1900-talets Göteborg

Herrar Berggren och Johannessons motion kom att förändra Göteborg

Vissa motioner som har lagts fram i staden styrande församling har fått större betydelse än andra. När Herrarna Berggren och Johannesson, båda socialdemokrater, i januari 1958 presenterade sin idé att skapa ett halvkommunalt bolag, vilket senare fick namnet Fastighets AB Göta Lejon, som skulle sköta saneringen av det äldre fastighetsbeståndet i staden blev det början på en omfattande förändring av staden. De var givetvis inspirerade av det som pågick i omvärlden, både internationellt och inom rikets gränser. Frågan om hur den äldre bebyggelsen skulle ersättas med en modernare hade länge diskuterats. Den statliga Bostadssociala utredningen hade tillsatts redan 1934 men det var först 1945 som första delrapporten kom, den avslutande delen publicerads 1947.[1] Nästa statliga utredning ”Saneringsfrågan, betänkande om förnyelsen av stadssamhällenas bebyggelse”[2] var också betydelsefull för de två motionärerna som vände sig till Stadsfullmäktige.

Till Stadsfullmäktige.

Berggren. Bildkälla: Fahl 1963.

Göteborgs utveckling till storstad har gått utomordentligt snabbt med en befolkningsökning, som de sista decennierna utgjort 50 à 60 tusen innevånare per tioårsperiod. En sådan enorm expansion ställer helt naturligt stora krav på stadens engagemang bl.a. på bostadsbyggandets område. Här kan också uppvisas en nyproduktion, som utförd i stora stadsdelsområden bär den moderna stads- och husbyggnadsteknikens signatur och som vunnit nationellt och internationellt erkännande. Den kraftanspänning som här gjorts har frampressats av den växande kön av bostadslösa, vars antal till största delen påverkas av de många nyinflyttade liksom av den ökade giftermålsfrekvensen. Ett gammalt bostadsbestånd med huvudsakligast smålägenheter har också ökat efterfrågan på nya större och ändamålsenligare bostäder.

Vid sidan om nyproduktionen har förnyelsearbetet kommit i skuggan. Saneringen av våra gamla bostadsområden har praktiskt taget stått stilla. Endast en mycket blygsam punktsanering har förekommit. De stora greppen på denna frågas lösning med saneringsplaner för hela stadsdelar har hindrats av att planeringen av de större trafiklederna fördröjts. Trycket av det stora antalet bostadslösa har gjort det svårt att avstå större volym av nyproduktionen för överflyttning av boende från saneringsmogna fastigheter. Trängsel på kapitalmarknaden, förorsakad av bl.a. de nödvändiga exploateringsinvesteringarna, har skapat svårigheter såväl beträffande fastighetsförvärv som om- och nyanläggning av gator, parkeringsplatser o.d. för saneringsområden.

Även om man således kan finna acceptabla motiveringar för de svaga insatserna på saneringsområdet är det nu  nödvändigt att skapa förutsättningar för en aktivare saneringspolitik, om vi inte skall få ett så stort saneringsfärdigt fastighetsbestånd att avsevärda sociala vådor uppstå, och det uppdämda behovet blir så kapitalkrävande att man hesiterar inför uppgiften att lösa både detta och andra aktuella behov. Arbetet med lösning av de stora trafikfrågorna har nu avancerat så långt att det inom en snar framtid torde kunna ges möjlighet att upprätta saneringsplaner för sådana stadsdelar som äro berörda av dessa frågors lösning.

Johannesson. Bildkälla: Fahl 1963.

Hur skall då en åsyftad aktivisering ske? Enligt vår mening bör man härvidlag gå till verket utan förutfattade meningar. Svårigheten för staden att åstadkomma önskvärt kapital gör att man bör intressera banker och andra penninginstitutioner för en medverkan vid fastighetsförvärv och återuppbyggnad. En sådan samverkan mellan samhällsorgan och enskilda bör ske utanför den kommunala förvaltningsformen.

Ett bolag, uppbyggt på ett ägande av dels staden, som innehavare av aktiemajoriteten, dels intresserade penninginstitutioner samt i staden verksamma bostadsbyggnadsföretag såväl allmännyttiga, kooperativa som privata, är enligt vår mening det instrument som med fördel bör komma till användning.

