Befälhavaren Olof Stråle på Älvsborgsslott var bekymrad och oroad när Kalmarkriget bröt ut år 1611. Befästningarna på Älvsborg och Gullberg var inte tillräckligt starka och bestyckade för att de skulle kunna stå emot ett danskt anfall. Även holländarna i den nyligen påbörjade staden på Hisingslandet kände oro. När danska krigsfartyg började samlas i älvmynningen under mars månad 1611 försökte den holländska befolkningen ge sig av. Flera av de holländska skeppen, som avseglade efter krigsutbrottet den 4 april 1611, togs av danska ”rovskepp”. Holländarna ombord på skeppen plundrades på sina ägodelar och fick vistas en tid i dansk fångenskap. Den danska flottstyrkan utgjordes av åtta fartyg med fregatten Heringnäs i spetsen. Ombord på detta fartyg fanns Jörgen Daa som ledde styrkan tillsammans med sin andreman Jens Munk. Besättningarna på de danska skeppen var oerfarna och flertalet hade inte varit i strid tidigare. Jens Munk däremot var mer erfaren och han kom snart att utmärka sig. Han uppbringade ett holländskt fraktfartyg som var på väg mot Älvsborg med proviant och han ledde en andra anfallsvåg mot staden Göteborg. Dessa framgångar gjorde honom till kapten på det danska fartyget Svarta Hunden.

Från Älvsborgs slott kunde Stråle och manskapet följa hur en mindre styrka utsänd från Bohus fästning brände delar av Hisingsstaden i maj 1611. I juli samma år kom danskarna under ledning av Jens Munk tillbaka och förstörde det som återstod av staden. Samtidigt med ödeläggelsen av staden gjordes mindre utfall mot Älvsborg. Troligen var detta mer av rekognosering än verkliga försök att inleda en belägring av borgen. Vid mitten av juni gick de danska trupperna runt Älvsborg och angrep staden Nya Lödöse. De danska skeppen i älvmynningen utgjorde inte en tillräckligt stark enhet för att stå emot ett svenskt försök att bryta sig ut. Än mindre hade danskarna styrkan att slå till mot Älvsborg. I mitten av november anlände danska förstärkningar. Först anlände en fregatt bestyckad med fyrtiofyra kanoner därefter kom flera skepp från Bohuslän, en landstigningsflotta på sexton båtar. Jens Munk fick befälet över denna landstignings styrka som även förde med sig en eldbåt fylld med träspån, och tjärluntar. Det utbröt en hård strid kring det svenska amiralsskeppet, fregatten Hector. Danskarna lyckades ta sig ombord och erövra skeppet men vinden var västlig och det var därmed omöjlig att föra ut bytet ur hamnen. Istället brände danskarna de svenska fartygen. Den danska styrkan tvingades stanna kvar tills elden tagit sig så att det inte var möjligt för svenskarna att återvända och släcka elden. Det innebar svåra förluster innan man rodde ut från hamnen och tillbaka ut mot älvmynningen. Den svenska flottan var därmed krossad och i början av december lämnade de danska fartygen älvmynningen.[1]

