Nordiska sjuårskriget avlutades vid freden i Stettin i december 1570 och Sverige skulle återfå Älvsborg med omgivningar mot en lösensumma på 150 000 riksdaler. Hälften av denna summa skulle vara betald till 7 juni 1571. Denna första Älvsborgs lösen krävde stora uppoffringar av invånarna i landet och en extra skatt kräves ut. Den första betalningen kunde inte genomföras på utsatt datum utan fick vänta till den 24 juli 1571 då Bengt Bengtsson Gylta övertog Älvsborg å den svenska kronans vägnar.[1]

Fästningarna Älvsborg och Gullberg

Under krigsåren hade danskarna inte utfört några underhållsarbeten på bostadsdelen av slottet ”de våningar, der på slottet äro, uti denna förlidne danska fejden, mestadels voro förderfvade, både till tak, fönster, dörrar och eljest”. De underhållsarbeten som danska källor berättar om gällde vallar och murar kring slottet. Övriga delar av slottet hade man knappast råd att förbättra. Omedelbara åtgärder behövdes, för att slottet skulle bli beboeligt för delar av hovet, som väntades dit. För att snabba upp byggande av bostäder beslutades det att 20. stugor skulle köpas in från bönder i området. Dessa skulle tjänstgöra som tillfälliga bostäder. Dessutom behövdes stallbyggnader för ytterligare 300 hästar. Omfattande byggnadsarbeten inleddes på flera platser söder om Göta älv. Inte bara skulle Älvsborg förbättras. Dessutom skulle en helt ny fästning uppföras på Gullbergsklippan. Det har spekulerats i att detta beslut var ett utslag av Johan III:s böjelse för stora byggföretag.[2] Men strategiskt fyllde fästet vid Gullberg ändå en viktig roll för att skydda staden Nya Lödöse, som några år efter kriget åter flyttades till sin gamla plats vid Säveåns mynning. En fästning på Gullberg skulle dessutom kunna säkra transporter på Göta älv, Säveån och Gullbergsån samt försvåra en belägring av Älvsborg fästning.

Att bygga två starka fästningar med 6 kilometers mellanrum ställde stora krav på ett av krig svårt härjat land. Utbyggnaden av Älvsborg och Gullberg skulle kräva en organisation av ekonomi och arbetskraft i en helt ny skala.

Ombyggnaden av Älvsborg

Länsindelningen i området ändrades för att resurser skulle kunna samlas till fästningsbyggandet. Ifrån Marks, Kinds, Kullings, Barne, Laske, Gäsened och Bollebygds härad skulle årligen levereras från varje två skatte-, eller tre kronobönder, en timmerstock om 16 alnar, ett bräde om 8, samt ett pund näver. Det skulle ge 46 tolfter stockar, 46 tolfter brädor och 27 skeppund 10 lispund näver. Ifrån Skånings, Vartofta, Frökind, Kinna och Vista härader skulle varje två skatte-, eller tre kronobönder skicka 3 tunnor kalk vilket totalt skulle ge 840 tunnor (70 läster).

Arbetskraften skulle till stor del utgöras av bönder, som tvingades att göra dagsverken och leverera material till fästningsbyggandet. Det fanns 810 skattebönder, 850 kronobönder och 1 010 frälsebönder inom Älvsborgs länsområde. Totalt hade man alltså tillgång till 2 670 bönder, som skulle göra upp till fyra dagsverken per år. Vilket kunde ge 10 680 dagsverken på ett år.[3]

År 1573 när dessa beräkningar utfördes såg det ut som om det var möjligt att genomföra en snabb och omfattande förändring av slottet. Ett år senare visade det sig att bönderna i det nya länet nästan helt hade undvikit att utföra dagsverken och små mängder byggnadsmaterial hade levererats. Fogdarna i länet fick en skarp uppmaning av kungen att snarast se till att dagsverken utfördes och material levererades till Älvsborg.

