Utsigt från Stora Otterhällan

”En vacker tradition förmäler, att, då den store Gustaf Adolf tog platsen för Göteborgs anläggning i sigte, skall en dufva, som förföljdes af en hök, hafva sökt sin räddning och tillflygt vid konungens fötter, och att denna händelse stärkt konungen i hans beslut att der bygga Göteborg.
Såsom dufvan vann skydd undan förföljarens klor, så skulle en gång under den tilltänkta stadens vallar den fredlige medborgaren finna en säker tillflygt. Konungen stod vid detta tillfälle på Otterhällan, sannolikt på dess högsta spets, kanske der vår konstnär stått, då han tecknat den utsigt, som föreställes af bifogade plansch.

Telegrafen, som kröner öfversta spetsen af Otterhällan, hörer, såsom vi lätt kunna döma af dess
utseende, till de förgångna tiders institution, de tiders, då menniskan ännu ej tagit i sin tjenst den
elektriska kraften, för att sålunda öfverspringa distanserna i tid och rum. Den tjenstgör ännu såsom öfverbringare af underrättelser ifrån Skärgården t.ex. om fartygs afgång och ankomst. Sannolikt blir den ej gammal i sin närvarande form. Snart har man ej tid att långsamt lyssna till hvad de tröga taflorna hafva att säga. Telegrafen måste vara en snabb skrifvares penna, som med blixtens hastighet skickar de menskliga tankarne kring all land.

Den vy, som från denna punkt faller inom åskådarens synkrets, är Vestra Haga. Öfverst
ofvan detta parti höjer sig skansen Kronan, prydlig såsom en medelpunkt uti en landskapstafla, men nu mera i sitt obeväpnade tillstånd ej i ringaste mån fruktansvärd för någon fiende. Den var i fordna dagar ett utanverk till stadens och dess fästningsverks försvar och anlades 1650. Den begagnades under några år till depot för en del fästningsfångar, men står nu tom och öde.

Omkring berget, der denna Skans är uppförd, sträcker sig det så kallade Vestra Haga. Haga utgör den förnämsta af Göteborgs förstäder, åtminstone den folkrikaste. Der bo redan 5 à 6,000 menniskor, till största delen arbetsfolk. Det är till byggnader, gator m. m. prydligare och regelbundnare än mången stad.

Den höga skorstenen härnere åt förgrunden, som utgjuter så ymniga rökmoln, tillhör Rosenlunds
fabrik. Denna fabrik, belägen vid foten af de gamla fästningsverken, är i afseende på tillverkningsqvantiteten en af de större i landet och sysselsätter hundradetals arbetare.

De krenelerade tornen, som framskjuta nedom berget, hvarifrån vår vy är tagen, tillhöra Kronans
Tyghus. Om detta établissement böra vi här säga så litet som möjligt, då åt detsamma uti detta häfte egnas en särskild beskrifning.

Såsom vi se, erbjuder den i vår plansch tecknade utsigten ingenting af hvad man kallar en skön
natur. Karakteren af en storartad bör man dock ej frånkänna densamma. Den bär samma pregel,
som Göteborgs omgifningar i allmänhet: ingen tilldragande natur, men en allvarlig, med
melankoliska drag af kalhet och fattigdom. Vi tala ej här om de sköna undantagen här och hvar, der
odlingen framkallat rikedom af träd och blommor, af tjusande villor och täcka landställen, utan om taflan sådan den ter sig i sin helhet, — Om sanningen at denna vår beskrifning öfvertygas man ännu mera, om man från samma Otterhälla vänder sig åt vester, mot hafvet. Bortöfver de hundradetals masterna i hamnen eller längre ute i elfven ser man öfver och bortom hvarandra blott massor af berg, dystra, kala och fattiga, och mellan eller bakom desamma hafvet med sina evigt rörliga och friska vågor. Huru armt allt detta må synas för den, som söker det sköna, sådant det ter sig under en sydligare himmel, älska vi dock dessa klippor, dessa skär, dessa vågor, ty de äro en del af det land, vi älska såsom vårt fädernesland.” (Ur: Göteborg med dess omgifningar framställdt i taflor 1859-62)