Bolaget, som kan arbeta med ett relativt begränsat aktiekapital och med större allt efter behovet anskaffade förlagslån, skall ha till uppgift att förvärva fastigheter i saneringsområden, förvalta dessa tills utrymning skett, taga initiativ till saneringsplaner och uppehålla intim kontakt med stadsplanekontoret under planernas upprättade samt försälja fastigheterna till byggnadsföretag, såväl privata som kooperativa och allmännyttiga för rivning och återuppbyggnad.

I de fall bolaget anser det önskvärt, med hänsyn till tomtmarkens belägenhet och karaktär, att bolaget har inflytande även över den nyproducerade fastigheten skall bolaget kunna ta initiativ till bildande av skilda ekonomiska och juridiska enheter där olika affärs-, kontors- och bostadsintressen anses böra tillvaratagas.

Med hänsyn till frågans angelägenhetsgrad anse vi, att den här ovan skisserade framgångslinjen omedelbart bör utredas och vill därför föreslå

Att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt stadskollegiet, att låta verkställa en enmansutredning, som skall ha till uppgift att snabbt klarlägga den tekniska uppläggningen av ett saneringsbolag efter i huvudsak de synpunkter som framförts i denna motion, samt till stadsfullmäktige inkomma med det yttrande och förslag vartill utredningen kan föranleda.

Göteborg den 23 januari 1958.

Erik Johannesson
Arne Berggren” (GSH 1958 Nr 31)

Vid Stadsfullmäktiges möte beslutades att remittera motionen till stadskollegiet för yttrande.[3] –Deras yttrande kom inför nästa månads Stadsfullmäktige och det var stadssekreteraren Henrikson som avgav en promemoria där han bland annat kommenterade. ”Saneringsbehoven är ofantliga. Många fastigheter är förslummade, och i ett ännu mycket större antal hus är standarden så låg, att även om husen i övrigt är relativt tillfredsställande, de av den orsaken borde ersättas med nya, i den mån de inte kan moderniseras.” Han gav i stort sitt stöd till motionärerna men ville ge Stadskollegiet lite större frihet att överväga den lämpligaste formen för hur utredningsarbetet skulle bedrivas. Stadskollegiet föreslog därför ”att stadsfullmäktige måtte besluta: 1, att uppdraga åt stadskollegiet att låta verkställa en utredning rörande den tekniska uppläggningen av ett saneringsbolag och därmed sammanhängande frågor samt till stadsfullmäktige inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen kan föranleda; och 2, att herrar Berggrens och Johannessons ifrågavarande motion skall anses besvarad med förestående beslut.”[4]

Cardell. Bildkälla: Fahl 1963.

Det blev ganska många och delvis långa anföranden i Stadsfullmäktige den 13 februari inför beslutet om att gå vidare med förslaget att bilda ett halvkommunalt saneringsbolag. Inledningsvis tog fröken Cardell till orda och yrkade bifall. Hon hävdade att ”våra gamla stadsdelar håller på att alltmer förslummas. En stor del av bostadsbeståndet är byggt i slutet på 1800-talet. I Haga är inte mindre än 86 procent och i Annedal 77 procent av lägenheterna från denna tid. I hela staden finns det sammanlagt över 23 000 lägenheter, som är byggda före 1900”. Herr Hedén tyckte att det ”är en trevlig, man kan säga nästan skojig idé, som motionärerna kommer med”. Han bekymrade sig över finansieringen och beklagade att förslaget inte kommit tidigare, men yrkade bifall.

Herr Hjörne, från Folkpartiet, påpekade att idén inte var ny, den hade redan prövats i Amerika och framförallt i Philadelphia där den varit framgångsrik. Han lyfte även fram att det pågick sanering i staden, exempelvis utmed Danska Vägen och en planerad sanering vid Engelbrektsgatan. Angelägna områden som Hjörne ville se saneras var utmed Bangatan och vissa delar av Annedal. Avslutningsvis meddelade även folkpartisten att han yrkade bifall till förslaget.

Givetvis var även stadssekreteraren Henrikson aktiv i debatten och han gav ett svar till Hjörne ”Jag kan tyvärr inte ge någon tidtabell för det. Området kring Bangatan tillhör ju de saker som diskuteras. Det vore ganska naturligt om man så småningom när man nu börjar röra i det gamla Majorna också rustar upp där. Jag kan i varje fall lova herr Hjörne, att jag kommer hålla frågan levande.”[5]

Efter debatten godkände Stadsfullmäktige enhälligt förslaget från stadskollegiet.[6]

Hjörne. Bildkälla: Fahl 1963.

