Striden vid Gullberg 1612

Mitt under Kalmarkriget utspelade sig dramatiska händelser kring Gullbergs fäste (idag Skansens Lejonet). Skildringen är hämtad ur Ekroths häfte som beskriver Skansen Westgötha Leijon.

”Det var nådens år 1612. Svenska armén och flottan var upptagna på andra sidan Östersjön i kriget mot Polen. Även mot Danmark rådde det krigstillstånd, men här hade inga krigiska händelser ägt rum sedan svenskarna under Gustaf II Adolf midsommardagen 1611 över­rumplat den danska gränsstaden Cristianopel och där anställt det sedvanliga blodbadet på stadens innevånare. Den danske kungen Christian IV förberedde emellertid ett större företag mot Sverige till våren 1612 och värvade krigsfolk i Tyskland (”oldenburgare”), i Skottland och i England. I januari 1612 fick han underrättelser om att i hela Västergöt­land fanns inget svenskt krigsfolk, med undantag av besättningarna på Gamla Elfsborg och Gullbergs Fäste. Som den tidigare stränga vintern övergått i blid­väder beslöt han sig för att redan nu göra ett härjningståg in i Västergötland och för att ”ha ryggen fri” inta Gullberg för att med en dansk besättning här hålla Elfsborg under kontroll. Att även intaga Elfsborg, med dess starka fortifikatoriska anläggningar och stora besätt­ning på 600 man, ansåg han sig icke ha folk nog tillhands.

På morgonen den 26 januari bröt han upp från Varberg i spetsen för en ryttarstyrka på 2.500 man, huvudsakligen vär­vat utländskt krigsfolk. Avsikten var att direkt efter 8-milsritten, man kunde rida långt på den tiden, med nattlig över­rumpling ta Gullberg. Man medförde långa stormstegar, parvis klövjade på två hästar. Riksgränsen, strax söder om nu­varande Mölndal, passerades vid mid­natt, och drygt en timme senare stod man framför Gullberg. Den snabba anmarschen var en garanti för att ev. svensk spaning inte skulle hinna varna besättningen på Gullberg. Ungefär 800 meter framför fästet gjordes halt och av­sittning. Medförda stormstegar klövjades av. Hästhållare och vakt utsattes och i två kolonner började man framryckningen. Den högra följde Gullbergsåns västra strand med uppgift att storma och ta östra delen av södra muren, muren som innanför vallgraven gick från Gullbergsån till Gullbergs vassar. Den vänstra kolonnen gick fram i terrängen där nu gamla mosaiska kyrkogården ligger, med uppgift att storma och ta västra delen av muren. Genom denna delade framryckning undvek man att stöta på utanverket Swingeln framför porten, med dess be­vakning.

Hur var då läget i Gullbergs fäste denna natt? Kommendant var Mårten Krakow, eller som han tidigare hetat: Mårten Kråk. Ordinarie besättning var ett 50-tal slottsknektar av varierande ål­der och stridsduglighet under befäl av hövitsmannen ”Jarl i Ragnarköf”. Men kung Christians krigsförberedelser och värvningar hade inte kunnat hållas hem­liga och Krakow hade därför vidtagit omfattande försvarsförberedelser. Till fästningen hade han dragit in en fänika Västgöta infanteri, under befäl av fänikelöjtnanten Sven Svensson, samt delar av två andra fänikor, eller summa 220 in- fanterister. Tillsammans med slottsknektarna hade han därför en besättning på närmare 300 man, vilket väl var vad han  kunde hysa inom Gullbergs murar. Men Krakow hade även vidtagit andra anord­ningar för försvarets stärkande. På vallar­na hade han låtit lägga upp långa stockar, s.k. ”fällebommar” samt högar med ste­nar, i storlek lämpliga att kasta. Efter­som beställda ammunitionsförstärkningar dröjde, hade han låtit hugga upp 170 ”gångar” (omgångar) hästskor för att kunna skjuta ”skrotskott” med kanoner­na. Innanför portgången hade han låtit lägga upp material för att kunna blocke­ra porten om denna skulle sprängas. Om man därtill lägger att han anbefallt sträng bevakning och uppmärksamhet — så var Gullbergs fäste väl förberett att möta ett anfall.

