”Ramen kring trehundraårsjubiléets glansögonblick, högtidligheterna på Gustaf Adolfs torg klockan elva på förmiddagen, hör förvisso till det ståtligaste Göteborg på länge om ens någonsin skådat. Där splade för första gången den nya Göteborgsflaggan en intressant och uppmärksammad roll på dominerande plats från Börsen och Rådhuset. Mot Östra Hamngatan slogo jättevimplarna ut en dekorativ font och kungastatyn i Torgets mitt omfladdrades av jubiléets blå och vita färger. Jubiléets marskalksbyrå hade bestämt åskådareantalet och det är onödigt att konstatera att detsamma var fulltecknat intill allra sista plats av en publik, som infann sig till övervägande del högtidsklädd. Rådhuset bildade en högst vacker fond med musik och sångare och trumpetare med vajande plymer överst på balkongen.

Allt förflöt, tack vare ytterst välgjorda förberedelser och en omsorgsfull kontroll, mycket lugnt. Tribunen utmed Stora Hamnkanalen var reserverad för inbjudna gäster och därefter fördelade sig ut över torgets sektioner hela den store allmänheten.

Med en sådan kläm som i dag torde sällan Finska rytteriets marsch ha ekat ut över Göteborg. Förspelet till den kungliga ankomsten bestods nämligen av musiken med några fosterländska nummer.

När klockan hunnit tio minuter i elva sprängde den kungliga cortegens riddare in över torget. Majestätet hälsade med hurrarop och »Kungssången», kraftigt och unisont sjungen varefter musikestrarden omedelbart bestegs av d:r Wilhelm Stenhammar, som framförde förste delen av den ståtliga Österling-Stenhammars Jubileumskantat »Minnet».

Från talarestolen mitt emot kungliga tribunen höll därefter stadsfullmäktiges ordförande, hr Carlander, följande tal for staden och dess grundläggare:

”Länge dröjde det innan Sveriges port mot väster blev grundmurad och beståndande.

Gång efter annan förstördes den under gångna tiders krig. Med seg ihärdighet uppfördes den ånyo på annan plats.

I själva verket var fritt och öppet tillträde till västerhavet ett avgörande villkor för Sveriges lyckosamma utveckling. Att detta klart insågs, därom vittnar icke minst den ofantliga börda landet påtog sig genom Elvsborgs lösen.

Namnen Gamla Lödöse, Nya Lödöse och Carl IX:s Göteborg på Hisingen beteckna etapperna på vägen fram till den nuvarande staden Göteborg.

Och minnet av dessa sina föregångare har staden pietetsfullt velat hedra genom forskningar i deras historia och undersökningar av vad som gömt under jorden återstår av dem.

Då Göteborg i dag högtidlighåller 300-årsminnet av dess grundläggning gå våra tankar i första rummet i minnesgod tacksamhet till vår store Konung Gustaf Adolf, på vars bud staden uppstod.

Med sin ovanliga framsynthet och statsmannablick föresatte sig att snarast möjligt skapa ett nytt Götoborg istället för den förstörda staden på Hisingen.

Traditionen förmäler,  att Konung Gustaf Adolf vid besök år 1618 utsåg platsen för den nya staden. Elfsborgs slott och län återvunnos under Sveriges krona den 31 januari 1619 och vid konungens härav föranledda besök samma år anbefalldes slutgiltigt stadens anläggande och interimsprivilegier utfärdades.

Underhandlingar fördes med holländska medborgare, som inbjödos att hit inflytta och vara behjälpliga vid stadens anläggning. Så skedde och staden fick därför från början en i viss mån holländsk prägel.

Till hamnens, d. v. s. nuvarande stora hamnkanalens byggande anslog konungen medel av rikets räntor år 1620 och ungefär vid denna rid torde arbetet ha påbörjats.

Det slutgiltiga privilegiebrevet är dagtecknat 4 juni 1621. Betydande förmåner beviljades den nya staden Dess uppblomstring och utveckling främjades av konungen och hans man på mångahanda sätt. och stora förhoppningar knötos vad dess blivande betydelse.

Av Axel Oxenstierna och Jakob de la Gardie såsom regeringens .ombud utfärdades vid besök i staden ar 1639 en särskild stadga om dess styrelse.

Den utveckling Göteborg undergått under de förflutna 300 åren har säkerligen överträffat även dess grundläggares djärvaste förhoppningar.

Utvecklingen har dock icke varit oavbruten. Tider av rik blomstring kan staden se tillbaka på såsom Ostindiska Kompagniets glansdagar, den stora sillfiskeperioden och icke minst Napoleonkrigens tider, då en stor del av varuutbytet mellan England och kontinenten förmedlades över vår stad, men uppsvingstiderna ha omväxlat med tider av ekonomiskt betryck, tider av stark tillväxt med tider av stillastående. Om än några gånger hotad av fientliga anfall särskilt från sjösidan, har den nuvarande staden dock varit förskonad från skövlingar genom fiendehand.

Förhärjande eldsvådor hava däremot vid flerfaldiga tillfällen övergått staden, läggande stora delar av den i aska. varför ej heller så många byggnader från äldre tider finnas i behåll. Men efter varje sådan olycka har staden rest sig igen, bättre bebyggd än förut; efter varje, sådan motgång ha stadens invånare med friskt mod gripit sig verket an.

Oro och bekymmer råda stora delar av världen och ha icke lämnat vårt land och vår stad oberörda. Det är under i många avseenden bekymmersamma förhållanden Göteborg högtidlighåller 300-årsminnet av dess grundläggning. Men må fädernas föredöme sporra oss till förnyade ansträngningar att föra den stad vi göteborgare alla älska, vår fädernestad Göteborg, framåt till lycka och välgång.

Liksom dess grundläggare hava stadens invånare alltid vågat tro stort om dess framtid, och förhoppningarna hava ej hittills kommit på skam. De skola ej heller i framtiden svikas, det är det löfte vi vilja avlägga vid denna minnesfäst.

Den hyllning som i dag ägnas vår stad innebär i lika mån en tacksamhetens hyllning åt dess store grundläggares minne.

Åt den framfarna liden med allt vad den inneburit av framsynhet, av kraftigt och trofast arbete till vår stads välfärd, vare sig det utförts i historiens ljus, på mer eller mindre framskjutna platser eller i det tysta och fördolda, ägna vi i dag tacksamma tankar.

Åt vara förhoppningar för Göteborg- framtid, för dess lycka och välgång, giva vi uttryck i ett kraftigt leve. Leve Göteborg!”

Sedan en krans därefter på den tre-hundraåriga stadens vägnar nedlagts vid statyn av stadsfullmäktiges ordförande och borgmästaren framträdde majestätet och utbrakte med några ord .ett leve för Gustaf II Adolf, Göteborgs grundläggare. Under det konungen och kronprinsen härefter nedlade en krans | sjöngs av kören »Adla skuggor, vördade fäder» och samma manöver j upprepades då en engelsk representant sist i raden framträdde och ‘ nedlade en krans.

Högtiden slöts med unisont avsjungande av »Du gamla, du fria» varefter folkskarorna offer hand ; upplöstes.

Konungen har förklarat jubileumsutställningen öppnad.” (Ur: Göteborgs Dagblad 8 maj 1923)

Alla bilder i dagens inlägg är från Göteborgs Dagblad 8 maj 1923.