1800-talets Göteborg

Göteborg d. 24 December 1870

God Jul önskas alla läsare!

Denna julafton bjuds på en skildring från 1870 om hur göteborgarna, åtminstone de lite mer välbeställda, kunde fira julen detta år. Men det är också en text med mycket allvar och tankar kring krig och ödeläggelse. Det är inte märkligt då det under julen 1870 pågick krig sedan den 19 juli mellan Frankrike och Nordtyska förbundet, lett av Preussen i samverkan med Baden, Bayern, Hessen och Württemberg.

”Du sitter i ditt till julen uppfejade, varma rum — den fina salongen eller det anspråkslösa dagliga rummet. I kaminen eller kakelugnen sprider en treflig brasa sitt ljus och sin värme. Hvardagsdrägten är utbytt mot en mera helgdagsartad. Kanske röker du en fin cigarr, kanske en anspråkslös pipa, som smakar oändligt godt efter dagens arbete. Husmor sysslar med julklappar eller med julgröten. Barnen vänta på det ena och det andra, fröjdande sig åt när julgranen skall tändas. Du njuter af hemmets trefnad, och om kölden utanför knäpper i knutarne och bildar granna rosor på fönstren, eller om den kalla vinden hviner — så kommer detta dig föga vid. Fastmer känner du derigenom din egen trefnad så mycket större. Har du ett fromt sinnelag, och måtte du ega det! tackar du Gud för den frid, som hvilar öfver ditt hem, öfver dem du håller kära och öfver dig sjelt.

Är det sjelfviskhet i denna känsla, så är den berättigad, såvida du ej tänkt på dig sjelf allena, utan låtit ditt deltagande verka till att äfven sprida en känsla af samma trefnad till andra tjäll, hvilka icke egt samma tillgång som ditt på ljus och värme.

Så samlas inbyggarne i vårt kära fosterland i dag inom sina hem för att njuta af Julaftonens frid. Ju längre upp åt norden, desto klarare och högre sprakande julbrasor, desto friskare rosor på kinderna.

 

Annorlunda ser det ut i de stora länder, hvarest krigets grymma våld och i ödeläggelser fortgå med ohejdadt raseri. Familjefadren är der ryckt ifrån de sina. Kanske hvila hans hvitnade ben bland andra tusende, hvilka gömmas af den jord, hvaröfver stridernas åskor dånat. Den sörjande modren till de många barnen kännor ej ens hans graf. Kanske tillbringar han sin julnatt på förposten, väntande kvarje ögoublick på dödens budskap. Det är hans julafton. Och kanske finnes det intet hem alls. Den vackra boningen, hvari för ett år sedan en lycklig familj var samlad, har uppgått i lågor, och dess invånare vandra på de kalla stigarne, förgäfves sökande en bit bröd, ty hvart de komma saknas det. Husen äro utplundrade af vänner och fiender.

Sådan är krigets julafton, hvaröfver de glada lagen i högqvarteren kasta endast en så mycket hemskare dager.

Vi kunna ej sluta våra ögon för dessa fasor; fastmer sväfva dessa bilder såsom mörka skuggor för vår syn och fördystra glädjen. Men det ligger likväl en känsla af tröst deri, att vi blifvit förskonade från dessa lidanden. Vi sitta i det varma . rummet, när den kalla stormen rasar utanför huset.

 

Det är först i sjukdomens dagar menniskan rätt uppskattar helsans värdo. Men hon kan äfven känna det, när hon betraktar en annans sjukbädd. Så kunna och böra vi nu rätt djupt fatta fredens välsignelse, när vi se krigets olyckor fylla andra länder med tårar och jemmer. Och så må vi väl fylla våra hjertan med tacksamhet för den frid vi åtnjuta.

Ofriden kan — det är sannt — uppstå af yttre anledningar, som vi ej förmått beherrska. Men ytterst har den dock sin grund i vårt egot sinnelag. Detta gäller om den enskilde; det gäller äfven om folken. Taga vi oss till vara för trätolystnad och vrångvishet; förstå vi att rätt vårda fridsamhetens och förnöjsamhetens evighetsblomster i vår barm, i vårt hus och i vårt land — så skall ofriden icke så lätt komma öfver oss; vederdelomannen, som vill bryta vår frid, kan afväpnas genom vårt lugn, vår fasthet och försonlighet.

Sökom alltså i första rummet inom oss sjelfva källan till ofrid och oro! En gång funnen, skall hon kunna afledas. Så skall den skumma, dystra blicken kunna ännu en gång, och mänga gånger, emottaga en återglans af barnasinnets rena låga.

Måtte denna låga lysa klar i våra hem under den nu ingångna Julaftonen, under hela Julen och under alla dagar!” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 december 1870)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Sällskapet Gnistan på Börsen. Sällskapets julgille den 4 januari 1882.