Göteborgsutställningen 1923

Utställningens mest gigantiska avdelning

”Har man vid sina besök på den historiska minnesutställningen erfarit en lika kraftig som uppbygglig och angenäm känsla över att vara göteborgare, förtätas denna känsla till något o-ändligt högre och värdefullare, när man passerat över viadukten och kommit in på utställningens industriella område. Träder man in i stora maskinhallen, försvinna alla småstadsaktiga lokalpatriotiska idéer, och stoltheten över att vara svensk och tillhöra ett land, som kan åstadkomma en exposé som denna, fyller hela ens sinne. Gick man omkring på minnesutställningen och tittade på minareterna och restauranten med en känsla ”Potz tausend, haben wir alles dies getan”, försvinner både självironin och självförgudningen, när man kommer in under det väldiga valvet i maskinhallen. Här står man inför något, som i första ögonblicket är nästan ofattligt; åtminstone i Göteborg.

Det land, som äger en industri som denna och som kan åstadkomma en så överväldigande mängd förstklassiga varor, måste vara något alldeles särskilt. När man vet, att det yttre, väldiga intrycket i varje detalj motsvaras av en grundlighet i utförandet, en styrka i materialet och en finess i dess behandling, som är berömd över hela världen och som ställer svenska varor i en klass för sig på den internationella marknaden, imponeras man ännu mer. Låt vara, att t. ex. S. K. F:s jätteutställning redan till det yttre är både storslagen och charmant; när man vet, att dessa kullager, som se så barnsligt lustiga och enkla ut representera en idé, som medfört en fullständig omläggning av driften vid tusentals fabriker runt hela världen och som skänkt vårt land ett inflytande på kullagermarknaden, som in­gen kan taga ifrån oss och man säger, att utställningens ram endast ger den blekaste aning om det arbete, som ligger bakom dessa ringar, kulhållare och kulor, förstår man, vad denna verksamhet betyder.

Eller kasta en blick på den blänkande Agafyren längst framme till vänster i hallen. Även den är ett precisionsarbete, som fört vårt lands namn över världen, och överallt, där fartygen söka sig till kusterna i vårt eget land, i Sydamerika, i Kina och överallt stå de svenska fyrarna på vakt och visa dem i hamn. Även järnvägstågen använda i stor utsträckning Agaljus ,och vare sig loken dåna fram över tundrorna i Sibirien, prärierna i Nordamerika eller genom Australiens vildmarker lyser G. Dalens blänkande ljus över syllar och skenor. Gasackumulator är liksom S. K. F. ett namn, som gått över alla kultiverade människors läppar, och det finns väl ingen så okunnig, att han ej känner sagan om dessa fabrikers tillkomst och underbara utveckling. I en snar framtid, då flygtrafiken blir ännu mer utvecklad än den nu är, kommer Agaljuset att få ytterligare användning; redan för några år sedan började Aga- fyrar användas för signaler till luftfartyg.

Efter dessa små reflektioner stanna vi framför Nydquist & Holms Rysslandslok. Det är en verkligt imponerande pjäs, avsedd att föra det stora grannrikets invånare i närmare förbindelse med den civiliserade världen. Säkert finns det ingen, som kan undgå att känna sig stolt över att vi svenskar äro i stånd att bygga sådana lok, och t. o. m. den argaste hemmabolschevik måste erkänna, att våra ingeniörer och arbetsledare äro karlar med huvud på skaft. Monteringen av detta lok på kraftiga syllar med sand och grus emellan är redan den värd en honnör. Loket står där väldigt och skräckinjagande, färdigt till att slunga sig fram med alla sina tusentals bundna hästkrafter mot okända öden och äventyr.

Vi avsluta denna historia med en hänvisning till L. M. Ericsons utställning, bestående av en jättetelefon, som är tillräckligt rymlig för att folk med normala kroppshyddor skola kunna gå in där. Utom denna apparat, som torde vara tämligen enastående i sitt slag, lägger man märke till en serie automatiska telefonapparater, som särskilt intressera oss, då vi, som vi hoppas, inom en ej allt för avlägsen framtid få sådana på vår egen telefonstation. Bakom telefonbolagets utställning ligger ett arbete, som egentligen endast fackmannen kan värdera högt nog. Amatören får nöja sig med den hela utställningen kännetecknande känslan av förvåning och beundran.

Här är icke platsen att ens försöka ingå på någon resumé över det hela. Det är på sakens nuvarande ståndpunkt tämligen överflödigt. Men vill man ge ett uttryck för sina tankar, blir det väl närmast det, att man gläder sig över att har om någonsin prisar verket mästaren. Med några få undantag tala de olika avdelningarna i maskinhallen endast och allenast genom varornas och maskinernas tysta men för den invigde lättförståeliga språk. Alla schablonmässiga reklamtricks äro bannlysta. Endast detta är ett bevis på utställningens och utställarnas förnäma karaktär.” (Ur: Göteborgs Dagblad 12 maj 1923)

Samtliga bilder i dagens inlägg är hämtade från Göteborgs Dagblad 12 maj 1923.