Under de följande fyra åren genomfördes en omfattande förstärkning av Älvsborg. Den första förändringen bestod i att man byggde nya starka bröstvärn med kanonterrasser ut mot älven. Därefter påbörjades en bastion som riktade sin spets österut mot Skinnareklippan. Dess uppgift var att skydda slottet och dess huvudport mot de angrepp som så ofta riktats mot slottet från Skinnareklippan. Både värnen riktade mot älven och den nya bastionen stod klara 1578.[4]

Under början av 1580-talet inleddes nästa fas i omvandlandet av Älvsborg. Först riktades uppmärksamheten mot borgen och dess byggnader. Uppe på själva klippan fanns flera byggnader. Några av byggnaderna var av sten, medan den del som användes som förläggning för soldaterna var enkla träbyggnader. Alla träbyggnader försvann under 1580-talet och slottets våningar fick en allt mer påkostad utformning både invändigt och utvändigt. Mycket resurser användes för att ge Älvsborg ett värdigt utseende.[5]

Älvsborg 1563

Om alla som var skyldiga att utföra sina fyra dagsverken verkligen infann sig och utförde arbetet skulle fästningsbygget ha krävt cirka 1,5 miljoner dagsverken. Nu är det orealistiskt att räkna med ett så högt deltagande från böndernas sida. Om bönderna i snitt gjorde två av sina dagsverken under den mest intensiva byggperioden och endast ett under tider då byggverksamheten var mer begränsad, skulle det totala antalet dagsverken ha varit 750 000 åren 1574 till 1610 för att bygga om Älvsborg.[6]

En liknande beräkning har gjorts av Pablo Wiking-Faria för de arbeten som utfördes på Varbergs fästning åren 1588 till 1618. I Halland krävde man ett femtiotal dagsverken av varje mantalsenhet och år. Det skulle betyda att ombyggnaden av Varbergs fästning krävde bortåt två miljoner dagsverken. Pablo Wiking-Faria hävdar i sin undersökning att flera hundra bönder troligen var på fästningen varje dag under sommaren då bygget pågick.[7] Räkenskaperna för bygget på Älvsborgs slott ger möjligheten till att få en mer detaljerad inblick i hur arbeten på en fästning organiserades på 1500-talet.

Den normala arbetsstyrkan vid bygget var totalt 200 bönder för Älvsborg och Gullberg. Hundra bönder var alltså den normala arbetsstyrkan vid vardera byggarbetsplatsen. Utöver bönderna arbetade normalt ett tjugotal hantverkare samt femtio till hundra knektar. En normal arbetsdag vid byggandet av Älvsborg översteg arbetsstyrkan knappast trehundra personer. Något färre hantverkare och soldater var sysselsatta vid Gullberg.[8] Ett större antal arbetare skulle troligen vara till mer hinder än nytta.

För att byggnadsarbetet skulle kunna fortskrida krävdes det omfattande transporter av allehanda material. År 1586 redovisas i räkenskaperna för bygget av Gullbergs fästning att det under året uppfördes en ny port som till stor del byggdes av tegel. Det levererades 18 000 tegelstenar från ugnen och tegelladan som låg granne med Älvsborg. Totalt behövdes det 494 dagsverken enbart för att klara av transporterna av tegel, det motsvarade drygt tjugo procent av det totala antalet dagsverken vid Gullberg det året.[9] Transportarbetet kring Älvsborg var säkerligen inte mindre betydande. Huvuddelen av de 750 000 dagsverken som totalt krävdes för bygget utfördes inte vid fästningsområdet kring Älvsborg och Gullberg utan de behövdes för att taga fram sten, trä, kalk med mera samt utföra transporter av dessa material från hela Västergötland.

Att skapa resurser för ett stort fästningsbygge under 1500-talets slut handlade till stor del om god kontroll av skatterna som främst togs ut i natura. En viktig del av de skatter som betalades i natura var oxarna. Vi har idag svårt att förstå hur viktig oxen var i 1500-talets samhälle. Det fanns många sätt att utnyttja oxen. Ett viktigt användningsområde var givetvis som det kraftfullaste dragdjuret som fanns vid denna tid. Ett annat viktigt skäl till att hålla oxar var att de gav stora resurser i form av kött, hudar, talg och ben. Nästan allt på djuren tillvaratogs och dessutom gick djuren av egen kraft fram till slaktplatserna.

