Före Göteborg

Strider och ödeläggelse vid Älvsborg

När slottet var uthamn åt Nya Lödöse

År 1473 började staden Nya Lödöse att anläggas. Det var första gången en stad anlades invid den södra älvarmen. Staden byggdes upp på åker, äng, samt ren sankmark som tidigare tillhört de två stora byarna Härlanda och Kviberg vid Säveåns mynning i Göta älv. Man kan förundras över varför man valde denna plats för den nya staden. Markförhållandena var inte de bästa och dessutom var det små möjligheter för fartyg att färdas hela vägen upp till den nya staden. De fartyg som normalt gick över havet till exempel England, Tyskland och Frankrike kunde inte ta sig fram till Nya Lödöse. Även mindre och medelstora skepp fick hålla sig till en smal och farlig ränna som endast var några få meter bred. Dessutom fördes ständigt jord och sand ut från Säveån och lade upp nya hinder för sjöfarten. Gustav Vasa försökte under 1500-talet att få borgarna att anlita utländska experter för att ändra strömmarna med hjälp av pålning och på så sätt få naturen att rensa farleden, men det blev inte något av dessa planer.[1] Under arbetet med de arkeologiska undersökningarna i Gamlestaden påträffades under 2014 stora timmerkonstruktioner som tyder på att omfattande arbeten gjorts med att bygga ut i älven.[2] Detta skulle kunna vara ett tecken på att det gjorts försök att använda sig av de metoder som praktiserades i utlandet.

Alla transporter med stora fartyg skedde via den yttre hamnen, som låg mellan den plats där idag Sjöfartsmuseet ligger och Klippan. I Nya Lödöses tänkeböcker finns flera exempel på fartyg som låg vid Älvsborg med järn eller andra varor. Vid Älvsborg fanns förutom en djuphamn även en tullstation, där båtar från borgens hamn spärrade älvmynningen och kontrollerade all trafik.[3]

Slottet och Älvsborgsstaden under tidigt 1500-tal

De första åren av 1500-talet innebar åter ett växande krigshot och Erik Eriksson, hövitsman på Älvsborg fick ta ställning till om han skulle stödja unionskungen Hans eller det omfattande upproret i Norge och Västsverige. Tillslut valde Erik att stödja upproret och han deltog bland annat i belägringen av slottet i Västerås. Till en början var upproret framgångsrikt och stora delar av Bohuslän (som då kallades Viken) samt Västergötland erövrades. Upprorsmakarnas trupper fick problem först när de försökte att erövra Bohus som fortfarande kontrollerades av den kungatrogne Henrik Krummedike. Bohus var ett mycket starkt fäste och man insåg att det skulle behövas en lång belägring för att få besättningen att ge upp. Bohus räddades av att Danmarks kronprins Christian anlände med förstärkningar och bröt belägringen. När Bohus var säkrat gick Christian söder ut mot Älvsborg. Den 14 juli 1502 stod en stor styrka bestående av danskar, tyskar och skottar utanför Älvsborg. Paul Dolnstein var en tysk belägringsspecialist som hade till uppgift att bryta slottets försvar. Han tecknade en vy över träslottet med torvtak och ”dunderbössor i alla fönster”. Det är den äldsta kända avbildningen av slottet och den enda avbildningen från den tid, då Älvsborg var byggt av trä. Denna teckning måste ha utförts någon gång mellan den 14 och 17 juli, längre tid än så varade nämligen inte belägringen. Hövitsmannen på Älvsborg bestämde sig för att åter en gång byta sida. Efter en kortare förhandling med prins Christian överlämnade Erik Eriksson slottet. Erik lämnade Älvsborg tillsammans med cirka 60 man, medan hela 80 soldater ur besättningen stannade kvar och anslöt sig till den danska armén. Erik Eriksson sökte därefter upp den svenska armén som befann sig i trakten av Lerum. När svenskarna fick klart för sig att han givit upp utan strid blev han ihjälslagen av soldaterna.

