Älvsborg under medeltiden

Rovriddartiden

När Älvsborg nämns i skrift för första gången år 1366 var det i samband med upprättandet av ”Ålholmstraktaten”. Danmark tillerkänndes bland annat Älvsborgs ”hus” med intilliggande områden. Före 1366 hade slottet blivit pantsatt till adelsmännen Peter Porse (tre sjöblad) och Axel Kettilsson (Krognos) av kung Håkan Magnusson. (Fritz s. 67, Olsson s. 104) Det framkom vid klagomål från borgare och handelsmän anslutna till Hansan att Peter Porse och Axel Kettilsson drev Älvsborgs slott likt rovriddare eller pirater. De hejdade fartyg och beslagtog deras last. Fartygens besättningar kunde kastas i  slottets fängelse och behandlades synnerligen illa. År 1366 uppges det att borgaren Tidekin Wittens skepp hade trots löften om att få passera slottet blivit plundrat av slottets herrar. Hansan riktade därför klagomål till kung Håkan och han ombads av hanseaterna att göra något åt problemet. Kung Håkan svarade att han inte var ansvarig för ett slott han inte kontrollerade och inte ens hade möjlighet att besöka då slottet var pantsatt och ägarna inte släppte in någon av kungens män på området. Kungen påpekade dessutom att även kronan lidit skada av plundringen som inte bara utgick från Älvsborg utan även från Varberg och Bohus slott som var förpantade till andra rovgiriga adelsmän. (Berg s. 16-17) Det var alltså ett stort område i nuvarande Västsverige, som helt styrdes av en grupp rovriddare, pirater och krigsherrar. År 1368 hade Hansan fått nog av de osäkra farvattnen utmed Västkusten och de skickade ut krigsfartyg som skulle rensa Västkusten från rovriddare. (Fritz s. 62)

Dansk dominans

Vid mitten av 1370-talet låg Älvsborgs slott och stora delar av Västergötland under dansk kontroll. Då tycks alltså rovriddarstyret på slottet vara hävt och en dansk frälseman Jacob Mus hade tillsats, som den förste kände hövitsmannen över Älvsborg. Hur länge Jacob Mus styrde Älvsborg är oklart men på 1380-talet omnämns han som hövitsman på ett slott i Skåne. (Berg s. 19)

Under 1400-talet hade Sverige kontroll över Älvsborg och älvmynningen endast under åren 1436-1439 och 1452-1455. Det är först efter 1471 som den svenska kronan på allvar hävdade den svenska korridoren. (Olsson s. 104-05) Det som byggdes upp vid Älvsborg i form av slott, hamnanläggning och skattesystem från 1370-talet var alltså en dansk konstruktion och ett danskt system som skulle vara i över hundra år. Redan när slottet Älvsborg omnämns för första gången i Åleholmstraktaten 1366 var det uppenbart att stora delar av Västsverige var ekonomiskt knutet till Danmark. Åleholmstraktaten syftade till att flytta orimliga politiska gränser så att de stämde bättre överens med den ekonomiska verkligheten. Det innebar bl.a. att området kring Älvsborg skulle tillfalla Danmark. (Larsson s. 79-80)

En stor del av skatterna togs upp i natura under detta 1300- och 1400-talen. Särskilt värdefullt var kreatur, framförallt oxar, som det bedrevs en omfattande handel med i Europa. Älvsborgs slott, var under 1400-talet centrum för ett slottslän som bestod av häraderna Askim, Sävedal, Vättle och Bollebygd. (Larsson s. 164) Från socknarna i detta stora område fördes årligen bl.a. oxar mot Älvsborgs slott där de slaktades. Älvmynningen fyllde därmed samma funktion som Falkenberg, Helsingborg, Malmö och Ystad som årligen tog emot stora mängder oxar för slakt och vidaretransport till Danmark eller Tyskland av framförallt hudar men även talg och kanske en del kött.