Ända sedan medeltiden hade Älvsborg varit en plats, dit man fört kreatur, som tagits ut i skatt av de omgivande häraderna. Uppbördssystemet var i bruk oavsett om det var svenskar eller danskar som kontrollerade Älvsborg. Detta uppbördssystem kom under perioden 1570-1611 att utvecklas och expandera kraftigt. Den svenska staten lärde sig under 1500-talet senare del och början av 1600-talet att ta upp skatt på ett allt mer effektivt sätt.[10] År 1573 utgjorde kronans utgifter för byggverksamhet 2,4 procent av de totala utgifterna. Det kan jämföras med kostnaden för krigsfolket som upptog hela 42,7 procent av statens utgifter.[11]

Ett knappt år efter att Älvsborgs första lösen var betald och svenska ämbetsmän åter kontrollerade slottet, tog staten årligen ut cirka 100 oxar av de omgivande häraderna. Efter Stockholm och Kalmar var Älvsborg den tredje största mottagaren av kronans oxar. Under de följande åren skulle uppbörden öka och områden ända upp till norra Skaraborg blev skyldiga att leverera sina djur till Älvsborg.

Uppbörden av kreatur nästan fördubblades 1577 jämfört med 1572 och låg på en fortsatt hög nivå under början av 1580-talet. I hela Europa ökade efterfrågan kraftigt på oxar och de produkter de gav i form av läder, talg och kött.[12] Mot mitten av samma årtionde minskade byggandet på Älvsborg i omfattning och det avspeglas tydligt i uppbördens storlek. Den hade i det närmaste halverats. Underrättelser som skickats från Älvsborg till Stockholm bekräftar denna bild. Det var egentligen bara färdigställandet av slottskyrkan som återstod.[13] Satsningen på slottet och dess utsmyckning måste betyda att borgklippan och de stora tornen inte längre ansågs behövas för försvar. Det måste betyda att en yttre försvarslinje färdigställts med både vallar och vallgrav. Utformningen av denna försvarslinje är oklar, men de resurser som förts till slottet tyder på att försvaret var förhållandevis starkt redan omkring 1585.

Under 1590-talet genomfördes inte några större förändringar av slottet. Detta årtionde såg en kamp mellan reformationens förespråkare och starka katolska intressen, som ville återta makten. Dess främsta representant var givetvis kung Sigismund. Älvsborg tillhörde de fästen som hade hövitsmän, som stödde den katolska sidan. Det fanns till och med en oro för att ”jesuiter” eller snarare spanska trupper skulle kunna sändas in i Sverige via Älvsborg. Läget normaliserades först år 1600 då Sigismund tvingats ge upp och hertig Carl erkänts som svensk kung.[14]


Uppbörden av kreatur 1572-1604
1572 1577 1580 1586 1601 1604
Oxar 205 430 478 254 518 647
Tjurar 2 3 2 2 6 2
Stutar 6 83 79 58 43 43
Kor 19 88 81 99 127 101
Kvigor 28 46 16
Kalvar 15 19 135 116
Får 386 174 149 62 506 341
Getter 106
Svin 77 38 103 110
Grisar 74 52 143 109
Lam 24 84
Höns 56 13 86 295
Kalkoner 5 14
695 947 939 475 1824 1877

Källa: Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1572-1604.

De oroliga åren under 1590-talet har av förklarliga skäl inte avsatt mycket källmaterial. När läget väl stabiliserats, går det åter att följa Älvsborgs räkenskaper från 1601. Tabellen ovan visar tydligt att det åter fördes stora mängder kreatur till slottet. En ny period av intensivt byggande vid Älvsborg och Gullberg hade inletts.

Under början av 1600-talet tog kronan ut över 600 oxar årligen för att försörja fästningen och de omfattande byggnadsprojekten där. Områden som tidigare levererat oxar bland annat till Bergslagen skickade under dessa år i stället djuren till Älvsborg. Strävan att bygga upp och stärka Älvsborg var alltså tydlig. När kronan till och med tog bort stöd från det viktiga Bergslagen för att stödja fästningsbyggandet visar det tydligt att Älvsborg var prioriterat i nivå med Kalmar slott.

