1700-talets Göteborg

Salteriet och glasbruket

Mellan socker- och porterbrukets gamla byggnader och älven finns idag en stor parkeringsplats. Den ligger på mark som skapats genom att gradvis flytta älvstranden mot norr. Byggandet av ett salteri på bryggor ut i älven var ett steg i den förändringen, förmodligen finns det lämningar efter salteriet begravda under senare tiders fyllningsmassor under den nutida asfaltsytan.

Det var köpmannen Johan Schutz som anlade salteriet.[1] Anläggningen uppfördes någon gång mellan åren 1763 och 1772. Salteriet låg i ett område, där vallgraven kring Älvsborgs slott tidigare mynnat i Göta älv. Mellan borgklippan och älven var det under 1700-talet inte möjligt att bygga några större anläggningar, så man var tvungen att utnyttja en mindre front mot vattnet än den vid Röda sten. Resultatet blev utbyggnader med bryggor i vattnet och en ganska stor lasthamn. Det bedrevs endast salteriverksamhet vid anläggningen, något trankokeri är inte känt.[2] Däremot utvecklades verksamheten genom anläggandet av ett glasbruk strax söder om salteriet år 1761.[3] Salteriet var sporadiskt i bruk mellan åren 1772 och 1783 men dess produktion var de sista åren ganska låg. Därefter upphörde saltningen och återupptogs inte förrän år 1796. Glasbruket hade fått avsluta sin verksamhet 1769 men sillsalteriet fortsatte sin verksamhet ännu några år därefter. Återetableringen av glasbruket år 1796 stämmer väl med att salteriet då åter togs i drift.

Antal tunnor saltad sill vid salteriet Glasbruket 1772-1800

Källa: Förtekning på den sill, som Götheborgs herrar handlande år /—/, uti Götheborgs skärgård låtit insalta och röka; samt huru många fat tran af 60 kannor hvardera kokat blifvit. 1772-1800. (Lars Nilssons handlingar, GLA)

  1. En glasbruksbyggnad av gråsten sammanbyggd med en materialbod uppförd 1784. 2, En glasbruksbyggnad av korsvirke samt en materialbod. 3-4, byggnader för glasblåsare. 5, Uthuslänga. 6, Bakstuga. 7, Värdshus samt en vedbod. 8, Glasstens stamp. 9, Byggnad för månadstjänarna. 10, Vedbod. 11, Byggnad för bokhållaren. 12. Bostad i två våningar för salteriarbetarna. 13. Materialbod och vedbod. 14. Salteri.. 15, Hemlighus. 16. Utskeppningsplaner. (Källa: BRFV Fnr:03023 Örgryte socken 1797.)

 

Glasbrukets etablering är ytterligare ett tydligt exempel på kopplingen mellan sillindustrin och övrig industri i älvmynningsområdet. En stad av Göteborgs storlek hade givetvis behov av glas. Importen 1760 omfattade 70 000 glasflaskor. Även om det kan tyckas vara en omfattande import räckte den inte för att täcka efterfrågan. Det var sannolikt detta som fick Johan Schutz tillsammans med handelsmannen Volrath von Öltken att 1761 starta stadens första glasbruk. Han arrenderade redan en ganska stor tomt väster och söder om borgklippan, också där fanns ett sillsalteri. Han fick dock gå igenom den vanliga byråkratiska behandlingen för att få sitt privilegium att starta en ny industri. De enda krav som ställdes från myndigheterna var att han främst skulle använda stenkol, aska och sjötång som bränsle till anläggningen.[4] I Göteborgs omgivningar fanns knappt någon skog kvar vid mitten av 1700-talet[5], importerat stenkol var det enda realistiska alternativet för en tillverkningsprocess som krävde hög värme. Transporter av stenkol till Röda sten och Klippanområdet var redan etablerat, genom att bland annat trankokerierna behövde stenkol.

Redan 1761 var driften igång och man producerade främst glas och buteljer i två olika kvaliteter. Bruket leddes av glasmästare Gottfrid Schmidt från Armstadt i Thüringen. Under de första åren fanns det utöver glasmästaren en arbetsstyrka på 16-18 personer. Från och med år 1766 minskade antalet anställda till 11 och år 1768 var endast 9 anställda vid bruket. Omsättningen vid bruket var stor och kunde under åren 1763-66 väl mäta sig med andra anläggningar. Ett sockerbruk vid denna tid kunde omsätta 30-31000 riksdaler silvermynt. Glasbrukets omsättning åren 1763-66 var cirka 24-54000 riksdaler silvermynt. Produktionen pågick fram till 1769, då man fick stänga bruket på grund av brist på kunniga hantverkare.[6] Nedgången i antalet anställda från år 1766 kan vara ett tecken på problem med att skaffa nya glasbruksarbetare. En tänkbar förklaring till bristen på glasbruksarbetare är den dokumenterat höga dödligheten i denna yrkesgrupp. Vid en undersökning av franska glasbruksarbetare vid mitten av 1800-talet var medellivslängden endast 34 år. En glasbruksarbetare som blev 40-år betraktades som en gammal man. Orsakerna till den höga dödligheten var flera. Dels var naturligtvis arbetsmiljön ett problem. Inandning av gaser och het luft skadade lungorna. Dels roterades rören som användes vid glasblåsningen mellan arbetarna och då kunde sjukdomar spridas från mun till mun. Det var ungefär lika farligt att vara glasblåsare som att vara gruvarbetare.[7]