Genom en notering i en handskrift från år 1450 får vi veta att den lilla klippan cirka 150 meter öster om borgen kallades för Skinnareklippan. (Lindroth s. 20, Berg s. 258) Ett tydligt tecken på att där låg anläggningar för slakt och skinnberedning under medeltiden. Oxarna var det dyrbaraste av djuren men även kor, tjurar och småkreatur som får och getter kunde drivas långa sträckor för slakt. Kring slottet måste det ha vuxit upp en betydande industri med slakt och bearbetning av hudar, krossande av ben och transporter. Fram till 1430-talet rådde dessutom fred vid slottet vilket gjorde förutsättningarna goda för en växande ekonomi som bör ha gynnat området kring slottet.

Krig och ödeläggelse

En relativt lång period av fred kring Älvsborg bröts 1436 i samband med Engelbrektupproret. Det blev inledningen på en period som sträckte sig över flera århundraden där krig gång på gång ödelade borgen och bygden däromkring. Detta avsnitt behandlar en lång rad konflikter som oftast hade sitt ursprung på helt andra platser i Europa men som fick stor betydelse för både militärer och inte minst civilbefolkningen i älvmynningsområdet. De militära konflikterna kom att sluka allt mer resurser och bli allt mer kostsamma.

När Engelbrekt och hans här av bönder nådde fästningen år 1436 styrdes Älvsborg av den tyske väpnaren Mathias von Kalen. Engelbrekt kunde inte övertyga von Kalen att ge upp slottet samtidigt som Engelbrekt inte ville ödsla tid på en långvarig belägring. Detta tyder på att slottet kunde betraktas som ett starkt fäste under 1400-talet. Det var inte enkelt att erövra Älvsborg. Engelbrekt och von Kalen inledde istället förhandlingar. De resulterade i att von Kalen fick behålla sin ställning som hövitsman mot att han inte drev in skatter från det län som tillhörde slottet. Ett knappt år senare tvingades Mathias von Kalen att lämna slottet på grund av det förändrade politiska läget efter Engelbrektupproret. (Berg s. 20-23, Emilsson s. 192-97)

Sommaren år 1439 anföll en stor norsk styrka Älvsborg. Detta var en del i en större maktkamp mellan olika släktgrupper i Sverige och i Norge om kontrollen över den svenska kronan. Den här som samlats utanför Älvsborg bestod av 600 ”hovmän”, kungens länsmän och fogdar samt uppbådade borgare och bönder. Till dessa anslöt sig en styrka av 100 ryttare som var utsända av biskopen af Hamar. De omringade snabbt slottet och inledde en långvarig belägring. Det gick inte att erövra slottet genom stormning, istället uppfördes belägringsanläggningar runt hela Älvsborg. På Skinnareklippan uppfördes ett belägringstorn, en så kallad ”barfrid” varifrån man ”oroade besättningen på Älvsborg”. Troligen skedde detta med pilar och stenar. Ett ständigt hot för den belägrande hären var att bondebefolkningen kring Älvsborg kunde väntas vara lojal med slottets besättning och dess hövitsman Ture Stensson. Därför tvingades befolkningen i omgivningen att ge en trohetsförklaring till kungen.

