Det medeltida Älvsborgs slott och dess ståthållare

Älvsborgs tidiga historia var mer dansk än svensk. Slottet var under senare delen av 1300-talet förmodligen en av de egendomar, som ingick i drottning Margaretas morgongåveslott.(Fritz, s. 67.) Slotten under medeltiden kunde oftast styras av fogden eller ståthållaren ganska oberoende av kungamakten. Den som fått ett slott i förläning kunde i många fall helt vara befriad från att redovisa inkomster och utgifter. Detta gällde periodvis även på Älvsborgs slott men det var mer vanligt att kronan i Danmark och Sverige visade mer intresse och övervakade detta slott hårdare än många andra. Älvsborg kan därmed inte sägas vara typiskt för feodaltidens slott. Under drottning Margareta och Erik av Pommern styrdes slottet ganska hårt av kronan. Deras styre påminde mycket om det som hundra år senare skulle införas av Gustav Vasa på slott runt om i Sverige.

Ståthållarna under 1300-talets senare del känner vi namnen på men ofta inte något om deras lokala eller för den delen deras nationella betydelse. Från och med 1400-talets början ökar möjligheterna att följa ståthållarnas karriärer och deras agerande. Den mest kände av ståthållarna under medeltiden var Hans Kröpelin. Han var en för sin tid typisk ståthållare under Margareta och Erik av Pommern genom sitt tyska ursprung. Han var också en av de mest framstående av alla ståthållare under medeltiden.

Hans Kröpelin

Ståthållaren Hans Kröpelin föddes troligen i Mecklenburg. Han flyttade senare till Preussen och därifrån kom han till Norden. Under början av 1400-talet omnämns Hans Kröpelin som drottning Margaretas munskänk. Han avancerade snabbt och blev 1407 fogde på Bohus slott och senast 1415 fogde även på Älvsborg. Hans Kröpelin började alltså sin karriär under Margaretas tid som Nordens härskare, men hans tyska ursprung gjorde honom passade även under Erik av Pommern, styret efter Margaretas död 1412. Erik av Pommern placerade ut många nya fogdar från det tyska området på slotten runt om i Sverige. Detta var höjdpunkten för det tyska inflytandet över länderna kring Östersjön. Givetvis var det en stor fördel för kung Erik av Pommern att de stora och viktiga slotten styrdes av personer utan koppling till de omgivande landskapen. Ståthållarna blev på så sätt helt beroende av kungen, utan en egen maktbas i närområdet. För fogdarna och ståthållarna var det troligen lönsamt att styra slott med tillhörande län. Några heltäckande räkenskaper från denna tid finns inte, men allt tyder på att ställningen som fogde eller ståthållare gav stora möjligheter att bygga upp ett stort eget jordinnehav och på så sätt skapa upp en stark personlig ekonomi. På slotten under tidigt 1400-tal levde fogdarna och deras folk ett liv i nästan ofattbar lyx jämfört med den övriga befolkningen. En besökare från Italien, Pietro Quirini, som reste från Nordnorge ned genom Sverige på 1430-talet har beskrivit de stora skillnaderna mellan böndernas liv och livet på slotten. Ståthållarna på slotten hade stora befogenheter att ta ut arbetskraft från bönderna i det omgivande området. Alla skattebönder var tvungna att årligen göra 24 dagsverken på kronans anläggningar. Det gav möjlighet till stora anläggningsarbeten och drift av jordbruk invid slotten.

För Hans Kröpelin, som under en tid behärskade två stora slott, fanns goda möjligheter att skaffa sig både jord och penninginkomster. Kung Erik av Pommern litade på Hans Kröpelin och gjorde honom på hösten 1435 till hövitsman på Stockholms slott. Förutom Stockholm kontrollerade han även Uppland och Gästrikland samt Stäkets län kring slottet med samma namn. I Näveberg (senare Tunaberg) söder om Nyköping var Hans Kröpelin med om att leda exploateringen av en ny malmfyndighet. Under 1430-talet stod Hans Kröpelin som ståthållare i Stockholm ofta i centrum av den dramatiska politiska utvecklingen. Engelbrektupproret och flera följande uppror ställde stora krav på diplomatiskt kunnande. Hans Kröpelin besatt uppenbart dessa egenskaper och kunde vid flera tillfällen lösa svåra kriser. Han skötte även förhandlingar om handel med hansestäderna och med Tyska orden. (SBL, Lindkvist & Sjöberg)

Erik Eriksson Gyllenstierna

Erik Eriksson Gyllenstierna kom från en släkt som hade sin huvudsakliga bas i de östra delarna av landet. Senast år 1489 blev Erik riksråd och något år därefter hövitsman på slottet i Stockholm och slottet Stäkeholm, kanske styrde han även Nyköpings slott. Det var två ämbeten som gav oerhörd makt och inflytande. Under slutet av 1400-talet var det politiska läget i Norden mycket instabilt.

