spår­vagnens buffert tornade mot åkdonets hjul­axel. Kärran fick en så våldsam stöt, att den slungades ett stycke nedåt gatan och ryckte omkull hästen. Körsvennen, som satt i kärran, slungades vid sammanstöt­ningen inpå spårvagnens platform, där han blef liggande. En passagerare, som här tagits plats, erhöll ett så kraftigt slag för ansiktet af den lefvande projektilen att han svimmade af. Han återkom dock ge­nast till sans och begaf sig till d:r Belfrage, af hvilken han blef förbunden.

Körsvennen, som klagade öfver smärtor i högra höften och sidan, fördes till Sahl­grenska sjukhuset hästen hade erhållit så svåra skador, att han omedelbart må­ste nedslaktas på platsen.

Förberedande polisförhör angående katastrofen hölls i går afton. Spårvagnsföraren har uppgifvit, att han, när han gick utför sluttningen, ej hade någon ström på samt handbromsen tillsatt Skenorna voro emellertid slippriga, så att hjulen åkte på räl­sen, hvadan hastigheten blef nästan lika stor som å plan väg med half fart. Fö­raren ringde nästan hela tiden. När han närmade sig Djurgårdsgatan, fick han se en åkare, som i våldsam fart sprängde fram mot Karl Johansgatan. Han satte ögonblickligen till den elektriska bromsen och trampade samtidigt på det s. k. sandstiftet. Hjulen stodo stilla, men åkte ändå med god fart framåt på skenorna — och kollisionen inträffade. Ansåg att körsven­nen genom sin vårdslösa framfart orsakat olyckan.

Konduktören vitsordade förarens berättelse.

En hustru Friberg, som vid tillfället be­fann sig i hörnet af Djurgårds- och Karl Johansgatorna, hade sett en »körare» kom­ma med öfverdådig fart nedåt Djurgårds­gatan samtidigt som spårvagnen kom i van­lig fart utför backen. Vagnsföraren ringde och bromsade kraftigt, men köraren sak­tade ej farten, utan körde ut på spåren. Ansåg att felet uteslutande låg hos kör­svennen.

En arbetare Karlsson, som också stått i hörnet, intygade detsamma, med undantag af att enligt hans åsikt spårvagnen haft stark fart. Äfven han ansåg, att körsven­nen var orsaken till det skedda.

Körsvennen, hvars namn är Karl Jo­han Karlsson, i allmänhet boende i Frälsningsarméns härberge, är känd för att fara vårdslöst fram på gatorna och bötade nyli­gen för det han kört på en stillaståen­de spårvagn.

Det skedda bör bli en varning såväl för honom som för andra vårdslösa åkar­drängar liksom den här af hästens egare lidna förlusten — hästen hade nyligen in­köpts för 500 kr. och var oförsäkrad — torde mana resp. hästegare att med stör­re noggrannhet välja sitt folk.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 9 december 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Johannesplatsen, spårutläggare vid krogen Sista Styvern nedanför Johanneskyrkan. År 1902.