Efter tio veckors belägring hade man inte lyckats att bryta sig igenom Älvsborgs murar, men motståndsviljan hos hövitsmannen Ture Stensson på Älvsborg tycktes vara på väg att brytas. Han var villig att börja förhandla. Ture Stensson lovade att ge upp slottet om det inte kommit undsättning inom en månad. För att säkra detta avtal gavs åtta av de bästa männen på slottet som gisslan till den belägrande hären. Ture Stensson fick obehindrad ge sig av från Älvsborg för att tillkalla hjälp. Han red upp till sin halvbror vid Stäkeborg och ordnade där med trupper. Ture fortsatte sedan upp till Axvalla, där ytterligare styrkor drogs samman. Alla dessa trupper sändes sedan omedelbart ned mot Älvsborg. De båda arméerna möttes på det öppna fältet vilket möjligen motsvaras av dagens Kungsladugårds område. Där fanns det ett öppet landskap med åkrar och betesmarker. En lämplig plats för ett medeltida slagfält. Den norska hären led nederlag och dess båda befälhavare flydde tillbaka mot sin befästning på Skinnareklippan men endast en av dem, Johan Ummereise, lyckades undkomma med hjälp av en båt över Göta älv. Den andre, Olaf Buk, hördes aldrig mer av och man förmodar att han stupade i slaget. När slagfältet var säkrat anföll de svenska trupperna Skinnareklippan och det påstås att omkring 200 norrmän stupade. (Berg s. 24-25)

En ny konflikt med Norge och Danmark var under uppsegling vid mitten av 1400-talet efter valet av en ny svensk kung. I september 1451 utbröt krig när norska trupper angrep Värmland. Efter en tids plundring drog de sig tillbaka och istället gick svenska trupper på offensiven. Styrkor från Axvalla och Älvsborg gick söderut för att plundra i Halland. Kriget tog en ny vändning när den danska armén var fullt utrustad och gick från Halmstad vidare genom Varberg och upp mot Älvsborg. Hövitsmannen på slottet var vid den tiden Gustaf Olofsson (Stenbock) till Tofta. Stenbocks släktförbindelser på både dansk och svensk sida gjorde att han hade intresse av att hålla sig på god fot med båda sidor i konflikten. Tydligen lutade hans lojalitet något mer åt det danska än det svenska och han överlämnade slottet utan strid. Händelseförloppet kring överlämnandet är inte klarlagt. Det är bland annat märkligt att Stenbock efter krigsslutet inte åtalades för förräderi vilket skedde med många andra adelsmän i Västergötland. Dokument från juli 1454 visar att Gustaf Olofsson återfick Älvsborg samt dess län och dessutom även Lödöse stad och Örebro län. Det visar att Stenbock inte uppfattades som en förrädare. Ett knappt år senare anlände den före detta hövitsmannen i Bergen, Olof Nilsson till Älvsborg. Han hade fallit i onåd hos kung Christian och tvingats fly. Gustaf Olofsson släppte in honom i slottet. Väl innanför murarna överrumplade Olof Nilsson och hans män besättningen på Älvsborg och tog över slottet. Att på ett så godtroget sätt släppa in främmande styrkor på slottet betraktades av den svenske kungen Karl som ett brott och Gustaf Olofsson sattes i fängelse. En tid senare släpptes han mot löfte att han skulle återställa kontrollen över Älvsborg före den 29 juli 1455. Detta var givetvis en omöjlig uppgift för Gustaf Olofsson och han valde istället att fly till Danmark.