Ryttare ur den svenska hären tog sig därefter snabbt västerut för att försökte slå tillbaka danskarna. De tog sig på småvägar och stigar fram mot det danska lägret utanför Älvsborg. Troligen låg det danska lägret på platån sydost om Älvsborg mellan fästningen och bergen utåt älvmynningen. Tanken var att överrumpla danskarna och på så sätt vinna en snabb seger. När de svenska styrkorna ryckte in i det danska lägret under skydd av en tät dimma, uppstod först förvirring och kaos. Det såg ut som om det svenska anfallet skulle lyckas. I sista stund lyckades dock danskarna organisera sina styrkor och slå tillbaka anfallet. Den svenska hären sägs ha varit större än den danska. Paul Doinstein, som var med även vid slaget, hävdar att svenskarna anföll med 15 000 man, varav flertalet var bönder. På dansk sida stred 1 800 tyska legoknektar. Paul Doinstein noterar att de tyska soldaterna var utrustade med rygg- och bröstharnesk och hjälmar och armskenor. Det huvudsakliga vapnet bland knektarna var pikar. Den svenska bondehären tycks nästan helt sakna harnesk och endast ett fåtal hade hjälmar. Deras beväpning bestod av armborst och spjut gjorda av svärd. Trots de ojämna styrkeförhållandena gick de tyska legoknektarna segrande ur striden. De hade stridserfarenhet, utrustning och troligen en helt annan disciplin än de svenska bönderna.[4]

Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Belägringen 1502. Teckning av en tysk landsknekt, Paul Dolnstein. Foto efter noggranna avritningar i stor skala (G.M.)

Efter slaget beslutade sig Christian för att bränna ned Älvsborgs slott, efter att det tömts på allt av värde. Eftersom Christian redan behärskade Bohus, som var ett starkare slott, hade han inget behov av Älvsborg. Det var onekligen bättre att koncentrera sina resurser till det starkaste av de båda fästena och slippa att splittra sina styrkor på två slott.

När krig åter bröt ut år 1511 återkom Christian till Göta älvs mynning. Klippan, där slottet låg hade då varit öde sedan år 1502. Under den tiden hade förmodligen Bohus övertagit uppgifter så som att samla in skatten från Älvsborgs slottslän. Christian bestämde sig för att återuppbygga slottet och lät mäta upp klippan. Att bygga ett slott av sten skulle ta allt för lång tid, så även det nya slottet byggdes av trä. Timmer höggs i Norge, möjligen på Hisingen, och fördes över till Älvsborgsklippan. Arbetet gick snabbt och snart stod en enklare skans uppe på klippan. När krigshandlingarna upphört år 1512, lämnades den nybyggda skansen öde utan någon besättning. Det var först år 1519, som åter både svenskar och danskar åter visade intresse för Älvsborg. En dansk styrka som sänts med snabba fartyg, hann först fram till Älvsborgsklippan och började arbeta på att befästa området. Efter en tid hade ett nytt slott byggt av timmer, jord och torv vuxit fram uppe på klippan. Det dröjde inte många månader, innan svenska trupper anlände för att försöka inta den nya danska befästningen. Ledare för den svenska hären var Erik Abrahamsson, som hade god insikt i den tidens belägringskonst.

I juli månad 1519 försökte danskarna under ledning av norrmannen Klaus Blide att göra en utbrytning för att skaffa mer material för att förstärka slottets vallar. Det blev en ganska hård drabbning, där belägrade och belägrare möttes med ungefär 100 man på var sida.

Erik Abrahamsson beslutade sig för att använda eld och rök för att driva ut danskarna. Mitt framför porten vid den så kallade Kroppedammen fördes det fram rörliga skansar i form av flyttbara skärmar som skyddade manskapet. Samtidigt fördes stora kuber fyllda med jord, ved, näver, tjära och enris fram emot slottet. De skulle sättas i brand, så snart man kommit tillräckligt nära för att på så sätt röka ut försvararna.

Försöket misslyckades, när man upptäckte att marken närmast slottet var full av spetsiga pålar och fotanglar, som försvararna placerat ut natten innan. När man försökte ta bort hindren utnyttjade försvararna tillfället och besköt svenskarna och många soldater dödades och sårades. Därefter gjorde svenskarna inte några fler försök att storma borgen utan förberedde sig på att häva belägringen. När försvararna upptäckte att svenskarna lämnade sitt läger skickade Klaus Blide ut sitt manskap för att förstöra den kvarlämnade belägringsutrustningen samt att ta tillvara allt timmer man kunde för att förstärka slottet. Svenska ryttare återkom då och började att själva förstöra lägret. En märklig tävlan mellan svenskar och danskar att förstöra så mycket som möjligt resulterade i att lägret snabbt blev jämnat med marken.

