1900-talets Göteborg

Hur skall det gå för det gamla Majorna?

Av: Erik Bergendahl, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund

”Det är ett strålande söndagsväder, sådant som vi ofta kunna ha på hösten här i Göteborg. Luften är sval och en lätt bris kommer farande från Västerhavet, fylld med sälta och tångdoft. Solen lyser från en klarblå himmel och i dess ljusflöde synes oss till och med sekelskiftets husrader av landshövdingetyp mindre monotona än  under vardagens grå dagrar.

Vi besluta oss för en promenad i de gamla kvarteren väster ut och börja vandringen vid Stigbergstorget. Här pågår rivningen av de fallfärdiga husen mitt emot Henriksberg och snart torde väl fastigheterna på torgets östra sida följa efter. Ingen saknar dem. De måste bort för att bredda den flaskhals som Stigbergsliden här bildar. Man får hoppas att de nya byggnader som väl så småningom komma att uppföras vid torget ej blir för höga och dominerande utan underordna sig det gamla stilfulla Gathenhielmska huset, en av stadens förnämsta sevärdheter, som ligger där så vackert i sin lummiga park.

Vi göra en avstickare till Pölgatans reservat och där finna vi, vid den krokiga kullerstensbelagda gatan, hela raden av gamla men välvårdade hus, som kunnat räddas undan förgängelse tack vare våra donationer. Här påträffas fastigheter med de originellaste och lustigaste namn, ofta hämtade från gamla ostindiefarare. Längst upp ligga stora och lilla Klämman, så följer Gavanna, Gilgal, Frigga, Gloriana och Härbärget. Det sistnämnda var en gång värdshus och sedermera hedersbostad åt den energiske hembygdsvårdaren konstnären Johan Nilsson, initiativtagare till Gathenhielmska reservatet. Ett annat utvärdshus låg förr i den närbelägna gården Allmänna vägen 4, och här tog skådespelaren Lars Hanson tillsammans med Viktor Andersson (Kulörten) sina första steg på scenens tiljor i en provisorisk teatersalong till vilken entrén endast var 10 öre på första parkett.

Pölgatan i Majorna, foto från år 1910. Hämtat från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Vi fortsätta Allmänna vägen fram och när vi passerat den skäligen banala Kaptensgatan finna vi på en skylt namnet Gamla Koopmansgatan. I ett prång mellan husen gå vi in och se oss omkring. Här låg för endast något år sedan en av pärlorna i Majornas gamla bebyggelse som ofta gett motiv för målare och etsare. Nu äro tre av de vackraste husen borta och kvar står endast en grupp hängbjörkar som sloka med sina gulnade blad. Hela den stämningsfulla miljön är borta och snart intar väl betongkolosser den gamla gatans plats. Men långt innan raseringen begynte föreslog Hembygdsförbundet stadsfullmäktige att husen skulle flyttas ned till lediga tomter vid Gröna gatan.

Vi vandra vidare och snart skymta vi över hustaken en rad höga askar, almar och popplar som  på långt håll ange var Gröna gatan är belägen. Vi passera huset nummer 2, där Lars Hanson föddes, och finna att de flesta husen vid Käkbens- och Chapmansgatorna ännu äro i behåll. I en del bor fortfarande folk. Men när vi komma längre bort mot Nilssonsgatan äro alla hus skövlade och rivna. Till och med trädgårdarnas vackra grupper av syrener och rosor äro förstörda och nedtrampade. Det hela gör ett beklämmande intryck. Och förstörelsen skall fortsätta. Idyllen skall bli parkeringsplats.

Stadens egen beredning för natur- och kulturskydd har under många år nedlagt ett energiskt arbete för områdets bevarande och Göteborgs Hembygdsförbund har i flera skrivelser till stadsfullmäktige påpekat betydelsen av att Gröna gatan bör göras till ett kulturreservat, ej minst med tanke på turisttrafiken. Det har ju endast gällt en investering och de utlagda beloppen för reparationer skulle ju återkomma till stadskassan i form av hyror. Men allt har varit förgäves.

Gröna gatan kunde ha bevarats, bilden ovan visar hur Göteborgs Hembygdsförbund och arkitekt Nadja Wiking tänkte sig framtiden. Överst: Förslag till bevarandet av Gröna gatan med de planerade höghusen vid Karl Johansgatan i bakgrunden. Förslaget fick inget gehör, istället blev området en parkeringsplats. Nederst: Plan över Gröna gatan utförd av amanuens Allan Nilson vid Göteborgs historiska museum. (Illustrationen finns i ett särtryck som förvaras i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv).

Bedrövade stå vi en stund och betrakta förödelsens styggelse. Det är som om ett moln skymde solen och en kall vindkåre sveper fram genom gränderna. Då hörs en dov klämtning i närheten. Det är klockorna i Karl Johans kyrka som, förefaller det oss, ringa till själamässa över Gröna gatan….

Från husrivningarna i kvarteret Majlyckan. Gröna Gatan 3 går mot förgängelsen. År 1959. Hämtat från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Någon tar fram ett papper och läser: »Byggnadsstadgan för rikets städer. § 15 …. Att historisk och estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder eller sådana platser som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, i möjligaste mån måtte skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas.»

Inför vad vi nyss sett fråga vi oss med oro: Hur skall det gå för det gamla Majorna? Hur länge skall de få kvarvarande kulturhistoriska minnena här få vara kvar orubbade?

Härute ligger Kustens varv, det enda som återstår av de gamla skeppsbyggerierna utefter älvens södra strand, med sina brobänkar, hamnbassänger, stapelbäddar och röda byggnader med brutna tak och svarta dörrar, ungefär som det legat i snart tvåhundra år.  Helst skulle man vilja bevara hela denna intressanta anläggning som ett vittnesbörd om en sekellång ärofull verksamhet till sjöfartens bästa. Men hamnen kräver snart nya utrymmen. Så mycket kunna emellertid vi göteborgare fordra att några av de viktigaste byggnaderna här ute räddas. Varvets imponerande disponentbostad, som nu ligger i vägen för gatan ned till Majnabbehamnen, bör kunna rullas åt sidan och ges plats i den lilla parken som ännu finnes kvar. Här skall enligt ritningarna Oskarsgatan gå fram men nog skulle man med lite god vilja kunna breda plats för både parken och byggnaden. Här residerade den mäktige Peter Bagge redan 1780, här ha en lång rad av de göteborgska redarna bott och här har Evert Taube haft sitt barndomshem.

En annan gammal byggnad som bör bevaras är varvets ankarsmedja, uppförd av kraftiga stenblock och försedd med en dekorativ klockstapel.

Under varvets glansperiod var Kustens Wärdshus, som ännu finnes kvar på höjden mitt emot disponentbostaden, mycket besökt av sjöfolk från alla jordens länder. Nu användes huset som församlingshem. Det bör givetvis skyddas mot rivning då det utom sitt kulturhistoriska värde även tjänar ett nyttigt ändamål.

Kusttorget, den gamla brandstationen 1958. Hämtat från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Längre västerut, vid Klippan, ha vi slutligen tre gamla hus som vi en vilja mista: Ostindiska kompaniets kontorsbyggnad och magasin, det sistnämnda nu använt av hamnlotsarna, samt värdshuset vid Klippgatan, där »min son på galejan» firade avskedsfesten innan tremastaren Finland lyfte ankar.” (Ur: GP 17 november 1958)

Referens

Göteborgs-Posten (GP)


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Nilssonsgatan mot söder. Odaterat foto.