Ett projekt som krävde stora resurser var byggandet av en vallgrav och försvarsvall som sträckte sig österut mot och omkring Skinnareklippan. På så sätt skulle man förhindra angrepp mot Älvsborg från det hållet, samtidigt som man bättre kunde skydda fartygen i hamnen. Nya vallar som skulle vara lika höga som slottsporten samt palissader uppfördes. Dessutom placerades minor på lämpliga platser för att kunna spränga anfallande styrkor innan de nådde fram till vallgraven. Till en början arbetade 100 man dagligen på Älvsborg respektive Gullberg.

1609 koncentrerades alla arbetare och all materiel till Älvsborg. De nya stora utanverken bildade två öar där Skinnareklippan med dess befästningar dels var den yttersta försvarspunkten i öster, dels en del av Älvsborgs hamn. Mellan Skinnareklippan och slottsklippan låg en avlång vallanläggning, där huvudporten in till fästningsområdet fanns.

Det befästa området var i öst-västlig riktning hela 370 meter långt och i nord-sydlig riktning 150 till 200 meter. Det kan jämföras med den närbelägna Bohus fästning som var cirka 290 x 200 meter eller med Varbergs fästning som var cirka 300 x 175 meter.

Fästningen som ekonomiskt centrum

Kronans koncentration av resurser från hela Västergötland till fästningsbygget var i en skala som inte tidigare skådats i denna landsdel. Hundratals bönder gjorde dagsverken vid slottet eller arbetade med transporter på land och på båtar. Dessutom anlades en betydande kungsgård ett stycke från slottet. Till slottet hörde också fiskevatten både i skärgården, i Säveån och i Delsjöarna. Bland böndernas kvarnar ute i Mölndals kvarnby byggdes en sågkvarn som skulle förse slottet och fästningsbygget med sågade trävaror. Närmare slottet låg en tegellada och en ugn som försåg bygget både på Älvsborg och Gullberg med tegel. Dessutom hade kronan ett varv nära slottet som användes både för reparationer och nybyggnation.

Den omfattande uppbörden av oxar och andra djur som skulle slaktas hade byggt upp slakterier och garverier. Dessa anläggningar drevs med hjälp av dels specialister, mästare, men också inhyrd arbetskraft från gårdarna i närheten. Dessa arbetare gjorde inte några beordrade dagsverken utan fick ganska bra betalt för sitt arbete. Likaså anställdes bryggare, smeder, timmermän med flera yrkesgrupper under längre eller kortare perioder.[15] En arbetsmarknad som byggandet av Älvsborg och Gullberg erbjöd samt möjligheterna som skapades vid Nya Lödöse och i viss mån även Karl IX Göteborg erbjöd en mer varierad ekonomi än i områden som enbart byggde på en agrar ekonomi. Det kan vara en bidragande orsak till att området lyckades resa sig gång på gång efter ödeläggelsen under tider av krig. Det fanns trots allt vissa fördelar att vara bosatt nära Nya Lödöse och Älvsborgs slott. Under tider när jordbruket inte krävde några större insatser fanns möjligheten till extrainkomster. Rytmen, cyklerna, i staden och fästningens ekonomi kompletterade den agrara odlingssäsongen. Satsningar på den militära kapaciteten kan alltså ge positiva effekter i det civila samhället men bara så länge som den ökade militära styrkan inte används. Då får det alltid svåra konsekvenser för civilbefolkningen.

Hur starkt befäst var Älvsborg?

