1800-talets Göteborg

Några välmenta ord i en af samhällets lifsfrågor – del 3

Fortsättning från förra veckan.

III.

”Bland alla de skäl, hvilka på sist omtalade Allmänna Rådstuga anfördes till försvar för pluralitetens mening i hufvudsaken, fanns intet som kan bestå mot en allvarligare gransa- ning. Hvad vigt kan väl t. ex. läggas på ett löst påstående, att afstängandet och utpumpandet icke kunde vålla några olägenheter med afsende på vassens framtida användande till byggnadsplatser (utan tvertom borde föregå detsamma), då det ännu icke var i ringaste mån utredt, hvari de arbeten skulle bestå som för uppnående af sistnämnda ändamål kunde vara erforderliga? Om den sanitära sidan af frågan har ofvanföre tillräcklig ordats: att vinsten af vassens utpumpning a detta hänseende åtminstone till en början skulle blifva mindre än ingen, kan ej vara tvist underkast allt. Man behöfver t. ex. endast ett par gånger hafva jemfört Vestra Hamnkanlens utdunstningar vid lågt och högt vatten, särdeles före sista upprensningen. Helt visst har också den kraftigaste driffjedern till den ifriga protesten mot nedsättande af en kommitté, som endast skulle förbereda frågans slutliga afgörande, varit en gammal beklaglig erfarenhet om långsamheten af dylika kommittéers arbeten, en erfarenhet hvilken i denna samma fråga vunnit en ny bekräftelse af den mest slående art. Då nära tre år förgått, utan att något kunde sägas hafva blifvit ut rättadt i fråga om Gullbergsvassen, var det ej underligt att tålamodet brast hos flertalet bland dem som från början mest intresserat sig för saken och som helt visst år 1854 med stort missnöje sågo den uppskjutas, ehuru visserligen ingen då kunde föreställa sig att dröjsmålet skulle blifva så långvarigt. För den oförgripliga meningen, att öfverklagade olägenheter i detta hänseende ingalunda legat i sakens natur, utan i hvarje särskildt fall berott på det sätt, hvarpå platserna i vederbörande kommittéer blifvit fyllda, finner insändaren ett nytt stöd, då han härmed har det nöjet att kunna underrätta derom att en person, som icke mindre genom sin ställning inom samhället än genom sin väl bepröfvade förmåga framför någon annan borde hafva fått tillfälle att i en fråga som denna yttra sig, af egen drift och utan någon påstöt från ena eller andra hållet uppgjort ett förslag om vassens användande till stadens utvidgning och det dertill behöfliga arbetets utförande, hvilket förslag i sina hufvudgrunder synes lemna litet eller intet öfrigt att önska.

I en punkt torde alla vara Öfverens, som något tänkt på denna sak, att nämligen en bred kanal, i samma väg som den nuvarande Stora Hamnkanalen, borde från Säfveåns mynning föras till Lilla Bommen. Allt det vatten som Mölndalsån under vanliga förhållanden nedför till staden är nämligen knappast tillräckligt att förse Vallgrafven och Hamnkanalerna med friskt vatten och afföra all den orenlighet som der samlas. Svårare är att afgöra denna kanals bästa läge och riktning, hvarpå mycken vigt ligger. I Öfrigt är det angeläget, att den nya staden på ett beqvämt och naturligt sätt sammanbindes och förenas med den gamla; att den lilla oregelbundenhet i planläggningen, som oundvikligen följer af områdets naturliga begränsning åt landsidan, så fort som möjligt aflägsnas, så att den ej störande inverkar på det stora hela; att gatorna erhålla passande bredd och en sådan riktning att icke ena husraden hela dagen ligger i skugga, den andra lika oupphörligt blottställes för en besvärlig solhetta; att det från början afgöres, hvar platser skola reserveras för torg och kyrkor samt andra publika byggnader; m. m., m. m. Alla dessa frågor äro på ett ganska lyckligt sätt lösta i nyssomnämnda . förslag af stadsbyggmästaren Ilerr H. J. Strömberg. Enligt detta skall en rymlig bassin uppgräfvas vid mynningen af Säfve-å och den vid utloppet rätade Gullbergs å. Härifrån drages den stora kanalen till en bredd af 80 alnar, i rak fortsättning af Säfveån, parallelt med den rätade elfstranden, men till slut genom ett knä Öfvergående till vinkelrät riktning mot Östra Hamnkanalen, vid hvars mynning den utlöper i den tillämnade nya Hamnbassinen vid Lilla Bommen. Förbindelsen med den gamla staden vinnes på ett särdeles vackert och beqvämt sätt genom utdragande ända till elfven af Östra Hamngatan, Norra Larmgatan (vid Trädtorget och Bangården) samt Nya Alleen o. s. v., o. s. v.

