”Redan för länge sedan var det någon som viskade en förmodan om att maj torde bli göteborgarnas speciella månad, därmed att mera antagligen en tid då stadsborna själva gåvos tillfälle att bekantade med det stora underbara på andra sidan Götaplatsen. Det kvarstår som huvudintryck av jubileumsutställnings premiärkväll, att det tydligen varit en länge åtrådd bekantskap. Kungportsavenyen i eftermiddagssolen i går böljade av människor, flaggor och vimplar. All med Götaplatsen som dragande kraft. Dit upp drevs var och en av inre längta, omöjlig att kuva.

Det gavs efter den kungliga lunchen i går eftermiddag en historisk revy i karnevalsform över Göteborgs tre hundra framfarna år. Professor Romdahl var idégivare och dekorationschefen Paul Kanneworff, teknikern. Det var en högst vällyckad samling symboliserande grupper, som drog över staden gator, tacksamt uppskattad också av allmänheten i stort antal. Det var ursprung, historiska detaljer och göteborgska epoker i silverpapper och papperskläder.

Det var bara detta, den trogne stadsbon väntade på, innan han hängav sig åt att i lugn och ro njuta utställningens första, vackra om än något kyliga kväll. Konfrontationen mellan Göteborg och sommarutställningen är ett litet kapitel för sig. Det existerade, när portarna slogs upp på vid gavel i går, en suddig fantasikontur i varje sann stadsbos hjärta, av allt bakom Götaplatsen. Men göteborgaren stannar, när han hunnit under den allvarsbeskuggade entrén fram till vägen ut mot Långa gården! Där ligger alltså livs levande detta verk, som det drömts så mycket om under de många åren. Det är en klangfull bild mot en blå vårhimmel, i går tillagd ännu ett gnistrande stänk: den kungliga tribunen på sluttningen upp mot Minneshallen. Det är med någon andakt stadsbon njuter sitt första eftermiddagsté i ”Damernas Paradis” under jättesockerbagaren, det är med något tvekande steg gångarna prövas utmed Näckrosdammen. Och med ännu större andakt stiger var och en upp för trapporna till Minneshallen, där den gyllene boken väntar alla trogna stadsbors, landsmäns och främlingars bomärken.

Jag vet inte hur det ens skulle kunna givas utställningsexpeditionen möjlighet att kontrollera antalet besökande göteborgare under premiärkvällen. Det var tusen efter tusen! Och in över viadukten till Exportfältet drogs skarorna ut över Skogsgården och genom portarna till Liseberg. Låt oss säga att utställningen i närvarande stund är till sina allra, allra flesta drag färdig! Den som haft tillfälle att vandra där uppe dagen före det officiella i går, konstaterar hur in i sista stund detaljerna haglat ner över alla underbara hus och gårdar. Det var färg över alla toppar i går och ljus i alla vägar, när det mörknade.

Liseberg är ett underbart kapitel i historien om sommarens Göteborg. Det öppnar sig med sin stora sprutande damm, från fonden av vilken kapten Löfgren blåser färg över folksamlingarna i promenaderna. Han står tills vidare på en sockerlåda! Mitt emot ligger det gamla vackra, härliga Liseberg, en förtjusande utställningsrestaurang. Från dansbanan klappra redan de första jazz-stegen, och längre in bakom teatern, vars ljusrika fond i afton strålar till premiär, tager det riktiga nöjesfältet vid med gamla hederliga karuseller och modernare flygditon, med skjutbanor och ringkastning med marknadskaraktär och marknadsstämning. Och när någon kort tid ännu förlupit kommer berg- och dalbanan som pricken över i:et!

Majestätet kom till middagen på slaget åtta i går. Kronprinsen kom lite tidigare. Han hade stora människoskaror att lotsa sig igenom, folk som svagt tilljublade gamle försvarsministern bland annat. Medan Göteborg vandrade omkring utmed Näckrosdammen och lyssnade på tonerna från kapellmästare Manns symfoniavdelning eller strövade ut mot de många ljusen på Lisberg, gled kungamiddagen framåt. Bakom huvudrestaurangens praktgardiner skymtade dansande par.

Fyren tändes på krönet. Det var tid att celebrera, Göteborgs tre hundra år med raketer och solar. De kungliga åsågo ståten från restaurangens veranda mitt ibland de helt enkla göteborgarna. Det brakade lös med dunder och dån en lysande samling kvällsblommor, som med stjärnfall och gullregn på himlen över minneshallen satte allas hjärtan i svallning.

Så var den första kvällen till ända. Det är inte rätt att blanda vemod i glädjens fyllda bägare, men göteborgare emellan kan det vara sagt att det gäller att visa sig från sin bästa sida denna sommar, när landsmän och främlingar skola komma.

–Son.” (Ur: Göteborgs Dagblad 9 maj 1923)

Alla bilder i dagens inlägg är hämtade från Göteborgs Dagblad 9 maj 1923.