Fortsättning från förra veckan

II.

”Då den nuvarande Fattigförsörjningen år 1799 inrättades, ”öfverlemnades”, såsom Granberg säger, ”till dess fullkomliga disposition den dittills onyttige och obrukade Gullbergsvass; der Direktionen ämnade låta plantera korg eller bandsel.” Planteringen lärer försökts, men har naturligtvis misslyckats. Nog tycker pilen om sank mark, men icke växer den i öppen sjö

Med tilltagande uppgrundning har vassen småningom stigit i värde, men hittills icke inbringat mera än vid pass 400 rdr om året. Första steget att rubba vassens ursprungliga naturtillstånd har tagits af Elfstyrelsen (helt visst, enligt denna styrelses bruk dåförtiden, utan att bedja egare eller disponent om lof), i det den lät åt elfsidan inpåla vassen för att inskränka elfvens vatten inom en smalare strömfåra och derigenom i någon mån bereda en hjelp vid uppehållandet af farleden, hvilken dock här icke har mera fin 10 fots djup. Tillika upplades af samma styrelse mudder innanför den nedslagna pålraden, när sådant lättare kunde ske här än vid Lindholmsvassen, som annars fått brorslotten, till föga nytta för det allmänna och till mindre heder för Elfstyrelsen, som på köpet derigenom inleddes i en ganska kuriös rättegång. Omsider blef dock år 1854 fråga väckt om vidtagande af någon åtgärd med Gullbergsvassen, i det en den 20 Nov. 1853 utsedd kommitté, som vi för korthetens skull vilja kalla vattenlednings-kommittéen, kastade sitt öga på densamma, och i anseende till dess förmenta skadliga inverkan på förstaden.

Stampens helsotillstånd, förordade vattnets utpumpande efter föregången fullständig afstängning från elfven. Hvad nu denna osundhet angår, vågar insändaren här framställa det kätterska påståendet, att om intet annat skäl talade för vassens genomgripande omskapning, de derpå nedlagda kostnaderna skulle vara ganska illa använda. Enligt skaparens visa, först i vår tid klart insedda inrättning, hålla vextlifvet och djurlifvet, der menniskans hand icke störande ingriper, jemna steg med hvarandra, det ena genom sina verkningar upphäfvande hvad den andras yppighet kunnat bidraga till förskämmande af den luft, hvars renhet är första vilkoret för all helsa, och så länge fiskarne hafva sitt älsklingstillhåll i vassarne har man sannerligen icke att befara några mefitiska ångor. Tacka vill jag, i den delen, vår Vestra hamnkanal, de mindre förnäma gatornas öppna rännstenar, gödselkörningen i otäta kärror m. m. Man har visserligen skrifvit skulden för Stampboarnes förmenta anlag för frossor och andra febrar på vassens räkning.

Närmare ligger dock, hvad fuktigheten angår, den genom fattighusåns uppdämning ofvanför Slussen vattendränkta ängarna, men ännu mera i bristfälligt byggnadssätt. För öfrigt vilja vi blott påpeka närheten af kyrkogården, och framför allt de samlingar smuts och stinkande orenlighet hvarpå platserna bakom husen vid Stampgatan äro så rika, i täckta diken och utanföre, samt till besvarande framställa den frågan: ”har väl helsotillståndet i Haga, t. ex. vid Landsvägsgatan varit bättre än på Stampen eller vill man också der skylla på Gullbergsvass?”

Ofvanstående lilla afvikelse från vårt egentliga ämne torde så till vida kunna försvaras som man på allvar framställt den lyckligtvis foga grundade meningen att vassen icke utan våda för den allmänna sundheten, skulle kunna genast fyllas och begagnas till byggnadsplatser, i följd af den massa organiska ämnen som sålunda skulle blifva under den påfyllda jorden begrafne. Växt- och djurlifvet, ehuru starkt det länge frodats i vassen, har nämligen endast en ganska ringa del i uppgrundningen, som från början beror derpå att elfvens vatten efter hvarje starkare nederbörd är mättadt med uppslammad lera, som i lugnvatten afsätter sig på bottnen i ett för hvarje gång ganska märkbart lag. Så kan det förklaras att man ju har , en fots vatten der stora fartyg fordom gått obehindradt fram.