Hur starkt var Älvsborg vid Kalmarkrigets utbrott år 1611? Den äldre forskningen kring Älvsborg som representeras av Wilhelm Berg ansåg sig kunna lita på 1600-talets perspektivteckningar och dra slutsatser utifrån dem och annat bevarat källmaterial.[16] Bergs slutsatser kritiserades 1963 av Harald Widéen som genom sin forskning fått tillgång till en karta från år 1657, som Berg inte kände till.[17]

Widéen ansåg att 1657 års karta var den mest korrekta beskrivningen av Älvsborg. ”Vad som existerat av försvarsanordningar utanför centralkomplexet, säger oss den större kartan, daterad 1657. Den visar en treuddig lågvall, omgiven av en smal grav över vilken broar leda, först och främst den till stora porten. Denna inre grav skiljes från den yttre, bredare Stora graven av ett smalt, brutet vattenverk, murat med bröstvärn.”[18]

I stort verkar kartan att stämma men man måste dock ställa sig några frågor. Den viktigaste rör vilka förbättrings- och reparationsarbeten, som utförts efter Kalmarkrigets slut. Slottets försvar i söder och sydväst skadades svårt under den danska beskjutningen. Det stora tornet i samma vädersträck raserades delvis.[19] Danska beskrivningar av Älvsborg strax före anfallet ger en något annan bild än den som man får av 1657 års karta.

”Själva slottet var ett italienskt kastell efter ett nu redan föråldrat befästningssystem, men omkring detsamma slöt sig en yttre befästning av dubbla vallar med djup grav, bastioner, hornverk och betäckt väg, allt i överensstämmelse med den rådande holländska befästningskonsten.”[20]

På kartan över Älvsborg år 1657 ovan återges vid nr 1 ett större område, som ser ut att vara rasmassor, som stänger av vallgraven och avslutar den yttre vallen på ett ur försvararnas synvinkel mycket olämpligt sätt. Vid nr 3 finns två mörkfärgade linjer som sträcker sig ut mot vallen. Dessa har antagits vara en bro eller en bank. Dessa har istället visat sig vara markeringar för underjordiska välvda gångar (2,4 meter höga och 1,8 meter breda), delar av dem fanns bevarade ännu under 1800-talet. Kanske har de använts för att föra fram trupper från det inre av slottet ut mot den yttre vallen. Detta leder mig till att tro att de bastionformade områdena vid nr 3 faktiskt har varit bastioner. Annars skulle de välvda gångarna vara minst sagt underligt placerade. Bastionerna behöver inte ha varit helt av sten utan kan liksom på många andra fästningar ha varit till största delen av jord och torv. Efter Kalmarkriget revs troligen de kvarvarande resterna och man nöjde sig med att reparera den yttre vallen som var av sten.

Även beskrivningen av det danska stormningsförsöket den 22 maj 1611 talar för att det funnits bastioner söder och väster om slottet. ”Det lyckades en hel del fiender, både officerare och manskap, att intränga i tornet.”[21] Om man lyckats ta sig över vallarna nedanför klippan där tornet stod skulle det betyda att man lyckades klättra cirka 18 meter rakt upp för att ta sig in i tornet om man får tro 1657 års karta. Rimligare är att man tog sig uppför en delvis raserad vall, därefter en likaså skadad bastion som nådde hela eller åtminstone nästan hela vägen upp till foten för torn och hus uppe på klippan. Kanske fanns det till och med trappor inne i bastionen, som ledde upp till slottet.

Vid nr 2 har det under 2005 utförts arkeologiska utgrävningar och dessa har visat att vallgraven var när 12 meter bred, alltså bredare än vad 1657 års karta anger. Dessutom är det tveksamt om området innanför vallen från nr 4 och runt hela slottet verkligen var en vallgrav. Troligare är det var en torr löpgrav.

Denna omprövning av 1657 års karta leder till att Widéens slutsatser måste ifrågasättas på flera viktiga punkter. Slottet med dess omgivande befästning var alltså starkare än vad Widéen ansåg, men befästningsverken var inte lika omfattande som de planritningar Berg redovisade.

Den gamla vallgraven framträder när marken förbereds för ny bostadsbebyggelse. Foto: Per Hallén 2004.

