1900-talets Göteborg

Vinteridrott – Fram med skidorna!

”Vi ha nu fått den vinter, som vi så länge väntat på, och i synnerhet de unga förstå att använda den. Det råder ett friskt lif såväl på “Nordens“ skridskobana som på Slottsskogsdammarne. Äfven kälkbacksåkningen har sina idkare, som valt sina stamtillhåll antingen på Flora kullen, där två mindre, men förföriska kälkbackar locka yngre skolungdom att — för att använda ett jämförelsevis moderat uttryck — åka för glatta lifvet, eller i Stora Slottsskogsliden, som är lång och hal som Midgårdsormen och frekventeras mera af äldre personer, dessutom lär man vara betänkt att på Velocipedklubbens område uppföra en rutschbana, närmast afsedd för barn, där småttingarne kunna få åka kälke under tillsyn.

Men vi ha en annan vintersport här i Göteborg, som förtjänar att vinna ännu mer terräng än den gjort. Det är skidåkningen. Ingen af vinterns idrotter är så fri, både med afseende på terrängen och med hänsyn till kroppens rörelser. Ingen är så i alla afseenden sund. Den kan utöfvas och vill med förkärlek utöfvas under vintervandringar i skog och mark, där man kommer i beröring med sitt lands natur, som visar sin egenart ej minst under vintersömnen, då de mörkgröna granarne och furorna stå i snön som en personifikation af den nordiska segheten och härdigheten, den innebär ej blott en kroppens äggelse, som för öfrigt är särdeles allsidig, utan ger äfven sinnet impulser af olika slag; den fostrar ihärdighet i de svettiga backarne såväl som snabbtänkthet och själsnärvaro, då man i hvinande fart skalar utför sluttningarne och i samma sekund upptäcker och undviker hinder. Det gamla idealet “sana mens i sano corpore“ äger näppeligen här uppe i norr något bättre medel för sitt förvärkligande än skidsporten.

Och hur nöjsamma skidlöpningarne kunna vara, vet endast den, som varit med i något gladt sällskap, då solen på förmiddagen gnistrat på snön, så att man måst hålla sig under de höga furorna för att ej få ondt i ögonen; då hvarje litet missöde blott gaf anledning till öfver lag smittande skratt, som studsade mellan stammarne och bärgknallarne och till och med gjorde talgoxarne och blåmesarne mera lifvade än förut. Och hur välgörande trött man kan bli sedan efter att ha skidat ett tjogtal kilometer, i synnerhet de första gångerna! Men man beböfver ju inte gå så långt, särskild t om man är ett större sällskap eller då damer äro med — ty det skada alls inte, att gossar, flickor följas åt”. Den unkna flirten försvinner snart för en sprudlande glad kamratanda, som spelar i ögonen och sitter i rosende kinder.

Och vi ha den ypperligaste terräng för dylika utflykter söder om staden. En färd t.ex. till Delsjön en vacker söndag lönar väl mödan, Men man skall då inte uteslutande dra i väg utefter landsvägen, såsom somliga för sed hafva, eller ännu mindre bära skidorna på axeln tills man kommer fram, utan öfver bärg och dal bör det gå så mycket som möjligt.

Uppe vid Gibraltar finnas goda skidbackar för dem, som ej ha tid eller lust för längre utflykter, och sådana finnas äfven i vårt allt i allom, Slottsskogen. Men hvad vi ännu sakna är en lämpligt anordnad kälkbacke, där lättare och svårare hopp kunde fresta mod och skicklighet hos skidlöparne och där framför allt göteborgarna skulle få se, att skidåkningen är en sport, som kan anstå äfven vuxet folk och hvari man äfven här nere genom utbildning kan vinna färdighet.

I Stockholm existerar sedan ett par år en förening för skidsportens befrämjande, som lyckats ge den ett storartadt uppsving och utbildat den till idrott.

Skulle icke äfven vi göteborgare kunna få en dylik idrottsklubb till stånd? Inemot två tusen skidor lära vara mer eller mindre i bruk här i staden. Säkerligen skulle en uppvisning i denna kroppen allsidigt utvecklande friluftsidrott motses med det allra största intresse, så harmonisk, hurtig och stärkande som denna är.” (Ur: Göteborgs-Posten 3 januari 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitaltmuseum: Syskonen Sikén. Tre kvinnor på kälke och en kvinna på skidor. Stående från vänster: ?, Anna Sikén, Lydia Sikén. Sittande: Signe Sikén. Syskonen Sikén var barn till handelsman Wilhelm Sikén som hade affär i Karl-Gustav. Grinden till vänster tillhör skolan. Wilhelmsberg.