Vintern 1611-12 var lång och sträng vilket försvårade för de krigförande, framförallt när det gällde förflyttningar av fartyg. I januari år 1612 avancerade en dansk styrka på omkring 4 000 man norrut från Halland. De erövrade snabbt Nya Lödöse men misslyckades med att inta Gullbergs fäste. De danska trupperna gav sig då av inåt Västergötland för att ge sig på Älvsborg. Hotet mot fästningen förstärktes av att danska krigsfartyg åter samlades i älvmynningen när isen släppt sitt grepp under början av mars. De danska skeppen leddes även denna gång av Jörgen Daa och Jens Munk. Vid Älvsborg hade man gjort desperata försök att reparera sina fartyg men i mars fanns inte någon stridsduglig svensk flotta vid Älvsborg. Den allt mer pressade ståthållaren Olof Stråle fick den svenska ledningen att skicka förstärkningar under april månad 1612. Gustav II Adolf insåg att Stråle inte var stark nog att leda försvaret av det utsatta gränsfästet och utsåg Nils Stiernsköld till ståthållare. Förändringen i ledarskap och förstärkningarna kom dock allt för sent. Under maj månad 1612 samlades stora danska styrkor kring Älvsborg. Besättningarna på de danska skeppen i älvmynningen deltog även de i aktioner på land. De hade sedan blockaden under hösten en detaljerad kunskap om topografin i området. För att det danska anfallet skulle bli framgångsrikt måste de behärska Billingen och Kärringberget från vilka man annars kunde beskjuta fartyg som försökte närma sig Älvsborg. Jens Munk deltog i detta anfall från sitt fartyg Svarta Hunden. Jens Munk gick i land med omkring tvåhundra man och lyckades erövra berget. De förberedde sedan skyttegravar och ett brohuvud hade skapats där fler danska trupper sedan landsatts. När Kärringberget var säkrat fördes danska fartyg förbi Älvsborg och placerades mellan Älvsborg och Gullberg vilket omöjliggjorde alla transporter av livsmedel till fästningen som blev helt isolerad. Nästa mål var Billingen som erövrades av danskarna efter en hård strid. Inloppet var nu säkrat och man kunde börja landsätta omkring 5 000 soldater som anlände med fartyg från Helsingör.

Under tiden som flottan angrep höjderna vid inloppet kom allt fler danska soldater och ryttare fram till Älvsborg. Från Ängelholm var 2 000 infanterister och 2 000 ryttare på väg norrut för att inleda belägringen av Älvsborg. Under andra halvan av april månad 1612 samlades 10 300 danska soldater, dels de från Ängelholm, dels de från Helsingör samt ytterligare trupper från bland annat Bohus kring Älvsborg. På befästningarna Älvsborg och Gulleberg fanns inte mer än dryg 1 000 soldater. På Älvsborgs murar fanns det endast omkring 400 man. Befästningarna på Älvsborgsklippan var dessutom i dåligt skick. Man hade bara ett fyrtiotal kanoner, varav endast ett fåtal var tyngre pjäser.

Från danska fartyg och från Bohus fästning fördes tungt artilleri fram mot Älvsborg och danskarna började ställa i ordning löpgravar. Ett viktigt första steg var att tömma vallgraven kring Älvsborg på sitt vatten. Det var inte någon svårare uppgift, då vallgraven inte var speciellt djup. Arbetet med att tömma vallgraven var avslutat den 8 maj. Mindre danska fartyg seglade in i Göta älv och på ett av dem färdades Kristian IV personligen. Han övervakade utplaceringen av fartyg och manskap, så att de effektivt skulle stoppa all fartygstrafik mellan Älvsborg och Gullbergs fäste.

En del av de danska styrkorna tog upp ställningar i omgivningen i syfte att förhindra svenska försök att undsätta Älvsborg. En dansk skans byggdes i Mölndals dalgång. En mindre styrka sändes även till Gullberg, för att se till att de flera hundra försvararna inte kunde skada belägringen av Älvsborg. Några anfall mot Gullberg genomfördes dock inte i detta tidiga skede. Gullberg fick vänta tills efter det att Älvsborg erövrats.

Det första danska anfallet mot Älvsborg inleddes den 13 maj, då en del av de yttre befästningarna på Skinnareklippan erövrades. Förlusten av de yttre försvarsverken gjorde Älvsborg än mer sårbart, då danska kanoner nu fördes alldeles inpå slottets murar. Två dagar efter Skinnareklippans fall erbjöd Kristian Älvsborgs kommendant Stråle att kapitulera. Stråle vägrade och föreslog istället två veckors stillestånd, något som Kristian avvisade. Den 17 maj intensifierades striderna kring fästningen. Danskarna hade grävt tunnlar in mot Älvsborgs befästningar och lyckades spränga en mina under vallarna. Samtidigt gjorde den svenska besättningen ett utfall och lyckades återta Skinnareklippan. Den svenska framgången blev dock kortvarig, troligen bara några timmar, innan ett danskt motanfall drev tillbaka den svenska styrkan.