Karl IX:s Göteborg

1607-11 påbörjades en ny stad på Hisingslandet norr om Älvsborg. Det var ett ambitiöst projekt som omfattade en stark befästning och en stor hamnanläggning. Redan 1605 hade borgarna i Nya Lödöse förbjudits att använda hamnen vid älvstranden nära Klippan. De skulle istället utnyttja den nya hamnen för sin export. Karl IX:s Göteborg skiljde sig från Nya Lödöse på så sätt att staden till största delen skulle byggas och befolkas av holländare. På så sätt hoppades kungamakten att knyta det mäktiga Holland närmare Sverige och föra in Sverige i ett större internationellt kontaktnät med rika handelsvägar.

Tanken var alltså att skapa en ny mötespunkt med ett inhemskt uppland kopplat till internationell handel via en holländsk ”koloni” vid älvmynningen. Av de storslagna planerna blev inte mycket mer än planer. Det visade sig snart att det var problem med att få fram tillräckligt med arbetskraft och man fick kommendera soldater till bygget från stora delar av Västsverige.[22] Det lilla som tillslut blev färdigt brändes av danska trupper. Det är troligt att denna nya hamnstad sågs som ett allvarligt hot i Danmark.

Referenser

Källor

Landskapshandlingar (KA). Västergötland (Riksarkivet)

Litteratur

Berg, W. (1902). Elfsborgs slott 1 Slottets historia.

Dalhede, C. (1992). Zum europäischen Ochsenhandel : das Beispiel Augsburg 1560 und 1578. St. Katharinen.

Enemark, P. (2003a). Dansk oksehandel 1450-1550 : fra efterårsmarkeder til forårsdrivning. 1. Aarhus.

— (2003b). Dansk oksehandel 1450-1550 : fra efterårsmarkeder til forårsdrivning. 2. Aarhus.

Larsson, L.-O. (2005). Arvet efter Gustav Vasa : berättelsen om fyra kungar och ett rike. Stockholm.

Odén, B. (1966). Kronohandel och finanspolitik 1560-1595 (Skrifter / utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, 0347-1772 ; 56). Lund.

Scander, R. (1975). Karl IX:s Göteborg på Hisingen : en holländsk koloni med svenskt medborgarskap. Göteborg.

Widéen, H. (1963). ‘Älvsborgs slott – grävningsfynd och byggnadsdata’, in Göteborgs historiska museums årstryck. Göteborg :,

Wiking-Faria, P. (1995). ‘Den store daglige Trældom. Böndernas arbete på Varbergs fästning.’, in Varbergs slott och fästning – och samtida försvarsverk. Särtryck ur Varbergs museums årsbok.. Varberg,

Noter

[1] Berg 1902 s. 153-187.

[2] Berg 1902 s. 188-189.

[3] Berg 1902 s. 190-192.

[4] Widéen 1963 s. 66.

[5] Widéen 1963 s. 66-67.

[6] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610. Som intensiv byggperiod räknar jag 1574-85 och 1601-10.

[7] Wiking-Faria 1995 s. 45-46.

[8] Landskapshandlingar (KA). Västergötland 1574-1610.

[9] Landskapshandlingar (KA). Västergötland. År 1586:3, 1586:5.

[10] Larsson 2005 s. 183-84, 219-227. Extraskatten i samband med Älvsborgs första lösen fick en helt annan utformning än någon tidigare skatt. Det var en ren förmögenhetsbeskattning. Se även Odén 1966.

[11] Larsson 2005 s. 224. Dessa uppgifter är alltså från år 1573 då man knappt hunnit påbörja den omfattande ombyggnaden av bland annat Älvsborg. Det skulle vara av intresse att följa kostnaderna för byggverksamheten fram till 1611, deras andel bör då ha varit högre.

[12]Dalhede 1992. Enemark, P. 2003.Enemark 2003a, Enemark 2003b

[13] Berg 1902 s. 193..

[14] Berg 1902 s. 214-233.

[15] Landskapshandlingar. Västergötland. År 1572-1611.

[16] Berg 1902

[17]Widéen 1963.

[18] Widéen 1963. s. 42.

[19] Berg 1902. s. 267.

[20] Berg 1902 s. 263.

[21] Berg 1902 s. 267.

[22] Scander 1975 s. 155-167.

Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.