Men danskarna hade också åtskilliga trumfkort. Förutom sin kvantitativa, nära tiodubbla överlägsenhet, voro de danska ryttarna till största delen stridsvana legoknektar och kunde beräknas göra sitt bästa när de nu stod under danske kung­ens direkta befäl. Men vad som framför­allt gynnade en nattlig överrumpling var vädret. Det regnade och blåste en stark västlig storm, vilket liksom den blöta marken dämpade alla ljud.

”På södra vallen patrullerar en vakt­post med hillebarden på axeln. Han går på murkrönet innanför bröstvärnen från västra hörntornet till det östra. Här vän­der han tillbaka till västra tornet och stannar alltemellanåt vid detta i lä för regnet och blåsten. Stödd mot hillebar­den står han så och lyssnar ut i den mörka natten. Han tycker sig då höra en häst gnägga i fjärran. Att ryttare är ute så här mitt i natten och i detta väder är ju i och för sig anmärkningsvärt, men han vågar inte slå larm för det har varit många falska larm under senare tid och kommendanten har varit mycket vred när han blivit väckt mitt i natten till ingen nytta — för att nu inte tala om besättningen i övrigt. Han står därför stilla och lyssnar. Tycker sig till slut höra plask i vallgraven.

Danskarna hade räk­nat med is i vallgraven. Och visst fanns det is! Men tack vare det myckna reg­nandet de senaste dagarna står vattnet två fot högt på isen. Någon eller några av de danske har väl halkat och fallit i — alltnog, posten på vallen hör det och även andra ljud, som vittnar om att mycket folk rör sig nedanför vallen. Han förstår att nu händer det något och nu måste han slå larm. Han springer de få stegen till vaktstugan, där vaktens slutna del ligger. Utanför dörren hänger på en galge en stor gonggong av järn. Han fat­tar hammaren, som hänger där bredvid och slår med full kraft ett slag på gong- gongen. Och han fortsätter att slå. Nu vaknar fästningen till liv. Vaktstugans dörr slås upp och vakten strömmar ut och upp på södra vallen. I övrigt tändes ljus i borgen. Dörrar slås upp, vapen skramlar och kommandoord ljuder. Men under hela tiden fortsätter posten att slå på gonggongen. Dess manande larmljud rullar in mellan murar och* byggnader och väcker även Kommendanten, där han bor vid inre borggården. Han ”sin­kar” sig inte med att ta på rustning utan griper sitt svärd och störtar ut mot södra muren från vilken han hör stridslarm. När han kommer fram ser han att dans­karna i stor mängd redan är uppe på vallen och i färd med att driva tillbaka vaktstyrkan och de av den övriga besätt­ningen som hunnit upp på vallen. Sam­tidigt strömmar allt fler danskar uppför stormstegarna. I detta läge är överrump­lingen fullbordad och segern danskarnas. Men Krakow kastar sig utan betänkande in i handgemänget. Med sitt föredöme och sin röst manar han sin lilla skara till ett förbittrat motstånd. Ett motstånd som efterhand blir allt hårdare, allt eftersom allt fler av borgens besättning blir strids­beredda och kommer upp på södra vallen. Och det otroliga inträffar. Dans­karna drives tillbaka och retirerar utför stegarna.

Anfallet är tillbakaslaget. Men även svenskarna har lidit förluster och på vallen ligger Krakow svårt sårad. Han kan inte längre föra befälet över försva­ret men tillkallar sin hustru Emerencia. Till henne överlämnar han så befälet, för han litar inte på sina två manliga under­befälhavare. Hövidsmannen för slotts-knektarna har han tidigare funnit vara feg och opålitlig, vilket skulle visa sig även denna natt, och fänikelöjtnanten Sven Svensson är för honom en ny be­kantskap. Men hustrun Emerencia, som tidigare följt honom på många krigiska färder i Europa, på henne litar han och till henne överlämnar han befälet över fästningen. Det skall visa sig vara en klok åtgärd. Emerencia vidtar genast åt­gärder för att möta ett ev. nytt danskt stormanfall. Hon ”purrar ut” allt vad som ”anda och liv har” inom borgen till försvar av den hotade södra vallen, där­ibland även ett antal kvinnor som bor inom fästningen. Bland dessa hennes egna kammarpigor och kökspigor samt ett antal knektehustrur. Kammarpigorna får order att ta hand om de sårade. Kökspigorna och några knektehustrur får order att tända i lakegraven” och koka skarp lut och de övriga kvinnorna be­ordras till södra vallen för att understödja försvaret med att kasta ner stenar på danskarna om de skulle komma igen. Och de kommer! Inom en timme löper danskarna till storms för andra gången. Men nu möter de en förvarnad, fulltalig besättning, förstärkt med kvinnorna. Och när de klättrar uppför stormstegarna kommer ”fällebommarna” åkande utför stegarna sopande undan alla som klättrar på dem. Och de som står bredvid och väntar på sin tur att klättra upp bom­barderas av de nedfallande stenarna. Detta bryter anfallet och danskarna vi­ker tillbaka. Men Christian, som får rapport om detta, räknar med att för­svararna nu förbrukat sitt förråd av fällebommar och ger order om ett nytt anfall, som dock mötes med nya fälle­bommar, flyttade från andra murar som inte anfallits och nytt stenregn, och även detta anfall avslås.