För att ännu en gång, såsom vi hoppas den sista, återkomma till förslaget om vassens utpumpande, utan annan förberedelse än fullbordande af dammen utåt elfven, är det ingalunda gifvet att detta lika lätt låter sig utföra i verkligheten som på papperet. Skall utpumpningen kunna verkställas och vidmakthållas, måste den uppförda dammen helt och hållet afstänga elfvens vatten. Detta skulle ock utan svårighet ske, om man kunde vara viss om att man endast hade att göra med lera i bottnen så väl som på ytan. Nu är det dock säkert, att elfven och Säfve-ån medföra sand så väl som lera (om också det senare i större mängd) samt att sanden lägger sig på vissa ställen, der stömmen ännu är nog stark att föra med sig den finare fördelade leran, men der de större och tyngre sandkornen sjunka till bottnen. Finnas nu några så bildade sandbankar, hvilket ingalunda är osannolikt, som under dammen förbinda elfvens botten med vassens, så blir verkan deraf densamma som om dammen hade en stor Öppning, och man kommer i samma ställning, som om man skulle genom pumpning hålla uppe ett sjunkande fartyg, hvilket genom påstötning mot ett blindskär har fått ett stort hål i bottnen. Om det nu också förutsättes, att man lyckas hålla elfvens vatten ute, så är dock icke dermed målet vunnet, att göra vassens odling möjlig. Vassens botten är icke någon jämn yta, utan, såsom man måste vänta af en gammal strömbotten, full med djupa hålor (annorlunda förhåller det sig med en igengrundad hafs- eller sjövik) och för att komma åt vattnet i dessa, måste djupa grafvar uppgräfvas. Men huru skall detta kunna utan ofantiga svårigheter utföras i det lösa mudd- ret, der arbetarena sakna fotfäste, och der den halfflytande massan oupphörligt hotar att igenfylla spåren efter spadtagen. Svårigheterna kunna lätt blifva oöfvervinneliga, om hela det ofantliga området skall på en gång tagas i arbete. Följer man deremot Herr Strömbergs plan och i första rummet uppgräfver de tillämnade stora kanalerna, hvilket enligt hans method kan ske med lätthet och utan öfverdrifna kostnader och genom grusfyllning bereder fasta bankar utefter de blifvande gatorna, kan liten eller ingen svårighet vara att steg för steg uttorka och till odling använda de delar af vassen, som först i en aflägsnare framtid kunna blifva bebyggda, ehuru det är alltför sannolikt att största delen af platserna, utmed elfven och stora kanalen, tämligen snart blifva ganska begärliga och helt visst kunna upplåtas på tämligen kort tid, mot skyldighet för innehafvaren att sjelf framskaffa bristande fyllning För öfrigt anmärkes, att en ansenlig sträcka invid Lilla Bommen och Stadstjenareholmen redan är färdig till bebyggande; att vid grundläggningen till hvarje ny byggnad så mycket jord måste uppgräfvas, att en motsvarande del af vassen dermed höjes tillräckligt öfver vattenytan för att i nästa rummet tagas i arbete; att kanalernas uppgräfning ger en ofantlig massa fyllning; att muddringen i älfven, som oupphörligt måste fortsättas, bör ge en årlig, säker tillväxt och utvidgning af den yttre banken, samt att jernvägen och elfven gifva lätt tillgång till icke särdeles aflägsna grus- och sandlager, hvarigenom kostnaderna för fyllningsarbetet i hög grad lättas, i fall man begagnar sig af lätt anbragta mekaniska hjelpmedel.

