1900-talets Göteborg

Stugorna som ligga i vägen – ett stycke av det gamla Göteborg försvinner genom Örgrytevägens utvidgning

I vår tid pågår omfattande byggnadsarbeten vid Liseberg och Korsvägen, men vi skall här blicka tillbaka till 1927 och en tidningsartikel som berättade om de stora trafikproblemen på Örgrytevägen som fick staden att besluta om att riva flera villor, ta bort flera trädgårdar och bredda trafikleden.

”För icke så värst många år sedan var Örgrytevägen eller korsvägen, som den tidigare benämndes, en av utfarterna från den egentliga staden. Man kom genom denna direkt ut på landet till skogen och Delsjön, och Örgrytevägen har alltid varit en av göteborgarne mycket omtyckt färdled, när man ville ge sig ut på långpromenad. Man kan säga, att Slottsskogen, Långedrag och Örgrytevägen varit de tre förnämsta konkurrenterna om stadsbornas ynnest i det avseendet.

En av stugorna utmed Örgrytevägen, ur GT 13 november 1927.

Men på senare åren har mycket hänt, som tagit bort den karaktär av lantlig idyll, som begynte vid Korsvägen. Att börja med slutar inte staden där längre. Örgryte är numera en del av Göteborg. Så ha vi nöjesfältet Liseberg, som givit både trafiken och omgivningen nästan uteslutande storstadsprägel. Ute i själva Örgryte har vuxit upp en ny stadsdel med otaliga husrader, fina gator och esplanader. Och snart komma de allra sista resterna av det gamla att försvinna, nämligen den långa raden av små stugor och täppor på norra sidan av Örgrytevägen. Den alltjämt ökande trafiken till Liseberg och de nya bebyggda områdena bortom järnvägsviadukten ha nödvändiggjort, att hela området mellan mässhallarne och Örgrytevägen röjes bort för att ge plats åt en bred aveny, som skall förmedla samfärdseln mellan själva staden å ena sidan och nöjesfältet och den nyuppvuxna stadsdelen å den andra. Drätselkammaren har som bekant beslutit föreslå stadsfullmäktige att för en kostnad av en och en kvarts miljon utföra rätning och breddning av Örgrytevägen och anläggande av spårväg från Södra Vägen till Örgryte.

Man kan inte undgå att känna vemod inför det sålunda troligen nära förestående raserandet av den lilla näpna grupp småhus och stugor, röda, vita och gula, med tegeltak och omgivna av buskar och träd, som här ännu utbreder sig vid vägen. Man har ofta vid passerandet av de låga och enkla husen, inramade i lummig grönska och med syrener och solrosor som dekorativa inslag här och där, känt en fläkt från ”den gamla goda tiden” mitt i storstadslarmet. I stugorna bodde, skriver C.R.A. Fredberg i ”Det gamla Göteborg”, småfolk: snickare, poliskonstaplar, målare, hökare, instrumentmakare vid Malmsjöska fabriken, månadskarlar och tullvaktmästare. I reda pengar representerade inte deras stugor några större kapital. Det fanns stugor som kostade 500 riksdaler, 800 riksdaler, 2000, högst 3000 riksdaler. Men pass på, säger han. I framtiden, när tomterna slukas av den frammarscherande storstaden kan man sätta ytterligare ett par nollor till dessa taxeringssiffror.

Det blir nu inga tomter i egentlig mening av de små idyllerna. Inga nya hus komma att resa sig i de gamlas ställe, såsom annars vanligen är fallet. Marken blir jämnad för att ge utrymme åt framvältrande människomassor, åt bilar, bussar, spårvagnar och andra moderna fortskaffningsmedel. Denna ganska stora grupp av småstugor med täppor kommer som sagt att alldeles försvinna. Så blir icke fallet med de äldre byggnader, som ligga vid Örgryte vägen längre bortåt viadukten. Där kommer man att nöja sig med att ta bort förgårdarna. Där ligger också en stor trädgård och ett f.d. mälteri. Ett sockerbruk, som låg där brann 1808, men där blev längre fram maltaffär i stället. Det ägdes av Carl Fredrik Wahlgren, en högt aktad köpman och fabriksidkare, som i huset vid Underåsbron tillverkade icke allenast kornmalt utan också senap och ättiksprit.

Vad som ytterligare skall försvinna av det gamla är den smala bräckliga bron oöver Mölndalsån, vilken kommer att ersättas av en ny bred gatubro, och därjämte kommer Västkustbanans viadukt att byggas om och göras större, så att den kan lättare släppa igenom den enorma gatutrafiken.

Den gamla bron över Mölndalsån. Ur GT 13 november 1927.

Frånsett förlusten av ett vackert parti av det gamla Göteborg, är det väl ingen egentligen som har något att invända mot den föreslagna stora regleringsplanens verkställande. Ur trafik- och ordningssynpunkt är det absolut nödvändigt, att förändringen sker ju förr dess hellre, säger polisintendent Björkman, med vilken en medarbetare i Göteborgs-Tidningen samtalat i frågan. Polisen har haft ett oerhört tungt arbete under somrarna, sedan Lisebergs tivoli kom till. Örgrytevägen har ju ibland om kvällarne varit nästan helt uppfylld av gående, och det har varit hart när omöjligt för vare sig bilar eller andra fordon att komma fram på den sålunda blockerade körbanan. Man har ofta fått avstänga vägen och dirigera trafiken över f.d. utställningsområdet förbi mässhallarne, och en hel del extra polismanskap har måst utkommenderas.

Breddningen av vägen och bortröjandet av de gamla husen är så mycket mera nödvändigt, framhåller intendent Björkman vidare, som Liseberg i sinom tid kommer att utbyggas. Bl.a. är det planer på att anlägga en stor restaurangbyggnad på höjden väster om entrén, och givetvis blir det då uppgång till denna restaurang från Örgrytevägen.

Mest glada åt den blivande förändringen äro givetvis Örgryteborna, som härmed få en länge närd önskan uppfylld.

– Det är verkligen på högsta tid, att något göres mot den oerhörda trängsel, som råder på denna trafikled, säger direktör Wimnell, som är bosatt i Örgryte. När folk går till och från sina arbetsplatser och om söndagarna är här så mycket människor på vägen, att det är hart när omöjligt att komma fram. För att nu inte tala om sommarkvällarne, då Liseberg är öppet.

Det framhålles vidare, att många personer, som köpt byggnadstomter i Örgryte, gjort det i den säkra förhoppningen, att det skulle bli spårväg dit ut om några år.

– Då jag köpte tomt 1925, säger en Örgrytebo, uppgavs det bestämt, att spårväg skulle vara utdragen inom två år. Nu är två år gångna, och ännu har man inte ens beslutat en dylik anläggning. Under sådana omständigheter är det inte riktigt rätt att, såsom fastighetsdirektör Gärde yttrat i sitt utlåtande i frågan, säga, att byggnadsverksamheten i Örgryte artat sig bra, oaktat ingen spårväg funnits. Säkert är att just förhoppningen om, att spårvägen snart skulle bli verklighet, stimulerat bostadsbyggandet. Visserligen ha vi en busslinje, mot vilket ingenting är att anmärka, men spårväg är dock något helt annat och både bekvämare och billigare.” (Ur: GT 13 november 1927)

Utsikt från järnvägsviadukten (där idag motorvägen passerar Örgrytevägen) Ur GT 13 november 1927