Olof Nilsson satt kvar på Älvsborg och hoppades på att kunna använda slottet som en bricka i förhandlingarna med kung Christian. Den danske kungen anlände med trupper från både Danmark och Norge till Älvsborg i juni månad 1455. Efter långdragna förhandlingar återfick Olof Nilsson sitt gamla uppdrag och han avtågade mot Norge efter att han grundligt plundrat Älvsborgsslott på alla värdeföremål. Efter en månads vistelse på Älvsborg återvände kung Christian till Köpenhamn efter att ha tillsatt Kolbjörn Gäst som hövitsman. Danska och norska trupper använde bl.a. Älvsborg som bas för fortsatta krigshandlingar in mot Västergötland. Det dröjde innan man mötte något organiserat svenskt försvar. Det var först när Tord Bonde lyckades besegra danska trupper på väg in i Småland, som den danska krigslyckan började vända. Bonde förföljde de flyende danskarna och inledde en belägring av Älvsborg. På båda sidor om slottet anlades skansar, en på Gullberg och en på Billingen (Billingsborg). Dessa skulle förhindra utbrytningar från Älvsborg och försök att undsätta borgen. Belägringen misslyckades och när det utbröt uppror inom Sverige utnyttjade Christian tillfället till att lägga hela Sverige under den danska kronan. De svenska gränserna skulle dock bibehållas. Christian valdes till svensk kung år 1457. Under sommaren år 1460 vistades kung Christian på Älvsborg och viktiga handelsavtal slöts med staden Rostock när det gällde deras handel med Lödöse. Köpmännen i Rostock gav samma rättigheter som köpmän för Stockholm hade vid handel i staden. Slottet fick en ny ståthållare när riddaren Erik Nipertz från Östergötland tillsattes. Han hade länge varit nära allierad med kung Christian. När det år 1464 utbröt ett omfattande svenskt uppror mot Christian och slott efter slott bytte sida stod Älvsborg slott kvar under Christians kontroll. Innehavet av Älvsborgs slott kunde inte förhindra att Christian förlorade kontrollen över Sverige. Karl Knutsson utropade sig istället till svensk kung. Christian försökte vinna tid och bedrev under 1468 förhandlingar med svenska representanter men det var enbart för att hinna samla och rusta tillräckligt många soldater till nästa fälttåg. Vid årsslutet utbröt kriget på nytt och svenska trupper försökte erövra Älvsborg där Erik Nipertz ännu satt som ståthållare. Vid nyår 1469 stod omkring 1000 svenska soldater utanför Älvsborg. De belägrade borgen fram till februari, då man fick veta att den danske kungen Christian närmade sig slottet med en större dansk armé. Belägringen hävdes då och den svenska styrkan började retirera. Under belägringen hade svenskarna befäst Gullberg med en mindre skans. Där fanns det kvar en mindre svensk styrka, som snabbt blev inringad och belägrad av danskarna. Skansen på Gullberg höll ut till juni månad då den danska huvudstyrkan nådde Älvsborg och lyckades erövra och bränna skansen. Ett försök att slå tillbaka de framgångsrika danska styrkorna gjordes av frälsemannen Otte Torbjörnsson från Västergötland. Han uppbådade en stor bondearmé på flera tusen bönder, det påstås att det rörde sig om 10 000 men det är troligen en grov överskattning. Man lyckades ta kontrollen över skansen på Gullberg, men sedan drog man tillbaka bondehären som var alltför oprövad för att testas i strid på öppna fält utanför Älvsborg. Ytterligare ett uppror pågick från slutet av år 1469 till början av år 1470, men det berörde inte Älvsborg direkt. Hövitsmannen på Älvsborg Erik Nipertz med soldater från Älvsborg hade anslutit sig till kung Christians styrkor vid belägringen av Öresten. Den danska armén krossades där av en bondehär och Erik Nipertz stupade. Christian undkom trots nederlaget och kunde tillsätta Ivar Gren som hövitsmanen. Även han var adelsman från en släkt som under lång tid stöttat den danske kungen.

När kung Christian gav sig av mot Stockholm i juni 1471 anslöt sig Ivar Gren till kungens armé. När hövitsmannen på Älvsborg var borta med en stor del av slottets soldater passade Otto Torbjörnsson på att uppbåda en ny allmogearmé som lyckades att erövra Älvsborg under sommaren. Som belöning fick Otto Torbjörnsson efter den svenska segern ta över slottet med tillhörande län. I Älvsborgs hamn hade Otto en mindre flotta av fartyg. Några av dem var handelsfartyg medan andra var krigsfartyg. Från denna bas skickades regelbundet ut fartyg för att patrullera vattnen utanför älvmynningen. Några av Ottos skepp blev kapade av skotska fartyg och Otto bestämde sig för att utkräva hämnd. De fartyg som gjort sig skyldiga till piratdåden gick inte att hitta, så man beslutade sig för att ta hämnd på första bästa skotska fartyg. Jakten inleddes och efter en tid träffade man på två fartyg som man trodde var skotska och man anföll. Det blev en mindre strid där flera av försvararna dödades och andra blev skadade. Skeppen fördes med last och besättning in till Älvsborg men det visade sig att båda skeppen hörde hemma i Hansastaden Danzig. Att angripa fartyg som tillhörde hansan var allvarligt då Sten Sture beordrat att dess fartyg skulle få lov att passera utan risk för angrepp. Hansan var Sveriges viktigaste allierade mot Danmark och det var av största vikt att inte denna mäktiga organisation blev fientligt inställd till Sverige. Otto blev beordrad att återställa skeppen och deras last. Till en början hade nog Otto förhoppningar om att kunna klara sig igenom krisen men det slutade med att han blev fängslad och slutligen avrättad år 1474.

