Göteborgsutställningen 1923

Fiskeutställningen

”Utställningsbesökare från upplandet, som resa till Göteborg i vanliga fall för att äta saltsjöfisk och se stora båtar, uppmanas att hålla sig kring Minneshallen. Går man in till vänster och över gården. stöter man på fiskets vrå, ett koncentrerat utav allt, vad som hör till fisk och fiske. Fiskrestaurangens stora damm för folk att meta hummer och spättor i är alltid, när helst man än kommer ditin, kantad åskådare. Och innanför glasväggen, i restaurangen, sitter en talrik menighet, som följt alla goda uppmaningar att äta fisk. både för dess egen skull och till förmån för havets söner ute vid Bohusläns kuster.

Göteborg, Dagblad har redan vid åtskilliga tillfällen sysselsatt sig med utställningens fiskeavdelning, anordnad av amanuensen Rencke.

Det är bland utställningarna en typisk västkustutställning, och man kan just inte säga annat, än att det är ett mycket gott grepp att förlägga fisket vägg-i-vägg med sjöfarten. Det kan hända, att fiskeutställningen hör till utställningens lättast tillgängliga och uppfattbara för den stora allmänheten. Emellertid är den inte bara en samling redskap, på ett högst klart sätt ordnade, och en del tabeller, åskådliggörande näringens ekonomisk betydelse.

Den har i stället tagit fasta på att fisket för västkustens vidkommande varit något, som gripit in i folks liv. Den är med andra ord ock kulturhistorisk.

Det är mycket gott och väl att utställningen — också fiskeriutställningen – är avsedd att vara svensk, men hur skulle expositionen sett ut om inte saltvattensfisket — detta som ger en intresserad samlare material i oändlighet — fått dominera. Det gives ett par vråar, så snart man kommit in i hallen, som äro ägnade det västsvenska sötvattensfisket liksom ock något utrymme ges halländska laxfisket. Proportionerna mellan salt- och sötvattensfiske slår en med ens: den stora väggen till höger omfattar 12 fält saltvattensfiske men däremot endast ett sötvattens.

Man behöver inte ha följt väggarna så långt för ett nogsamt märka, att hör har ett omsorgsfullt arbete utförts, buret av inte så litet kärlek till uppgifterna. Här vandrar man genom båsen för skaldjursfångst, räkfiske. ålfiske, makrillfiske, småbackefiske och storsjöfiske. Utställningarna givas liv inte bara av belysande tabeller och redskap av högst äkta slag utan ock genom den rad av minutiöst utförda modeller, som löper utanför avdelningarna. Det är för övrigt ett mycket gott grepp att inom en grupp som storsjöfisket blåsa liv i samlingarna med denna lilla kollektion friska fotografier. Detta var väggen till vänster.

Till höger bl. a. givas avdelningar, belysande båtattiralj (personlig utrustning) och sillfiske, för visso en av utställningens intressanta. Mitt ibland modellutställningarna skjuta upp ett par montrer för Avance och Skandia-motorerna. Och över samlingen draperier av klingande äkta västsvenska fångstredskap. De materialmodeller man återfinner inom avdelningen — Mjärdgården från Tyssön. Katsegården från Hjälmaren. Sjöbodarna från Vänern och krakemodellerna från Näs och Tossö såsom belysande för sötvattensfisket ha förvisso ett synnerligen högt värde.

Dessa fiskemetods modeller, för vilka man stannar i salens mitt, äro till rätt stor del, berättas det, utförda på utställningens egen modellverkstad, och frågar någon efter härkomsten för de gamla ekstockarna inne i stora salen, kan det åtminstone berättas, att d:r Rencke själv gräv .fram den ene i en skogstjärn i Västra Västmanland.

Hallen öppnar väg till ett par mindre rum, med belysande fotografiförstoringar och kolteckningar. Den lilla interiören av fiskarstugan. rörande äkta, skall säkert också lägga beslag på besökarens uppmärksamhet. Är det en fiskarstuga på västkusten, samlaren avser, må det vana bekantgjort, att likadana, kan man finna ock norrut i vårt land. Det är en liten vrå av synnerligt kulturhistoriskt värde, en mycket äkta vrå inte bara för vaggan på golvet inne i stugan och pelargonian i fönstret utan för den äkta stämning, den stämning av redbarhet, strävsamhet och ordning. som karaktäriserar dessa fattiga stugor. Bilden blir så levande, att man glömmer bort, att de små låga fönstren öppna sig mot Lorensberg och utställningen i stället för mot havet.

Akvariet, som väl får anses utgöra en fortsättning på fiskeriavdelningen, har ordnats av föreståndaren för Kristinebergs zoologiska station, d:r Hj. Östergren. Det är inte möjligt annat än att detta kommer att bli ett av utställningens mest gouterade nöjen. Det har karaktären av tittskåp .på en marknad och är ändå på samma gång högst vetenskapligt lagt. För den yngre publiken öppnar det ett formligt sagoland.

Det bör kanske vara tillagt att till fiskeriutställningen också hör ett par rum väster därom för vilkas arrangerande svarar hydrografisk-biologiska kommissionen närmast docent Hans Pettersson (hydrografi) och doktorerna Arvid Molander och O. Nybelin (biologi).

Forskningsresultaten för både svenska och internationella havsforskningar kungöras i dessa salar i koncentrerad form och framställningen kompletteras med rika apparatuppsatser. Professor Otto Petterssons saltverk på Bornö åter­speglas i en välgjord modell.

Ehl.” (Ur: Göteborgs Dagblad 12 maj 1923)

Alla bilder i dagens inlägg är hämtade från Göteborgs Dagblad 12 maj 1923.