Efter detta misslyckade försök att erövra Älvsborg kände sig danskarna ganska säkra. De ansåg inte att det fanns något hot från landsidan. Däremot påtalades i brev att svenskarna byggde många skepp och skutor i Gamla Lödöse och man fruktade ett angrepp från sjösidan. Vid Älvsborg låg en tullnärs jakt, befälhavarens jakt och en jakt tillhörig Jens Holgerson samt 15 stora och små skepp och båtar. Det var enligt Klaus Blide närvaron av de tre jakterna som hindrade svenskarna från att storma slottet. Besättningen på Älvsborg och allmogen omkring slottet var under denna tid fullt sysselsatt med att förstärka slottet, men arbetet hindrades på grund av brist på virke.

Värja från 1500-talet hittad vid Älvsborgs slott, foto: Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Hans Brede insattes 1519-20 som hövitsman på Älvsborg tillsammans med Niclas Schwantzen. Den senare var troligen underordnad Brede. Niclas ägnade sig som så många av sina föregångare åt att röva från köpmännen. År 1520 lät han med våld ta lasten från ett fartyg från Livland, som låg i Älvsborgs hamn. Den värderades till 1600 rhenska gyllen. Några år senare noteras det att Niclas var en mycket rik man med många dyrbara hästar.

När Christian blivit kung av både Danmark och Sverige försökte han genom att avrätta en stor del av den svenska högadeln skaffa sig en säkrare kontroll över landet. Den hårdföra politiken resulterade istället i ett uppror och hövitsmännen på slotten, däribland Älvsborg, fick order om att kväsa upproret. Försök att lugna allmogen kring Älvsborg misslyckades och hövitsmannen Hans Eriksson var oroad för ett anfall mot slottet. I september 1520 började en armé från Västergötland att röra sig västerut för att försöka anfalla Älvsborg eller åtminstone befästa Gullbergsklippan. När de nådde fram till Nya Lödöse, började de montera ned en del av husen för att använda timret vid bygget på Gullberg. Då gjorde Hans Eriksson på Älvsborg ett utfall och lyckades driva bort svenskarna samt att bränna ned Nya Lödöse. Slottets allt mer utsatta läge gjorde att kung Christian tillsatte Mikkel Blik som hövitsman. Han var en av de mest erfarna befälhavarna i Danmark vid denna tid. De räkenskaper som lämnades till kungen i samband med att Hans Eriksson överlämnade slottet visade att bönderna i slottslänet inte betalat in de skatter de var skyldiga kungen. Mikkel Blik började omedelbart arbetet med att förstärka Älvsborg. Han började med att skicka bort två personer på slottet som han misstänkte hade kontakt med svenskarna. Mikkel Blik begärde också att slottets garnison skulle förstärkas då det fanns fientliga styrkor i häraderna nära slottet. Den svenska styrkan på knappt 200 man var inte tillräckligt stor för att erövra Älvsborg. Deras uppgift var istället att se till att bönderna runt om slottet inte försåg försvararna med byggmaterial eller mat. Den svenska truppen hade framgång med att brandskatta Hisingen, men de blev slagna av Mikkel Bliks soldater, när de korsat Göta älv och gått in i Askims härad. Senare under året förvärrades läget för garnisonen på Älvsborg. Svenska styrkor hade då befäst Gullbergsklippan och det rådde akut brist på fläsk, kött, salt och det sägs att det fanns endast en tunna krut kvar. Att försörja garnisonen måste ha varit en mycket svår uppgift. Dessutom pågick ett lågintensivt krig mellan Älvsborg och Gullberg. Ett exempel på detta är händelserna måndagen den 22 september år 1522. Då skickade Mikkel Blik ut ryttare för att tvinga några bönder som bodde cirka en mil från slottet att betala sina skatter. Men bönderna var inte försvarslösa. De samlade snabbt samman befolkningen och satte sig till motvärn och lyckades driva bort ryttartruppen. När ryttarna var på väg tillbaka till Älvsborg, gjorde garnisonen på Gullberg ett utfall med ett större antal infanterister. Ryttartruppen slog tillbaka infanteriets anfall men blev då omedelbart attackerad av ett nytt utfall från Gullberg. Även detta lyckades ryttarstyrkan slå tillbaka för att sedan återvända till Älvsborg.