Under hösten år 1496 deltog Erik Eriksson i en större delegation, som sändes till Danmark för att förhandla med kung Hans. Under dessa förhandlingar överlämnades Eriks borg Stäkeholm till kung Hans. Erik Gyllenstierna belönades hösten 1497 genom att dubbas till riddare. Giftermålet med riksrådet Erik Karlssons (Vasa) änka gjorde att Erik Gyllenstierna kom i besittning av stora egendomar i Östergötland.

År 1501 utbröt ett uppror i Sverige mot unionskungen Hans. Erik Gyllenstierna tvekade först att ansluta sig till den svenska sidan men valde slutligen att göra så. Hans tvekan ledde bl.a. till att en av de andra upprorsledarna, Nils Klasson, lät plundra Erik Gyllenstiernas sätesgård Fågelvik. Efter upprorets slut utsågs Erik Gyllenstierna till lagman i Västergötland.

Freden varade inte länge och redan efter ett år ledde politiska förvecklingar fram till ett danskt anfall mot Älvsborg. De danska styrkorna leddes av den unge prinsen Kristian, som senare skulle få tillnamnet den gode i Danmark och den onde i Sverige.

Med den danska hären fanns tysken Paul Dolnstein som var brobyggmästare. Han fungerade som belägringsspecialist i den danska armén. Det var också han som gjorde den första kända avbildningen av borgen där Erik Gyllenstierna var ståthållare. Någon hjälp av Paul Dolnsteins special kunskaper behövde dock inte Kristian, då Erik Eriksson beslutade sig för att ge upp borgen utan strid. En förklaring som getts är att Erik fruktade Kristian och visste att han inom en snar framtid skulle få en betydande makt i Norden. En annan förklaring skulle vara att Erik Gyllenstierna faktiskt hade sympatier med den danska sidan. Han hade trots allt tvekat, innan han anslöt sig till det svenska upproret 1501.

Efter kapitulationen fick Erik Gyllenstierna avtåga med en del av sina trupper. Över hälften av besättningen på Älvsborg gick över till den danska armén. När Erik kom fram till den svenska huvudstyrkan som slagit läger vid Lerum, spred det sig snabbt att Erik gett upp utan strid. Älvsborgs före detta ståthållare dödades då omedelbart av de svenska soldaterna, som sedan gav sig av mot Älvsborg för att försöka återinta fästet, vilket dock misslyckades. (SBL, Lovén, s. 117-119, Fredberg, s. 20-21)

Ståthållare under medeltiden

1366. Älvsborg pantsatt till Peter Porse (tre sjöblad) och Axel Kettilsson (Krognos)
1360-talets slut. Lydeke Gerst (norsk riddare), ägde även Alvhem i Ale härad (kronogods)
1370-tal. Förlänat till frälsemannen Jacob Mus, som även var fogde.
1409-1421. Hans Kröpelin, hövitsman, år 1419 även över Bohus slott.
1421-1436. Mathias von Kalen, tysk väpnare, förde befäl, när Älvsborg belägrades av Engelbrekt 1436.
1436-1439. Henrik Snakenborg
1439.Ture Stensson Bielke
1439. Nils Stensson Natt och Dag, avled samma år i pesten.
1440-1454. Gustav Olofsson av släkten Stenbock. År 1454 överrumplades besättningen och slottet överlämnades till den norske riddaren Olof Nilsson
1454. Olof Nilsson, en kort period på några månader innan han överlämnade Älvsborg till den danska kronan.
1455-1456. Kolbjörn Gäst.
1457-1470. Erik Nipertz, stupade 1470.
1470-1471. Ivar Månsson Gren
1471-1472. Otte Torbjörnsson, avsattes 1472 eller möjligen 1473..
1472-1497. Nils Klausson, fick ge upp Älvsborg och överlämna slottet till Danmark efter en belälgring.
1497. Henrik Krummedike, var i tjänst endast några få månader.
1497-1498. Nils Klausson.
1498-1499. Svante Nilson Sture.
1499-1502 Erik Eriksson Gyllenstierna – Älvsborg föll år 1502. Gyllenstierna överlämnade slottet utan strid. Slottet brändes och lämnades öde under ett antal år.
1519. Klaus Bilde.
1520-1521. Hans Brede.
1521. Hans Eriksson
1522-1523. Mikkel Blik
1523. Ture Jönsson (Tre Rosor)

Referenser

Fredberg, Carl Rudolf A:son, Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. D. 1, Göteborg, 1919-1920.

Fritz, Birgitta, Hus, land och län: förvaltningen i Sverige 1250-1434. 2, Almqvist & Wiksell, Stockholm, 1973.

Lovén, Christian, Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Stockholm, 1996.

Lindkvist, Thomas & Sjöberg, Maria (red.), Det svenska samhället 800-1720: klerkernas och adelns tid, Studentlitteratur, Lund, 2003.

Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL)


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Älvsborgs belägring 1502. Pennteckning av en tysk landsknekt, Paul Dolnstein.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.