1800-talets Göteborg

Tiderna förändras och vi med dem – återblick på Göteborg 1841

I Göteborgs-Postens veckokrönika den 4 augusti 1866 skildrades hur Göteborg såg ut 25 år tidigare jämfört med samtidens stad, det är en intressant tidsresa.

”Tiderna förändras ovh vi med dem, det är ett gammalt, i oändlighet upprepadt och omtuggadt axiom. Hvad göres oss väl mer vittnesbörd behof om sanningen deraf, än om vi för roskull skulle tänka oss ett fjerdedels sekel tillbaka och söka påminna oss huru ”i then tiden” vår nu så prydliga stad såg ut.

Tänkom oss Gustaf Adolfs torg med det ruskiga Engborgska huset i hörnet der nu Börsen tronar, tänkom oss det en het sommar som nu, uppfylldt af menniskor, djur och födoämnen af alla slag, smutsigt och stinkande, luften mättad af ångorna från mer eller mindre skämda landtmannaprodukter, blandade med utdunstningen från allehanda två- eller fyrbeningar och parfymerna från den närbelägna, i alla afseenden afskyvärda ”fiskeflåten”. Der nu Lindströmska huset visar sin ståtliga facad reste sig då ett ålderstiget, af tidens tand illa sargadt trevåningshus, och begaf man sig å torgets andra sida, passerande nedåt Skeppsbron, då en mossbelupen melankoliskt lutande träbro, i dagligt tal kallad ”långa bryggan”, möttes ögat af de skröpliga s.k. Tyska bodarne, en ömkelig qvarlefva från hänsvunna tider, der under lindarnes skugga puttelkrämeriet slagit upp sina bopålar.

Fortsattes färden till Lilla Torget, hvars stenläggning, ännu i dag något krånglig, då, liksom gatorna i allmänhet, tycktes vara inventerad hos någon spansk storinqvisitor, fann man nuvarande Tranchellska huset vara det mest dominerande, Röhss´ska, sedemera Oterdahlska huset, hade då ännu icke vuxit upp, och der nu Wijk´ska huset stolt reser sitt ljungeldsnedlockande torn, fanns då endast ett träplank.

På andra sidan hamnen, der nu nya Tull- och Packhuset och hr Rapps nya hus bilda angenäma hvilopunkter för ögat, utvecklade den s.k. Franska tomten med sina upplag af symetriskt ordnade, men något rostiga förstörelseprojektiler och sin ensliga skildvakt, all sin glans och herrlighet.

Skeppsbron N:o 1 fanns icke då, men istället utbredde sig här den lilla vackra badhusträdgården, en verklig liten lustgård, erbjudande den vackraste utsigt öfver rivieret och i dess midt (trädgårdens förstås) låg den kostbaraste byggnad Göteborg då hade att uppvisa, den vackra badhusrotundan, en perla bland dylika inrättningar, ett värdigt tempel åt den komfortabla snyggheten. Men – Hygiea måste i tidernas längd vika för Merkurius, och så begaf det sig, att det vackra badhuset med sin smakfulla väntsal, upplyst genom en kupol i taket, sina badrum med präktiga hvita marmorkar, sina propra afklädningsrum, der friska vindar spelade in genom fönstren, understundom blandade med fläktar från hafvet eller den berusande doften från rosenparterrerna derute, det begaf sig en vacker dag att all denna herrlighet förvandlades till mörka magasiner och att på platsen reste sig en byggnad, inrymmande Gud vet huru många själar och, att döma af vissa omisskänneliga yttre tecken, icke tillhörande den sorts hus, som äro byggda på – hälleberget.

Den del af Skeppsbron, som nu derifrån sträcker sig, vacker och putsad, ända fram till svängbron vid Jernvågen, var då en terra incognita, uppfylld med dy och sumpiga vassar, der gamla ruttnade pålar här och der tjenade till qvarhållandet af en uråldrig, i upplösningstillstånd befintlig ”eka”, stucko upp, grågröna, slemmiga och sneda, lika dessa foster hvarmed fantasien älskar att befolka träsken och morasen.

Den stadsdel, som dock undergått den största förändringen, är den hvarest Stora Nygatan nu utbreder sina vackra husrader. Här har troligen största delen af närvarande, här födda och uppfödda, medelålders manliga slägtet under sina slyngelår tillbragt oförgätliga stunder på de s.k. vallarne, om somrarne förträffliga till uppbyggandet af fästningar och anordnandet af stormningar och understundom rätt hårdhändta bataljer och om vintrarne erbjudande präktiga små sjöar, särdeles tjenliga till experimentalfält vid första invigningen i skridskogångens mysterier. Här sträckte sig nemligen då ända fram till Gamle Port de nu raserade fästningsvallarne, och af alla de nu der befintliga många vackra husen fanns då icke ett spår.

Och midt emot, der nu Trädgårdsföreningen Park öppnar – mot 10 öre förstås! – sina lummiga allér, yppiga gräsmattor och präktiga blomstergrupper, der hvarest nu råder en vegetation så rik att solstrålarne på sina ställen knappast förmå genomtränga löfhvalfven, der låg den s.k. Segerlindska ängen, om hvilken man med Wennerberg skulle kunna sjunga:

Der som man numera ser promenaden. Betade fordom några magra fän.

Såvida man icke kunde befara, att salig slagtarmästare P–s då skullle vända sig i sin graf öfver denna nedriga insinuation mot de skinande och trindlagda nöt, hvilka i lifstiden utgjorde hans stoltehet.

Ja, när vi se oss omkring och erinra oss, huru det stod till för 25 år sedan, när vi se våra vackra grantikajer, våra i allmänhet väl stensatta och trottoarförsedda gator, betrakta de ståtliga hyrkuskekipager och mindre snygga droskor som korsa hvarandra derpå, när vi se oss i besittning af jernvägs- och ångslupstrafik, telegraf- och gasledning (sådan den är!) då kunna vi icke annat än medgifva och lyckönska oss till de förändringar som alltigng omkring oss undergått, men vi kunna säkerligen icke underlåta att på samma gång fromt sucka:

”Gud gifve, att vi nu hade oss en vattenledning också!” (Ur: Göteborgs-Posten 4 augusti 1866)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Utsikt över Stora Torget i Göteborg 1835, Vid torget ligger från vänster Rådhuset och kommendantshuset. Vidare på norra sidan av torget, Högvakten och längst till höger är det s.k. Kaulbarska Huset.