Fattigvårdsstyrelsen, till hvilken de af nyssnämnda herrar kommitterade anskaffade handlingarne i ärendet öfverlemnats, förordade likaledes i en den 7 Nov. 1854 till stadens innevånare ingifven skrift om vassens afstängande och utpumpande, med det hufvudayftet att genom åkerbruk och trädgårdsskötsel på den derigenom vunna jorden äfvensom vid arbetet med den behofliga utdikningen på ett förmånligt vis sysselsätta fattighjonen. En af styrelsens medlemmar, tullförvaltaren, auditör Bolander hade dock redan då i ett reservationsvis framstäldt väl motiveradt utlåtande i stället förslagit platsens indelande i 8 genom segelbara kanaler afdelade qvarter, till behöflig utvidgning af staden

När nu frågan om Gullbergsvass på allmän rådstuga förekom den 14 Dec. 1854, framställdes åtskilliga anmärkningar mot det uppgjorda förslaget, särdeles med afseende på rådligheten af hjonens användande till jordbruk eller dikesgräfning, hvartill de visserligen måste sakna antingen kroppskrafter eller skicklighet. Slutet blef emellertid att förslaget återtogs för att i förnyad och för­bättrad gestalt åter företes.

Bortemot tre år hade sedan dess förflutit, då stadens innevånare ånyo sammankallades för att besluta i den hvilande frågan om Gullbergsvassens behandlande. Under tiden hade jernvägsarbetena blifvit beslutade och med kraft påbörjade, stadsfastigheter hade köpts och sålts till förut oerhörda priser, hyrorna hade inom kort tid mer än fördubblats, ett allmänt klagorop hördes Öfver brist på bostäder. Allt visade att samhället hade gått framåt med jättesteg och att staden icke längre kunde rymmas inom sina gamla gränser. Hvad var väl då naturligare än att nu vänta sig en välbetänkt framställning om vassens användande till det så kännbara behof- vet af en utvidgning åt staden, hvartill den för bangården bestämda platsen emellan sta den och vassen tycktes gifva en omisskännelig uppmaning. Annat fick man emellertid höra! Det gamla förslaget om afstängning och utpumpning framkom ånyo, endast med tillägg att kostnaderna blefve drygare i anseende till de stegrade priserna! Att beslutet i en så vidtomfattande fråga, på detta sätt förberedd, icke just kunde blifva fullt tillfredsställande, var naturligt nog, men icke hade det just behöft blifva sådant som det blef!

Till en början sattes det ifråga att man med anledning af den ringa fördel som af vassen kunde hämtas skulle återlemna den till staden och dess kassa. Med den väl grundade motsatta öfertygelse som pluraliteten måste hysa om vassens stora värde, kunde svaret icke blifva tvifvelaktigt. Fattigvårdsstyrelsens framställda önskan att befrias från vidare befattning med den för dess egentliga verksamhet rent af främmande frågan, vann så mycket villigare gehör, och sedan den meningen blifvit framställd och endast af ett par röster motsagd att då frågan ännu ej vore tillräckligt utredd, en kommité borde tillsättas för att ur denna synpunkt utarbeta ett nytt förslag, skreds till omröstning. Utgången syntes icke vara oviss och ordföranden hade redan förklarat att pluraliteten syntes godkänna sistnämnda mening, då några af samhällets äldsta och mest inflytelserika medlemmar, genom vidhållande af den åsigten att kommittéen borde erhålla uppdrag att bringa det redan framställda förslaget till verkställighet, i föranledde efterskickandet af Fattigskatts-taxeringslängden (något som lyckligtvis sällan vid dylika tillfällen ifrågakommit) hvarpå pluraliteten bestämdes efter en grundsats, som visserligen ganska litet uppmuntrar personer med något intresse för det allmänna men med ringa inkomster och följaktligen ringa fattigskatt, men derföre icke alltid underlägsna i insigter och erfarenhet, att infinna sig vid en rådslående och beslutande församling, der en enda person med sina 600 Rd:rs fattigskatt ensam kan öfverrösta hundraden, hvilkas röster möjligen representera den egentliga vetenskapliga bildningen inom samhället, hvilken väl i en fråga som denna också borde ha ett ord med i
laget.

Det anno 1854 uppgjorda förslaget som endast åsyftade ökad af kastning af en Fattigförsörjningens egendom som dittills gifvit en alltför ringa, blef således, år 1857, oförändradt anslaget och gilladt, hvarpå kommitterade utsågos, som med fullkomligt fria händer i öfrigt, skulle utföra det beslutade arbetet.

Så står saken för närvarande men den kan icke, den får icke af färdas på detta sätt!

(Forts.)” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 13 november 1857)

 

Kartan som illustrerar uppsatsen är hämtade från Göteborgs stadsbyggnadskontor, Kartan är ritad av Gustaf Liunggren 1855.