1800-talets Göteborg

Några välmenta ord i en af samhällets lifsfrågor – del 1

Idag publiceras första delen av en uppsats som var införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hösten 1857 där författaren ville belysa de utmaningar som staden stod inför när det gällde att hitta ny mark för staden.

”Red:n har ifrån en i vårt samhälles kommunala frågor särdeles intresserad person emottagit följande uppsats:

Några välmenta ord i en af samhällets lifsfrågor.

I.

Man har på sednare tider mycket klagat öfver bristen på passande byggnadstomter och icke varit sen att klandra stadens auktoriteter derföre att de icke länge sedan till bebyggande upplåtit platserna emellan vallgrafven och nya alléen. Man synes dock härvid alldeles hafva bortglömt eller förbisett att det ingick som ett hufvudvillkor vid de raserade fästningsverkens öfverlåtande åt staden, att intill dess alla tomtplatser inom grafven vore bebygde, endast ”små flyttbara hus” finge utanför densamma uppföras. För öfrigt lärer det väl af ingen kunna påstås, att vårt samhälles behof i detta hänseende skulle mera än för en ganska kort framtid kunna på sådant sätt afhjelpas. Härtill kommer att den slafviska noggranhet, hvarmed man vid vallgrafvens reglerande och upprensande följt fästningsverkens oregelbundna vinklar, med alla dess polygoner, bastioner och raveliner, rent af borttagit möjligheten att organiskt omsluta området utanföre vallgrafen med den gamla staden derinom. Såsom likaväl inteet ondt finnes, som är så stort, att det icke har något godt med sig, lärer nog vallgrafven i öfrigt olyckliga form medföra den fördelen att man ej gerna kan undgå att låte en vidsträckt, med träd och gräs bevuxen och af rinnande vatten begränsad plats här skilja den gamla staden från dess nuvarande och blifvande utvidgning åt landsidan. Med en utvidgning åt detta håll är dock vårt Göteborg såsom handels- och fabriksstad i längden föga hjelpt. Beqväm tillgång till elfven eller annat segelbart vatten är härvid hufvudsaken. Inom staden har man visserligen helt nyligen på allvar börjat göra sig de fördelar tillgodo, som det förträffliga läget i så rikt mått erbjudit; men man får icke glömma att den tid icke ligger särdeles långt bakom oss, då här fanns ett privilegium för ”hemförarebåtgillet” att föra alla varor till och ifrån fartygen, som måste lägga sig för ankar ute på strömmen. Vester utåt elfmynningen till äro alla platser längesedan upptagna. Till största delen hafva de aldrig hört till stadens område (ett godt tillfälle erbjudes dock nu att utsträcka dess gräns på andra sidan Stigbergsliden, bortemot Nya Varfvet). Också ha de längesedan kommit i enskilda personers ägo och användts till skepsvarf, ”hamnar” och brädgårdar m.m.  onekligen till stor nytta för det allmänna, så att på allvar kan sättas i fråga om det ens skulle vara förmånligt att i Masthugget och Majorna utlägga en öppen strandgata längsmed elfven, ifall en sådan verkligen skulle kunna åstadkommas.

Samma vresiga berg, som längre nedåt elfven, genom att mera närma sig strömfåran gjort stränderna mindre grunda och segelledeni följd häraf lättare tillgägnlig, medföra å andra sidan en så oländig mark att plats der saknas till mera ordentlig stadsanläggning. Slutligen torde det böra anmärkas, att stora naturliga handelsplatser alltid ligga så långt inne i lande, som låter förena sig med en beqväm och obehindrad segling till och från verldshafvet. Göres endast elfven fullt segelbar och dess stränder lätt tillgångliga, så blir stadens utvidgning uppåt eller åt öster vida naturligare, att icke tala derom att den snart färdiga bangårdens läge öster om den nuvarande staden, måste göra det högst önskvärdt att genom en utvidgning åt detta håll ställa så till att jernbanorna (jag nyttjar med flit pluralis) kunna få sin gemensamma slutpunkt i stadens midt; en fördel, som de flesta, om icke alla större städer sakna eller med dryga uppoffringar köpa.

Allt talar således för Göteborgs utvidgande österut utmed elfven. Här möter dock den vidsträckta och hart när otillgängliga Gullbergs-vassen, som helt visst för alla utom härvarande befästnings anläggare och försvarare varit en nagel i ögat, i det den genom sin gensträfvighet mot all mensklig odling fört vildmarken in i det omedelbara grannskapet af den rika staden, der verldshandeln i ymningt mått samlat alla naturens och konstflitens håfvor.

Här ser man likväl återigen ett exempel på huru de största fördellar kunna uppväxa af hvad man alltifrån början betraktat såsom en tryckande börda. Hade vassen ej varit hvad den nu är, och ej först blifvit det genom en långsamt men säkert fortgående uppgrunding, så hade den helt visst längesedan, i likhet med stadens öfriga jord, varit i enskildas händer. Så länge frågan är om åker, äng eller betesmark, hvaraf tunnlandet skattas till ett eller annat hundrade riksdaler, blifver det visserligen för kostsamt att genom fyllning förvandla sjö till land, men annorlunda blir förhållandet då fråga är om byggnadsplatser, som betalas med ända till 5 rdr qvadratalnen. Och hvilken fördel ligger då icke uti den jämna marken, lättheten att gräfva segelbara kanaler och med fullkomlig frihet uppgöra och följa en ändamålsenlig och vacker anordning af det hela.

”Detta allt låter visst mycket vackert”, lärer väl mången säga eller tänka – ”men – Gullbergsvass upptager öfver tvåhundrade tunnland, säger 2 800 000 qvadratalnar, och hur skall man kunna gå i land med ett sådant arbete?” Ja visst är arbetet stort, men ju större det är desto angelägnare är att man snart och i tid, samt att man alltjämt arbetar efter en från början väl uppgjord plan. På det sättet kan äfven det högsta och aflägsnaste mål uppnås, hvaremot man aldirg kommer ur fläcken om man bygger ena dagen för att rifva ned den andra, eller än springer åt höger än åtet venster istället för att går rakt fram mot ett gifvet mål. Långt ifrån att någon djerfhet bör synas ligga i den tanke att Götheborgs stad skulle snart nog kunna utsträckas ända till mynningen af Gullbergs- och Säfve-åarna, lärer man kunna vara viss om att, ifall annars Sverige och Skandinavien verkligen har en framtid för sig, ljusare och bättre än den tid som ligger bakom oss (hvilket väl ingen lär sätta ifråga), den dag skall randas, då det nuvarande Götheborg blir en helt ringa del af den stolta kunungastad, hvars ena hälft kommer att ligga på andra sidan elfven, der gäddorna nu leka i Hisingsvassarna.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 13 november 1857)

Kartorna som illustrerar uppsatsen är hämtade från Göteborgs stadsbyggnadskontor, Kartan är ritad av Gustaf Liunggren 1855.