Göteborgsutställningen 1923

Telegraf och telefon på utställningen

”Även telegrafen är en institution med gamla anor. Det är något, som man blir lvligt övertygad om, när man gör ett besök på Telegrafverkets historiska utställning i den vita staden. Skulle man döma efter utvecklingen av apparaterna borde den vara minst tusen år gammal; så oerhörd är skillnaden mellan den optiska telegrafen från slutet av sjuttonhundratalet och våra dagars hypermoderna elektriska apparater med deras skrivmaskinsskrift och lätt påklistrade remsor. Däremot gör väl knappast telefonen, vad de yttre förändringarna beträffar, några anspråk på att vara mer än ett decennium gammal: det är underbart, hur det yttre skalet behållit sig oförändrat från Bells första typ till våra egna Betulandapparater där den lilla vackra telefonissan utan vidare blivit struken ur tillvaron och ersatt med en visare och några invecklade mekaniska apparater som blott en telefondirektör begriper sig på. Telegrafverkets utställning ger en utmärkt bild av denna sagolika utveckling, och om den värderade läsaren har lust, skall jag ge honom en liten föreläsning. Demonstrationsmaterialet finnes till påseende på utställningen, ingången från Stora gården mitt emot huvudrestaurantens baldakin. För dess betydelse ansvarar förste kontrollör Risberg och för mina upplysningar dels katalogen, dels en mycket kunnig och saklig telefontjänsteman, som jag i går träffade där uppe, herr Gunnar Eriksson.

Vi börja för säkerhets skull i den äldsta avdelningen där vi får se en modell till den optiska telegraf som på den tiden våra pappor var pojkar stod på Otterhällan och bl.a. hade förbindelse med Vinga. På nämnda avlägsna plats lär f.ö. en dylik apparat ha varit i tjänst för en ej alltför lång tid tillbaka. Gå vi ett par steg in i nästa avbalkning av rum 107 flyttas vi utan vidare några tiotal år fram i tiden och befinna oss på en telegrafstation från 1850-talet. Apparaten är en av de äldsta som användes i Sverige och ser nog lite märkvärdig ut för ett öga som vant sig vid senare modeller. Bland mycket annat ser man här en bild av generalmajor Aksell, som blivit kallad den svenska telegrafens fader eller något liknande och som var den framsynte utstakaren av våra första linier. Under en nummerlapp med den betydelsefulla 7-siffran se vi en apparat tillverkad av Heland och Fahnehjelm på 1840-talet och strax bredvid lysa Morses skarpa drag emot oss från en tavla på väggen.

Det skulle bli alldeles för långt att här ens tillnärmelsevis försöka en uppräkning av alla dessa apparater och andra tillbehör  som visa telegrafens utveckling ända till våra dagar. Det skulle behövas bra mycket mer utrymme än en vanlig tidning har möjligheter att skänka ändamålet. Men det kan vara roligt för den fåkunnige men vetgirige läsaren att har reda på att de telegram han får från drottningen eller någon annan högt uppsatt person när han kongressar i Göteborg utskrivas direkt med skrivmaskinsstil och klistras på telegrammet som sedan kommer ut i världsalltet. Detta kan lyckas, tack vare Creeds mottagningsanordning, som omsätter skriften på en perforerad pappersremsa vilken sedan insättes i printern där den endast för fackmannen läsliga teckenskriften översättes till vanliga bokstäver.

Detta torde vara höjdpunkten av telegrafens utveckling och vi skola i stället övergå till telefonen för att se hur den tagit sig under tidernas lopp.

Varje liten skolgosse med eller utan realskoleexamen vet, att Graham Bell uppfann telefonen. Däremot vet endast ett fåtal och däribland förf. till telegrafverkets katalog, att redan 1851 framlade den franske telegraftjänstemannen Bourseul en idé till telefonen. Han kunde emellertid inte förverkliga den. Den 30 september 1876 fick Sverige genom en tidningsartikel veta att telefonen fanns till och sedan dröjde det inte länge förrän även vi hade ett väl utgrenat nät ledningar genom landet. Nu finns det telefoner snart sagt över hela riket och t.o.m. lapptälten uppe i fjällen lära vara försedda med detta hypermoderna kommunikationsmedel. De äldsta telefonapparaterna och ledningarna voro naturligtvis synnerligen enkla bredvid våra egna men i huvudsak tillämpas ännu Graham Bells underbart genialiska idéer.

Utställningen visar bl.a. växelbord av äldre och nyare slag, L.M. Ericsons äldsta bordsapparat, en av telefondirektör Cedergren konstruerad automatisk växel för fem enkelledningar, växelbord och annat för en vanlig dödlig, som ej gått igenom telefonistkursen tämligen obegripliga saker. Därtill kommer att man får se en helautomatisk station i arbete och det skall särskilt intressera oss göteborgare som hört telefondirektör Ekberg hålla föredrag på Tekniska samfundet om hithörande saker. Inbillar sig någon att det är svårt att sköta en helautomatisk telefon misstager han sig grundligt. Det är den lättaste sak i världen. Därtill kommer den fördelen att man aldrig behöver bli felkopplad – om apparaten fungerar. En nackdel har den emellertid som i mångas ögon uppväger dess fördelar: de otaliga förbannelser man (inte jag) slungar ut mot de arma telefonflickorna när man kommit fel återstudsa obevekligen mot en själv. Därtill kommer att flickorna i fråga försvinna. Men dem träffar man väl alltid på något annat ställe.

Med ovanstående har jag velat ha sagt att telegrafverkets utställning på ett värdigt sätt ansluter sig till sina två systerverks, järnvägarnas och postens. Studera så noggrant ni kan dessa tre avdelningar. Även om ni inte får se så mycket som röken av hela den övriga jubileumsutställningen har ni då ändå fått valuta för ert säsongkort och är bra mycket klockare än om ni springer omkring som en yr höna på alla avdelningar utan att minnas mer än en hoptrasslad massa modeller och kartor.

S.” (Ur: Göteborgs Dagblad 18 maj 1923)

Alla bilder i dagens inlägg är hämtade ur Göteborgs Dagblad 18 maj 1923.