Göteborgsutställningen 1923

Göteborgaren och Göteborgsutställningen

”Häromdagen såg jag två karlar i blåtröjor och slokhattar hängande ut över Gustaf Adolfs torg genom ett fönster i landstatshuset. Det gällde en bagatell. En flaggstång skulle anbringas efter jubileumsmodet: så att duken hängde vågrätt. Jag såg en annan dag en mycket gammal man framför ett hus vid Avenyen. Han krafsade fram fjolårslövet under ett buskage. Och ännu en annan dag såg jag – detta gränsar till rena indiskretioner – en trettio års ungkarl i Wickehatt och ny vårpaletå i dörren till en herrekipering.

Lika mycket göteborgaren som Göteborg har sina utställningsbekymmer just nu. – Jag har mina undanstökade, strålande ögonen på den trettioårige ungkarlen. Det är min bäste vän. För någon dag sedan flanerade vi förbi utställningen. Alla tornen stodo mot en mycket vacker kvällshimmel med nymåne. Jag har aldrig sett en så tunn månskära som den, som då skar mitt igenom toppen på den ene av minareterna.

Jag kom under fund om just den kvällen, att allas våra bekymmer äro varandra så lika. Vi äro göteborgarna, vi som stampa utanför planken om kvällarna, vi som harmas över att luften aldrig kan bli riktigt vårluft, att grönskan inte kan spricka ut i Johannebergsparken. Vi äro ju sådana innerligt goda patrioter!

Låt oss skriva ett av de sista kapitlen före dessa stora jubeldagar om den enkle göteborgaren. Ty, kom ihåg, att han är en mycket vanlig människa. En liten, liten prick i folksamlingen, när staden fyller tre hundra år, till vardags en ungkarl med bekymmer för skatt och telefon. Det vore inte så värst mycket att säga om honom, om inte utställningen gjorde honom intressant. Och vad gör för resten inte utställningen intressant? Jag läste i en Stockholmstidning häromdagen att ungarna i ngåon sandhög vid Allén inriktar sig uteslutande på att bygga minareter och minneshallar….

Ha Ni haft Edra vägar genom Östra Hamngatan någon söndagsmiddag på allra senaste tiden? Där har gått en tjugofem, trettio års karl med händerna på ryggen. Det är göteborgaren, som sitter på kontor om vardagarna, men om söndagarna inspekterar utställningsfältet, så långt han kan se från Södra Vägen. Det räknas till allmänbildningen att ha klart för sig, när den Prippska korkskruven fick sin gröna färg, när Äppelboda värdshus i »Barnens Paradis» var färdigt, och allra sist, när jättelinbanans torn sköt upp någonstans i trakten av väderkvarnen på Liseberg. Det är underbart vad man blir slagen på fingrarna om man glömmer sig kvar nere i staden någon söndag.

Nu, då sista handen lägges vid utställningsarrangemangen, då tronhimlen av trä välves på torget, har den trogne göteborgaren ungefär stadens alla finesser på sina fem fingrar. Han har hittat ned till Statens station, där källorna i dessa yttersta dagar vällt fram ur själva väggarna i vänthallen, när kandelabrarna härom kvällen lyste på Kungsportsbron just som på en Gustaf Adolfsafton, har han varit den intresserade åskådaren.

När himlen öst ut det sista av vårens envisa väta, på dagen för klockringning, kungatåg och svensk lösen, gjuter han olja i sitt hår och går ut som den gode medborgaren för att fira de tre hundra åren. Han talar emellertid än så länge med rynkad panna om den sommar som stundar, han kalkylerar i avskildhet, ty han är en skattdragare och han är ett med den stad, som festar. Han hoppas. När kungaståten sjunkit undan, när ministrarna rest och när det åter gives vila för festmåltidspubliken, drager han i likhet med den dekorerade utställningsstyrelsen sin lättnadens suck i all ensamhet. Det har tagit på nerver och krafter allt pratet, allt intresset.

Se upp till de underbara tornen på Lorensberg och titta tillbaka på den enkle göteborgaren, som stått med näsan i vädret och följt dem vecka efter vecka. Allt vad de stigit högre och högre! De har liknat en stilla åkallan till alla makter om en god sommar. Giv oss lite vår, lite vind för Göteborgsflaggorna och jättevimplarna!

Och låt oss hoppas som den gode göteborgaren!” (Ur: Göteborgs Dagblad 28 april 1923)

Bilderna till dagens berättelse är hämtade ur Göteborgs Dagblad 28 april 1923.