Christian, som var en stor älskare av mat och framför allt dryck, hade räknat med att äta frukost i Gullbergs fäste, dymedelst rekreerande sig efter den långa ritten från Varberg, anbefaller ”skum­mande av raseri” en ny stormning, som dock röner lika liten framgång som de tre föregående. Då övergår danskarna till en annan taktik, kanske delvis beroende på att förrådet av medförda stormstegar till stor del förbrukats, och som det nu börjar ljusna kan försvararna använda både kanoner och musköter. Man anfal­ler ”Swingeln”, som i detta läge kanske inte försvaras. Genom förbindelsegången tränger man fram mot fästningsporten, som man bearbetar med ”petarder”, långa stänger, framtill försedda med kraftiga krutladdningar antända med en stubin. Vid femte petardern brister ena dörrhalvan av den järnbeslagna ekporten. Segervissar strömmar så danskarna in i valvet. Men här möts de av en obehaglig överraskning. I stället för ett antal för­svarare som lätt kan nedkämpas med svärden stöter de på en blockering av tomma tunnor, lakekar, smörkärnor, vagnshjul och annan bråte. De måste sticka svärden i slidan och börja röja upp i bråten med händerna. Då begjutas de med skållhet lut, som kvinnorna häller ner över dem. Luten träffar händerna och stänker i ansiktena. Samtidigt haglar stenar över dem. Pistoler och musköter, avfyrade på korta håll kräver sin tribut. De bakom varande tränger på och träng­seln blir så svår att flera faller i brunnen intill ena väggen i portgången. Ett trettio­tal av de anfallande viker undan genom en port mot nedre borggården, men de övriga drar sig tillbaka och söker skydd i själva portvalvet. Anfallet är stoppat, men faran är ej över för de försvarande. Över tusen danskar står framför porten beredda tränga in. I ”död vinkel” för fästningens kanoner. Emerencia låter då flytta två kanoner från södra vallen och sätta upp dem på taket av en låg byggnad innanför portgången. Kanonerna laddas med skrot och avskjutes ner genom port­valvet mot de sammanpackade danskar­na. Då ger danskarna upp. Men innan de lämnar platsen framför fästningen skickar kung Christian fram en parlamentär, trumpetare med vit flagga. Den­ne begär att få tala med kommendanten. Emerencia tillkallas och säger till honom att ”vad han vill säga kommendanten kan han säga henne”. Parlamentären framför då en begäran från danskarna att de skall få hämta sina döda. De har 200 stupade i portvalvet och strax utan­för porten. Men Emerencia, som kanske fruktar ett försåt, svarar: ”Nej, har Gudi varit oss så nådig att han tillåtit oss slå dem ihjäl, så skola vi ock begrava dem”. Och så ber hon parlamentären: ”Hälsa Kong Christian att de danske kom oss lite häftigt uppå i natt, men vill de göra oss ett nytt besök vid middags­tiden så skola vi hava en bättre anrätt­ning att bjuda dem på”. När hon så står där på södra vallen får hon i det allt klarare morgonljuset se att nedanför på ängen håller en liten ryttarskara, ståtliga ryttare, väl beridna och bland dem en ryttare på en vit häst. Hon tänker då – att där har vi den danske kungen. Ger så sin bäste artillerist, en gammal ”bysse- mästare”, order: ”Skjut på ryttaren på den vita hästen!” Och han skjuter och träffar. Men tyvärr är det inte Christian, utan en överste i kungens följe. Men Christian sitter så nära på sin häst att blodet från den dödade danske översten stänker kungen i ansiktet och då utropar han vredgat: ”Däveln ta Kråken. Han sover icke. Detta var ämnat åt mig”.