Efter detta första steg arbetade stadskollegiet under året med att skapa ett mer detaljerat förslag kring hur det nya bolaget skulle utformas. Dokumentet som lade grunden för bolagets verksamhet är viktigt för det som senare kom att inträffa i Göteborgs många saneringsområden. ”Avsikten är, att bolaget skall förvärva alla fastigheter inom ett saneringsområde och därefter försälja dessa för bebyggelse enligt för området eller del därav fastställd stadsplan, eller om det i särskilt fall kan anses lämpligt, i egen regi exploatera i saneringssyfte förvärvad fastighet. Det förutsättes, att de fastigheter, som staden äger inom ett saneringsområde, skall försäljas till bolaget.” Så långt som möjligt skulle köpen av fastigheter ske på frivillig väg men om det inte var möjligt skulle bolaget kunna få hjälp av staden med tvångsinlösen via 44§ i byggnadslagen som gav staden den rätten vid en zonexpropriation. Målen för bolaget var tydliga, det var olämpligt att genomföra små punktsaneringar då det skulle lämna kvar en omodern tomtstruktur, allt skulle bort och ersättas med nytt. Områdena Landala, Annedal och Haga undersöktes och pekades därmed också ut som lämpliga att saneras. Men innan detta kunde ske måste även frågan om det var möjligt för kommunen att äga hälften i ett bolag och näringslivet den andra delen. Utredarna menade att så var fallet och undersökningen presenterades för Stadsfullmäktige.[7]

En av de ursprungliga motionärerna, herr Johannesson, tog först till orda i debatten. Han menade att ”saneringsarbetet i Göteborg har inte haft någon vidare force. Åren efter kriget har vi bara rivit ner ungefär 170 lägenheter per år, och det är ju ganska blygsamt för en så pass gammal stad som Göteborg är och en stad av Göteborgs storlek”. Han avslutade sitt anförande med ”Jag tror som sagt, att detta bolag har möjlighet att i bästa samarbete och i god göteborgsanda åstadkomma stora ting på detta område, och därför ber jag för min del att få yrka bifall till stadskollegiets förslag.”

I detta fick han omedelbart stöd från herr Hjörne, som dock påpekade att saneringstakten dock varit den dubbla mot vad föregående talare hade hävdat.

Det var inte mycket till debatt då flertalet talare mest hyllade det nya bolaget. Det var endast herr Rådlund som kom med invändningar och var tveksam till de kommersiella inslagen i bolaget med möjlighet till vinster, om än i begränsad omfattning.[8]

Efter debatten i Stadsfullmäktige beslutades det att bolaget skulle bildas men att det skulle ske en del mindre justeringar av det förslag som stadskollegiet presenterat.[9] Inte ens de kommunister som varit tveksamma till bolaget, för dess koppling till näringslivet och eventuella vinster, röstade emot, det blev enhällighet mellan alla partier i fullmäktige. Allt var alltså klart för det nya halvkommunala bolaget och arbetet med att planera inför framtida storskaliga saneringar i Göteborg.

Källa: Statistisk årsbok för Göteborg 1958.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Referenser

Tryckta källor

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Statistisk årsbok för Göteborg, Göteborgs stadskansli, Göteborg, 1902-2015

Litteratur

Bostadssociala utredningen Del 1, SOU 1945:63.

Bostadssociala utredningen Del 2, SOU 1947:26.

Fahl, Magnus, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962 2 Biografisk matrikel, Göteborg, 1963.

Saneringsfrågan, betänkande om förnyelsen av stadssamhällenas bebyggelse, SOU:1954:31

Noter

[1] SOU 1945:63 samt SOU 1947:26.

[2] SOU 1954:31.

[3] GSH 1958, protokoll 23 januari §24.

[4] GSH 1958 Nr 45.

[5] GSH 1958 Yttrande nr 2, §27.

[6] GSH 1958 protokoll 13 februari §27.

[7] GSH 1958 nr 544.

[8] GSH 1958 yttrande 15 §26.

[9] GSH 1958 protokoll 18 december §26.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Stadsfullmäktiges sammanträdeslokal.