När större svenska styrkor började anfalla områden i Viken norr om Bohus slott, ansåg Mikkel Blik att läget började bli allt för farligt. Risken fanns att Älvsborg skulle bli avskuret från matleveranser och kontakten med Bohus slott riskerades i detta läge att brytas. Det fanns ingen möjlighet för honom att ensam stå emot den armé, som närmade sig från norr. Han tog därför beslutet att tömma Älvsborg på allt av värde och bränna ned slottet. Mikkel Blik och hans soldater retirerade därför till Bohus. Ruinerna på Älvsborgsklippan besattes därefter av svenska trupper.[5]

Knivblad från 1500-talet, hittad vid Älvsborgs slott. Foto: Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Vasaborgen och Älvsborgsstaden

Ture Jönsson (Tre Rosor) utsågs till hövitsman på Älvsborg. Ture Jönsson inledde omedelbart arbetet med att återuppbygga slottet och han lät åter sätta upp kanoner på borgklippan. Det är inte troligt att kanonerna stod på några bastioner av sten utan det rörde sig om vallar av jord, torv och trä. Han stannade ett knappt år innan Måns Bryntesson (Lilliehöök) tog över styret av slottet och länet. Byggnadsarbetet gick långsamt. Brev med klagomål på slottets brister visar att det ännu fyra år efter att återuppbyggnaden påbörjats saknades hus för förvaring av krut och kanoner. Dessutom var vallarna i så dåligt skick att de höll på att rasa. Till en början sköttes Älvsborg och dess län på samma sätt som under medeltiden. Men år 1525 beslutade sig Gustav Vasa för att ändra slottslänets ställning. Hövitsmannen blev tvungen att årligen redovisa uppbörd och utgifter. Hövitsmannens ställning försvagades därmed och han fick uppgifter som motsvarade de hos en fogde. Det medeltida systemet var därmed upphävt. De första bevarade räkenskaperna från 1530-talets början visar att pengar var en bristvara i länet. De skatter som betalades i pengar räckte inte till att avlöna besättningen på Älvsborg. För att lösa detta problem lät man bönderna sälja sitt smör, sina hudar, oxar och spannmål och sedan betala sina skatter med mynt. Betalningar i natura upphörde inte men ändrade karaktär. Varor såldes där de för tillfället betingade det högsta priset. De inkomster som försäljningen inbringade kunde användas för att köpa en annan typ av vara som sedan kunde säljas med en än högre vinst. Vanligast var att man spekulerade på detta sätt med varor som smör och oxar.

Under 1530-talets inledande år, när Måns Bryntesson avsatts som hövitsman, utfärdades order om att Älvsborg skulle förstärkas. I ett inledande skede rörde det sig om att uppföra ett torn av sten och att förstärka vallarna. Svårigheten var att betala de specialister som behövdes för bygget. Man fick anslå delar av skatteintäkterna från Marks härad för att betala mannen som skulle leda byggnadsarbetet. Bönderna i Älvsborgs slottslän och Läckö slottslän fick i uppdrag att köra sten till slottsbygget. År 1537 beordrades bönderna i samma område att var och en göra fyra dagsverken på Älvsborg, men det var inte lätt att få bönder som bodde långt uppe i norra Skaraborg att resa ned till Älvsborg för att arbeta på slottet. Arbetet gick därför långsamt. Det var först under 1550-talets slut, som arbetet tog fart och större förbättringar genomfördes. Exakt vilka förbättringar som genomfördes är oklart.[6] Det är tänkbart att slottet uppe på klippan förstärktes samt att man uppförde nya befästningar, kanske en bastion, vid slottets huvudport invid hamnen.