Så drar då danskarna bort — mot Nya Lödöse. Men vid inbrytningen genom porten har ett 30-tal av danskarna genom en liten sidoport kommit in på nedre borggården. När de fortsätter över denna kommer de till en port och genom denna in i en bagarstuga där borgens alla barn äro samlade under uppsikt av en piga. När danskarna stormar in blir barnen förskräckta och ”skriker i högan sky”. Men pigan hon ”sansar sig” och river ner några nybakade kakor, som hänger på stänger under taket och slänger dem till danskarna. Och dessa, som äro mycket hungriga och inte ätit sedan de lämnade Varberg föregående dags morgon, slår sig ner och ”låter sig väl smaka”, menandes att nu har de gjort sitt och nu kan huvud­styrkan erövra resten av fästningen. För sent upptäcker de att de hamnat i en fälla och ger sig då fångna. Efter stridens slut låter Emerencia leda ut dem en efter en och, efter tidens sed, slå ihjäl dem med bössekolvar och vedträn. Hon sparar endast en, som hon sedan, när familjen Krakow en tid senare förflyttas till Vax­holms fästning, visar upp för svenske kungen Gustaf II Adolf i Stockholm.”

Under striden i portvalvet inträffade en händelse, som ibland felaktigt åter­gives. När danskarna besköts med skrotskott från de två kanoner, som flyttats till plats innanför portgången, började krutet ta slut och när man skulle hämta mera befanns hövitsmannen för slotts- knektarna, som hade hand om nycklarna till krutkammaren, vara försvunnen. Han hade när porten sprängdes blivit så för­skräckt att han ”stuckit sig undan”. Emerencia letade sedan efter honom och fann honom till slut på ”hemlighuset”. Hon frågade honom då om han ”tyckte det var tid att här svala sig”. Och hon blev så förbittrad att hon grep honom vid halsen och bägge fötterna och hävde honom ner i hans eget ”skarn”.

När Krakow lämnat befälet över Gullbergs Fäste tillsattes en utländsk befäl­havare med en besättning som till största delen bestod av värvat utländskt krigs­folk. När så kung Christian i maj månad återkom med en armé på 25.000 man, vari ingick kavalleri, infanteri och artil­leri, belägrade han de båda fästningarna Gamla Elfsborg och Gullberg. Gamla Elfsborg bjöd hårt motstånd, men när hälften av besättningen stupat antog kommendanten danskarnas erbjudande om fritt avtåg medförande handvapen. Två dagar senare kapitulerade även Gullbergs Fäste. Danskarna hade då hunnit skjuta en bräsch i södra muren och be­skjutit byggnaderna på inre borggården  med glödgade kulor. Danskarnas belägringsartilleri stod uppställt öster om Gullbergsån, på den plats där nu Olskrokstorget är beläget.

Gullbergs fäste på en dansk minnespeng slagen 1612 för att fira fästets fall. Hämtad från arkeologerna.com.

Som kommendant på Waxholms fäst­ning, betydligt större och viktigare än det lilla Gullbergs Fäste, fick Mårten Krakow det snart ”hett om örona”. Danska flottan belägrade fästningen. Men Krakow bet bra ifrån sig under hela sommaren och när hösten kom vågade inte danska flottan här invänta höststor­marna utan seglade hem. Familjen Kra­kow blev för sitt tappra försvar belönad med två gårdar i Sätila socken i Halland. När och hur Mårten Krakow dog finnes ingen uppgift om. Men hans änka, den manhaftiga Emerencia, bosatte sig senare i det nyanlagda Göteborg och dottern Cecilia blev gift med en rådsherre i sam­ma stad.” (Ur: Ekroth 1977, s. 3-8)

Läs även Lars Gahrns text: ”Gullbergs försvar 1612 – ett 400-årsminne”.

Bilden i sidhuvudet är Gustaf Brusewitzs (1873) nationalromantisk bild över belägringen av Gullberg, där Emerentia Pauli för befäl över kvinnorna som häller kokande lut över anfallande danskar. Bilden här hämtad från arkeologerna.com.

Referens

Ekroth, Kurt, Skansen Westgötha Leijon: en beskrivning, Göteborg, 1977.