Även Ottos efterträdare som hövitsman på Älvsborg, Nils Klausson, hade problem med kapade handelsfartyg. År 1486 hade ett av Nils fartyg tagits i öppna sjön av engelska skepp och förts till hamnen Fowey i Cornwall. Där hade lasten som värderats till 1500 rhenska gyllen beslagtagits. När Nils protesterade fick han också rätt och ett skadestånd utdömdes men dessa pengar betalades aldrig ut. När han ännu 1495 inte fått någon ersättning vände sig Nils till det allmänna riksmötet, som det året hölls i Linköping. Nils fick då rätten att ta ut sitt skadestånd genom att kapa engelska skepp motsvarande det värde som han hade rätt till enligt tidigare domstolsutslag. Nils Klausson fick därigenom rätten att bedriva ett privat krig mot England med Älvsborgs slott som bas. Det finns inte några dokument som berättar om Nils hämnd på engelsmännen. Denna tystnad tyder på att han lyckats kapa endast engelska skepp utan att skapa några nya internationella kriser.

Efter knappt 18 år av fred ökade spänningen på nytt i Norden under slutet av 1490-talet. I flera år väntades ett danskt anfall men det dröjde till år 1497, innan Danmark förklarade Sverige krig. I ett inledande skede försökte Henrik Krummedike som var hövitsman på Bohus slott, att vända allmogen mot Nils Klausson på Älvsborg. När danska och norska trupper gick mot Älvsborg i juli 1497 tycks det dessutom som att bondebefolkningen i området anslöt sig till belägringshären men dessa bönder var troligen tvångskommenderade. Belägringen blev långvarig och de danska och norska styrkorna fick allt större problem med ”olydiga bönder”, som man bestraffade med att hugga av dem hand eller fot.

Slottet kunde inte erövras genom stormning. Det som avgjorde slottets uthållighet var istället förråden av mat. Den 29 september efter nära tre månaders belägring gav Nils Klausson upp slottet. En del av försvararna lämnade slottet tillsammans med Nils. Några soldater valde att stanna och ansluta sig till den danska styrkan. Under knappt ett år styrdes både Bohus och Älvsborg av Henrik Krummedike. Därefter överläts Älvsborg först till Svante Sture under en kortare tid innan Erik Eriksson Gyllenstjerna blev hövitsman. (Berg s. 25-65)

Referenser

Berg, Wilhelm, Gamla Elfsborg., Stockholm, 1882.

Emilsson, Erik Örjan, Before ”the European miracles”: four essays on Swedish preconditions for conquest, growth and voice, Göteborg, 2005.

Fritz, Birgitta, Hus, land och län: förvaltningen i Sverige 1250-1434. 2, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1973.

Larsson, Lars-Olof, Kalmarunionens tid: från drottning Margareta till Kristian II, Stockholm, 1997.

Lindroth, Hjalmar, Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar.

Olson, Gunnar, ”Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden” Moberg, Carl-Axel & Andersson, Hans, Historia kring Göteborg, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1967.


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Belägringen 1502. Teckning av en tysk landsknekt, Paul Dolnstein.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.