Älvsborg ansattes även av anfall från sjösidan där danska fartyg blev allt mer närgångna. Det var åter styrkor under Jens Munks ledning som lyckades ta sig intill Älvsborgs murar där man placerade ut minor i vallgraven.

Den 22 maj inleddes ett danskt storanfall med massiv artillerield, som under förmiddagen öppnade en bräsch i muren. Kristian beordrade att beskjutningen skulle upphöra och han erbjöd Stråle på Älvsborg att ge upp. Efter två timmars betänketid kom svaret. För andra gången avvisade Olof Stråle erbjudandet om kapitulation.

Kristian svarade omedelbart med en ny massiv beskjutning följt av två försök att storma Älvsborgs skadade försvarsverk. Stormningsförsöken skedde först med engelska och sedan danska trupper. De svenska försvararna lyckades slå tillbaka båda anfallsvågorna och omkring 200 danskar och engelsmän låg döda nedanför fästningen.

Fästningens befälhavare Olof Stråle hade själv blivit skadad i striden, då det trätorn han befann sig i hade fattat eld. Striderna hade kostat den svenska sidan 100-150 döda och många ytterligare hade sårats. Man kan alltså räkna med att nära hälften av den svenska försvarsstyrkan hade antingen dödats eller sårats. Natten till den 23 maj inleddes omfattande arbeten på att förstärka de delar av försvarsverken, som skadats i dagens anfall.

På morgonen kom inte något nytt danskt anfall utan ett nytt erbjudande från Kristian om kapitulation. Denna gång accepterade Stråle och dagen därefter, söndag den 24 maj 1612, avtågade 250-300 man från Älvsborg.

De följande dagarna omgrupperades styrkorna och det tunga belägringsartilleriet flyttades 6 km österut mot Gullberg. Den 29 maj var allt på plats och Kristian ledde personligen en massiv eldgivning mot Gullbergsklippan. Redan den 1 juni gav de svenska försvararna upp och de avtågade från fästet. Därefter rev danskarna alla försvarsverk på Gullberg.[2] Det danska krigsbytet omfattade förutom alla inventarier på Älvsborg, som exempelvis vapen, krut och proviant, dessutom sex svenska krigsfartyg, som låg sänkta invid fästningen med full utrustning ombord. Skeppen Hektor, Krabban, Blå Ormen samt Lamprelen var bärgade redan under juni månad. Skeppen Jonas var svårt skadat och kunde lyftas först senare. Det svårast skadade skeppet Fransiscus gick inte att rädda utan blev kvar på botten.[3]

Älvsborg 1657, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Referenser

Berg, W. (1902). Elfsborgs slott 1 Slottets historia.

Ericson Wolke, L. (2003). Svenska slagfält. Stockholm.

Hansen, T. and Hoffsten, O. (1979). Kunglig sjökapten : Jens Munk, mannen som på Kristian IV:s order för snart 350 år sedan seglade i Hudson Bay på spaning efter Nordvästpassagen. Höganäs.

Lorentzson, M., Sandin, M., Wennberg, T., Arbin, S. von, and Ragnesten, U. (2011). Gamla Älvsborg i nytt ljus : arkeologiska undersökningar 2004-2006. Göteborg.

Scander, R. (1975). Karl IX:s Göteborg på Hisingen : en holländsk koloni med svenskt medborgarskap. Göteborg.

Noter

[1]Scander 1975. s. 314-316. Hansen and Hoffsten 1979 s. 138-143.

[2] Ericson Wolke 2003. s. 101-107. Berg 1902 s. 261-270. Hansen and Hoffsten 1979 s. 148-153.

[3] Berg 1902 s. 269, Hansen and Hoffsten 1979 s.154. Det är troligt att det är Fransiscus som hittades vid en arkeologisk utgrävning år 2005 även om det har ifrågasatts i rapporten efter utgrävningen, Lorentzson et al. 2011 s. 199.

Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Bilden i sidhuvudet visar Älvsborg under 1600-talet, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.