Samtidigt med arbetena på Älvsborg började borgarna i Nya Lödöse att flytta från stadens gamla plats vid Säveåns utlopp i Göta älv till slottet Älvsborg. På så sätt skulle stadens försvarsvallar kunna kombineras med Älvsborgs. Staden och fästningen skulle bli en starkare anläggning än när de låg var för sig utan möjlighet att bistå varandra.[7]

Det finns inte några avbildningar eller kartor som visar var Älvsborgs staden låg eller hur stor den var. Uppgifter från 1700-talet (Cederbourg) gör gällande att staden låg söder om slottet och att man ännu under 1700-talet kunde se spåren av staden, ”hwilkens urgamla qwarlefwor och minningsmärken i jorden, ännu i denna dag efter Gator, Kiällare och tomtstenar igenfinnas”.[8]

Rekonstruktionen ovan visar ett stadsområde, som bland annat inkluderar den s.k. Silverkällan – stadens brunn – som även finns markerad på 1655 års karta över Älvsborg och Kungsladugården. Det var givetvis en strategisk resurs man föredrog att få innanför stadsmuren. Hur mycket av stadens befästningar som verkligen uppfördes är osäkert.

Att staden verkligen uppfördes invid Älvsborgs murar är däremot säkert. Älvsborgsstaden eller Nya Lödöse som invånarna fortsatte att kalla sin stad upplevde under perioden 1547-63 en verklig blomstringsperiod. Staden blev en av de viktigaste handelsstäderna i riket. Samtidigt fanns det kvar bebyggelse i det gamla stadsområdet, vilket nutida arkeologiska underökningar har visat.[9] Nya Lödöse fanns därmed på två platser samtidigt.

Borgarna i staden handlade med järn, smör, skinn, hudar, trävaror, talg, kökenfett, nötter, hästar och en mängd andra varor. Dessa såldes framförallt till Nederländerna och Skottland men stora laster gick även till Lübeck, Rostock, Kiel, Danmark, Stralsund och Oldenburg. För flera av dessa varugrupper var Älvsborg en av landets mest betydande exporthamnar. Exporten av sågade trävaror, oxhudar samt bockskinn överträffade alla andra exporthamnar i riket. Den dominerande ställningen när det gäller oxhudar är viktig. Det visar att Älvsborg var en av noderna i en omfattande internationell handel med oxar och de produkter man kunde få ut från slaktdjuren. Det var framförallt handelsmän i Nederländerna som, köpte dessa oxhudar. Under 1550-talet ökade volymen även för järn och smör och Älvsborgstadens totala handelsvolym fick en allt mer betydelsefull roll i svensk ekonomi. Utöver handelsmännen bedrev även kronan och adeln egen handel. Värdet av kronans export från Älvsborg låg under perioden 1547-60 på en nivå som oftast var lägre än Stockholms men större än den från Kalmar. Älvsborg var alltså viktig även för kronans export. Adelsmännens export är svårare att bedöma på grund av att den var befriad från tull. Deras handel blev därmed inte registrerad. Det finns dock uppgifter i utförsellängderna som visar på att även adeln var mycket aktiva som exportörer från Älvsborgsstadens hamn. Framförallt var smör en viktig vara men givetvis förekommer även oxhudar. De uppgifter som finns i utförsellängderna är från de fartyg, där adel och handelsmän delade på ett fartyg. Oftast hade adeln egna skepp och dessa syns inte i källmaterialet på grund av att adeln var befriad från att betala tull. Det finns goda skäl att antaga att adelns utrikeshandel över Älvsborg var omfattande. Flera av de stora adelssläkterna med omfattande gårdsinnehav i området kring Älvsborg hade egna skepp. Till exempel hade Sten Eriksson Leijonhuvud skepp, som seglade på franska hamnar. Där hade han avtal, som innebar att han fritt fick föra ut salt från landet. Salt var under denna tidsperiod en mycket eftertraktad handelsvara.[10] Import av stora kvantiteter salt passar väl in i sammanhanget. Salt behövdes både som konserveringsmedel för kött och fisk samt till garverierna invid slottet. Oxar och salt bildade ett tidigmodernt utvecklingsblock, som drev ekonomin vid älvmynningen under denna tid.