I afseende på planens uppgörande och stadfästande samt arbetets påbörjande är sannerligen ingen tid att förlora. Beslut lärer redan vara fatadt om uppbyggande redan nästa år af kajen på Östra sidan om Nya Hamnen vid Lilla Bommen. Huru vigtigt är då icke, att detta arbete sättes i Öfverensstämmelse med en i förväg uppgjord plan för anordningen af det hela. — Ingen anledning finnes att dröja med försäljandet af de redan färdiga byggnadaplatserna på Stadstjenareholmen, utom den omständigheten, att ingen lärer vara hågad att der slå ned sina bopålar, innan han kan äga moralisk visshet om att icke, genom följderna af ett planlöst förfarande vid tillgodogörandet af vassen derbakom, beröfvas frukterna af nedlagda mödor och kostnader. — Vid jernvägen och bangården i reser sig den ena byggnaden efter den andra, och med hvar dag växer faran, att dessa utan någon utifrån bestämd plan utkastade anläggningar komma att utgöra svåra stötestenar vid uppgörandet och utförandet af en vacker och ändamålsenlig indelning och anordning af den nya stadsdelen. Är denna redan afgjord, kan sådant lätt förekommas. — Den väsendtligaste delen af de förberedande anstalterna böra dessutom utföras under den snart inbrytando vintern; så att ett ringa dröjsmål lätt kan föranleda ett helt års uppskof.

I afseende på den högst vigtiga frågan, hvem som rätteligen bör taga hand om den – mycket omtalade vassen, besluta om planen för dess användande och utföra arbetet, är uppenbart att detta icke utan stora olägen- i beter kan tillhöra någon annan än de auktoriteter, som draga försorg om stadens Öfriga allmänna arbeten. Vid pass tvåfemtedelar af det område, som bör tagas i anspråk för den nya staden på Gullbergsvass, och just den delen deraf som för den närmaste framtiden har något större värde, disponeras ännu af Stadskassan. Att äganderätten (eller snarare dispositionsrätten) till de öfriga trefemtedelarna är öfverlåten åt Fattigförsörjningen (eller ”stadens innevånare”) kan ej gerna hindra ett återgående till Stadskassan mot passande vederlag. Fortfarandet af den nuvarande styckningen emellan två skilda ägare (hvilka dock stå hvarandra så nära som Staden och Stadens innevånare) kan ej gerna ifrågasättas. Hvilka anledningar till ständiga brytningar och tvi- j ster skulle ej uppkomma af frågor om kostnaders och inkomsters fördelning, om anläggande och bekostande af kajer, broar och gator, om stensättning, afloppsrör, vattenledningar m. m. Det vore sannerligen på tiden, att den på Allmänna Rådstugan för Fattigförsörjningavassen utvalda Kommittén läte allmänheten få någon del af sina planer och åtgöranden, ehuru den, sanningen att säga, icke synes kunna göra något bättro än sjelfmant afsäga sig ett uppdrag, som det sannerligen erfordrats en stor medgörlighet och beskedlighet att någonsin mottaga: så stort är det ansvar som dermed är förknippadt. I värsta fall ligger gränsen mellan Stadens och Fattigförsörjningens vass till all lycka så, att arbetet med stadsvassen utan några väsendtliga olägenheter kan särskildt företagas.

Skulle det, såsom man vågar hoppas, snart nog blifva fråga om vidtagande af nödiga mått och steg för en hel stads uppbyggande bredvid och i nära sammanhang med vårt gamla Götheborg, vore det särdeles önskligt om detta kunde gifva anledning till utarbetande af en ny byggnadsordning i stället för den nu gällande, i många hänseenden högst bristfälliga, till hvars första uppränning behofvet af stadens nästan fullständiga återuppbyggande efter de stora eldsvådorna omkring början af detta århundrade lärer hafva gifvit anledning. Det kunde då blifva tillfälle att utplåna sådana besynnerligheter, som att det ej är tillåtet att i Masthugget bygga trädhus, men väl att der hopställa plankstabbar på sådant sätt, att de, väl antända genom i något nidingsdåd, trotsa alla menskliga ansträngningar, eller att brandmur ovilkorligen skall uppföras emellan två med stenhus bebyggda tomter, men ej behöfver finnas emellan två till hvarandra gränsande brädgårdar.

Götheborg den 14 Nov. 1857.

Fr. Th. Blomstrand.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 17 november 1857)

Kartan som illustrerar uppsatsen är hämtade från Göteborgs stadsbyggnadskontor, Kartan är ritad av Gustaf Liunggren 1855.