Förutom arbetskraftsbrist hade bruket fått konkurrens från andra glasbruk, som höll betydligt lägre priser. Det fanns två platser, där man sålde glaset från bruket. Bruket ute vid Klippan sålde direkt till kunderna och i Öltkens butik vid Torggatan inne i Göteborg fanns en stor sortering av glasprodukter. Men man måste ställa sig minst sagt frågande till Öltkens affärsmetoder. Han sålde glasflaskor både från glasbruket där han var delägare och från värmländska glasbruk. Flaskorna tillverkade i Göteborg sålde han för 6 öre, medan de som fraktats ned från Värmland endast kostade 4 öre.

Exakt vad som orsakade att driften stoppades vid glasbruket 1769 går inte att helt säkert avgöra. Det kan vara samverkande faktorer, där brist på arbetskraft eller möjligen allt för dyr arbetskraft sammanföll med en ökande konkurrens. När verksamheten låg nere ägnade sig Schutz åt att göra omfattande förbättringar av anläggningen. Han reparerade byggnaderna och förbättrade glasugnarna så att de ”inrättades efter det engelska sättet”. Konjunkturen var fortsatt dålig så Schutz tvingas vänta ända till år 1785 innan glasbruket på nytt kunde börja tillverka glas. Då hade Schutz gått samman med direktören vid Ostindiska kompaniet Martin Törngren i ett nytt kompanjonskap. De anställde J.C. Hafwel som glasmästare och teknisk ledare för bruket. En grupp av skickliga glasbruksarbetare från Böhmen kom också att få anställning. Produktion av glasflaskor var inte längre aktuell. Istället var det tillverkning av fönsterglas som skulle bli brukets nya huvudsakliga produkt. Perioden 1785-87 kan man säga att glasbruket helt fungerade så som ett glasbruk i Böhmen. Anläggningen hade under den ”Böhmiska tiden” upp till 30 arbetare anställda. Fönsterglasen som producerades hade böhmiska standardmått och de tillverkades i stor skala. Till stor del såldes glaset på den lokala marknaden, men en del fönsterglas exporterades via Ostindiska kompaniets fartyg.

Anledningen till att verksamhetens stoppades år 1787 är höljd i dunkel. Vinsterna ser ut att ha varit goda och det fanns en enorm efterfrågan på glasfönster i Göteborg. Framförallt var behovet stort efter eldsvådorna åren 1790 och 1792. Skulden har i efterhand lagts på Törngrens ointresse för driften av glasbruket.

Det dröjde ända till 1796 innan driften vid bruket återupptogs under ledning av Carl Bagge. Produktionen var då bättre planerad och organiserad än under den föregående perioden. De nya byggnaderna på glasbruket var ritade av engelsmannen Stawford, som byggt liknande, anläggningar i Newcastle.

Källor

Göteborgs Landsarkiv (GLA)

Lars Nilssons handlingar arkiv – GLA/A0607

Svensk Arkivinformation (SVAR)

Brandförsäkringshandlingar (Brfv)

Litteratur

Bodman, G., Göteborgs äldre industri. Göteborg 1923.

– Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. Göteborg 1925.

Lindner, J., Skogens krönika. I Göteborgs och Bohuslän. Göteborg 1935.

Scott, J., The Glassworkers of Carmaux. French Craftsmen and Political Action in a Nineteenth-Centur. Cambridge, Mass. 1974.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Noter:

[1] Johan Schutz var en köpman som hade intressen i många olika branscher, inte bara inom sillindustrin. Han ägde repslagerier, segelduksfabrik, garveri och kattunstryckeri. Han medverkade även till starten av ett glasbruk samt var inblandad i en mängd andra verksamheter. Bodman, G. Göteborgs äldre industri. s. 31, 40, 42, 43.

[2] Brfv 148016. Försäkrings nummer 03023. Tar endast upp ett salteri. Detta är den enda kända kartan och beskrivningen över salteriet.

[3] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 294.

[4] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 294, 308, 322.

[5] Lindner, J., Skogens krönika. I Göteborgs och Bohuslän. s. 29-49.

[6] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 294.

[7] Scott, J., The Glassworkers of Carmaux. French Craftsmen and Political Action in a Nineteenth-Centur. s. 42-43,