Grunden för ett utvecklingsblock är varor eller tekniker (innovationer) som på något sätt är beroende av varandra. Beroendet av salt för konservering av kött och till garverierna är därmed ett utmärkt exempel. Det var under 1500-talet inte möjligt att byta ut dessa varor och tekniker mot något annat så i detta fall skapas en låsning av utvecklingsblocket. Kring de varor och tekniker som var centrala i utvecklingsblocket skapades även bättre förutsättningar för andra verksamheter. Genom den ökande handeln förbättrades hamnen vid Älvsborg och det gav givetvis förutsättningar att sälja även andra varor. Den växande sjöfarten gav fler människor inkomster genom den service som fartygen behöver vid varven men också från olika hantverkare som till exempel repslagare. Modernare exempel på utvecklingsblock är järnvägen under 1800-talet och förbränningsmotorn under 1900-talet.[11]

Älvsborg ett svenskt Archangelsk?

Under 1500-talet var Älvsborg vid flera tillfällen en del av det politiska spelet kring handelsvägarna mellan Ryssland och Västeuropa. Det hela inleddes med att upptäcktsresande från England hittade floden Dvinas mynning år 1553 och öppnade upp en helt ny handelsväg mellan Västeuropa och Ryssland. Länderna kring Östersjön hade all anledning att oroa sig för denna begynnande förändring av handelsvägarna. Sverige och Polen fruktade främst att Ryssland skulle köpa krigsmateriel från Västeuropa. Hansan och Danmark såg sig hotade av att ryska varor helt skulle sluta att passera genom deras område. För Danmark var givetvis en minskad trafik genom Öresund ett hot mot inkomsterna från tullavgifterna.

Gustav Vasa försökte år 1556 att få Kristian III att stoppa engelsmännens resor till norra Ryssland men det ledde inte till några resultat. Istället försökte Gustav Vasa att övertala England att frivilligt ge upp den nya handelsvägen. Sverige var under detta år i krig med Ryssland och var därför extra angeläget om att strypa fiendens handelsvägar. För att locka engelsmännen att sluta med sin Rysslandshandel erbjöd Gustav Vasa dem att komma till Älvsborg och bedriva sin handel där istället. Gustav Vasas sändebud påpekade att de då skulle slippa den långa och farliga seglationen samt att de skulle ha stort gagn och profit av handeln vid Älvsborg. De svenska sändebuden hade dock ingen framgång med att övertyga England om att överge Archangels till förmån för Älvsborg.[12]

Uppvaktningen av Maria Stuart

Staden och slottet var centrum för viktiga politiska händelser i början av 1560-talet. Efter att de gamla regenterna i Sverige och Danmark avlidit ökade spänningen åter mellan de båda gamla rivalerna. Inledningsvis hade Fredrik II av Danmark och Sveriges kung Erik XIV förnyat gamla fredsavtal vid ett möte på Älvsborgs slott i augusti 1561. Samma år fick slottet på nytt besök av kungen samt hertigarna Karl och Magnus, som med en flotta bestående av 14 örlogsskepp skulle segla mot England för att försöka få till stånd ett giftermål med drottning Elisabet. Dåligt väder gjorde att man inte lyckades lämna Göteborgs skärgård och man bestämde sig därför att gå landvägen genom Danmark för att sedan korsa engelska kanalen. Men danskarna tvekade att ge den svenske kungen fri lejd genom landet och Erik började då se sig om efter andra lämpliga gemåler. Därför lät han 1562 skicka två skepp från Älvsborg under ledning av greve Per Brahe och Charles de Mornay samt Mårten Helsing till Edinburgh för att uppvakta Maria Stuart. Slottet och staden var under dessa två år fyllda av soldater, hovfolk och några av landets högsta tjänstemän och adelsmän. Det var kanske vistelsen vid Älvsborg som fick Erik att inse värdet av Älvsborg för svensk ekonomi. Han började göra upp planer för att skapa en kombinerad sjöled och landsväg genom Sverige från Stockholm till Älvsborg. Skepp skulle ta sig genom Mälaren till Arboga, sedan över Hjälmaren till Örebro. Därefter fick varorna transporteras genom Västergötland för att till slut nå fram till Älvsborg. Dessa planer genomfördes aldrig. De fick avbrytas, när den danska armén samlade sina styrkor i Skåne under våren 1563.[13]


Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Gamla Älvsborg 1563. Detalj ur GhmB:11787


Referenser

Attman, Artur, Den ryska marknaden i 1500-talets baltiska politik 1558-1595, Lund, 1944

Berg, Wilhelm, Elfsborgs slott 1-2 Slottets historia, Göteborg, 1902

Cornell, Per, Nilsson, Anna, Palm, Lennart, Rosén, Christina, ”A Scandinavian Town and Its Hinterland: The Case of Nya Lödöse”, Int J Histor Archaeol (2018) 22: 186-202.

Dahmén, E., Svensk industriell företagarverksamhet : kausalanalys av den industriella utvecklingen 1919-1939

Hammarström, Ingrid, Finansförvaltning och varuhandel 1504-1540: studier i de yngre Sturarnas och Gustav Vasas statshushållning, Uppsala, 1956

Häger, Olle, Norman, Jan-Hugo & Villius, Hans, 1000 år: en svensk historia. Sverige under 1000 år, Stockholm, 1980

Lilienberg, Albert, Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde från äldsta tider till omkring adertonhundra, Göteborg, 1928

Lovén, Christian, Borgar och befästningar i det medeltida Sverige Uppsala 1996

Lundkvist, Sven, Gustav Vasa och Europa: svensk handels- och utrikespolitik 1534-1557, Stockholm, 1960

Grauers, Sven (red.), Nya Lödöse tänkeböcker (1586-1621), Göteborg, 1923

Schön, Lennart, En modern svensk ekonomisk historia: tillväxt och omvandling under två sekel, Stockholm, 2000

Öbrink, Mattias, ”Vad väntar i väster?”, Nya Lödöse – staden under Gamlestaden: arkeologiska undersökningar i Gamlestaden, Göteborg, Nr 5, 2015.


Noter

[1] Nya Lödöse tänkeböcker.

[2] Öbrink 2015.

[3] Först 1605 nämns yttre hamnen uttryckligen då all export från hamnen förbjuds för att gynna den nya hamnen vid Karl den IX:s Göteborg på Hisingen.

[4] Berg 1902 s. 70-79. Häger1980 s. 44.

[5] Lovén, 1996 117-119. Berg 1902 s. 79-101.

[6] Berg 1902 s. 101-102, 143-150. Hammarström 1956. s. 265-266.

[7] Lilienberg 1928 s. 59-60. Gustav Vasa nedtecknade planerna på att flytta staden redan 1529 och hade sedan 1541 försökt förmå borgarna i Nya Lödöse att flytta. Det var först 1547 som hans planer började bli verklighet.

[8] Lilienberg 1928 s. 65.

[9] Cornell et al 2018 s. 193

[10] Lundkvist 1960 s. 31-35, 53-58

[11] Utvecklingsblock har behandlats av Dahmén 1939. Se även Schön 2000 (eller senare upplagor).

[12] Älvsborg skulle senare åter spela en viss roll för den svenska ishavspolitiken. Det förekom mycket planering och vissa mindre ansatser från svensk sida att stärka sitt inflytande vid Ishavet. Den enda basen för marina operationer som var tillgänglig för Sverige i väster var Älvsborg. Därför hade flottan vid slottet alltid en viktig del i planeringen. År 1591 hölls ett gränsmöte i Flabäck strax söder om Älvsborg som till stor del handlade om hur seglationen på norra Ryssland skulle stoppas. Sverige begärde att danskarna skulle hejda trafiken. Danskarna förklarade då att detta var omöjligt. De svenska representanterna begärde då att få skicka egna örlogsfartyg men man kunde inte enas och det blev inte någon flottoperation år 1591. Följande år gjordes det upp planer för svenska krigsfartyg att segla från Älvsborg och ta sig upp mot Kolahalvön för att där bistå arméns framryckning. Men av de stora planerna blev det endast en mindre insats helt utan strategiskt värde. Attman 1944 s. 406-412, 423-427.

[13] Berg 1902 s. 151-152.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Kategorier:Före Göteborg