”När jag i går kom in i ett större sällskap herrar, där naturligtvis varenda en talade om utställningen, framhöll någon av de närvarande det glädjande faktum, att fastän utställningen är en kommunal angelägenhet, som endast i ringa mån blivit i tillfälle att åtnjuta statens understöd och beskydd, ha likväl ett antal statliga institutioner ett synnerligen storslaget och berömvärt, sätt deltagit med sina kollektioner. Talaren nämnde särskilt S.J:s utställning som onekligen hör till dem som giva det hela sin prägel av förnämlig kultur och ospard möda. Men han kunde lika väl ha sagt, att postverkets bidrag till utställningen är särskilt bra och gediget. Visserligen är den till omfånget och den yttre utstyrseln något mindre — förefaller det mig — än S.J., men å andra sidan är den från början till slut en grundlig, lätt överskådlig och populär bild av verkets utveckling, inte under tre århundraden. utan fyra årtusenden tillbaka i tiden. Den är verkligen om någon en retrospektiv utställning.
Belägen i samma byggnad som S.J s utställning och i omedelbar anslutning till den riktiga postanstalten har verket fått en mycket bra samling rum till sitt förfogande. Här har man under ledning av friherre Johannes Rudbeck ordnat en, som sagt, utmärkt överskådlig och intressant utställning, som redan nu fått så många lovord från publiken, att pressen endast har att bekräfta det allmänna omdömet om dess förträfflighet. När jag första gången gjorde en ögonblicksvisit i avdelningen, fick jag en angenäm erfarenhet av den ordning och påpasslighet som härskade där. Det var nämligen den sjunde ma-j och för den invigde är det ingen hemlighet att flera avdelningar då såg allt annat än färdiga ut. Men friherre Rudebeck hade allt i ordning och till och med katalogen låg prydligt upplagd på ett bord. Som bekant går man än i dag, på flera andra av utställningens avdelningar och söker med svidande ögon efter deras kataloger.
Efter detta kan det vara på tider att vi göra en titt in på avdelningen.
I rum A finna vi, att det svenska postverket äger anor från fem femtonhundratalet och att man redan då utfärdade kungörelser för dess verksamhet. Emellertid var det ej var mans sak att få sina brev expedierade, och även under de följande århundradena voro postbuden uteslutande reserverade för regeringarnas räkning. Till en början fingo de arma, postdrängarna springa från stad till stad med sina packor, men 1646 fingo de äntligen rida och senare åka i kärra. I och med järnvägarnas uppkomst blev det liv i luckan och under senare delen av föregående århundrade visar verket en oerhörd utveckling, som i sin tur främjades av Världspostunionen, den största sammanslutning som vår tid har att räkna med. Denna firar nästa år sitt femtioårsjubileum i Stockholm; en heder för vårt land som knappast kan överskattas. Under senare år har postverket naturligtvis ytterligare utvecklats, automobiler och flygmaskiner ha. kommit i bruk, och den ena moderniseringen har införts efter den andra. Utställningen visor bl. a. en modell av flygmaskin, avsedd för posttransport, en brevduva. bilder av posthusets utvidgning, modell, av diligens. postbil, postångaren »Öland» m.m., m.m.
Rum B upplyser oss om att frimärkena kommo i bruk 1855 och att man förut använde stämplar som bevis för att avgiften blivit erlagd. Likaså får man veta att postverket för tre år sedan självt övertog tryckningen av sina francotecken och att det använder sig av en maskin som kan trycka och gummera bortåt tvåmillioner märken pr dag! Rum B är ett Eldorado för frimärkssamlare och äro dessa herrar lika ivriga som på min tid, torde det bli fråga om belägring av de dyrbara och sällsynta francotecknen.
Rum C innehåller en massa statistik och skulle alltså under normala förhållanden bli överhoppat med suveränt förakt. Men dessa uppgifter på postverkets arbete, antal kontor, tjänstemän, befodrade brev, postanvisningar och ekonomi äro verkligen så intressanta och väl uppställda, att man överraskar sig själv med att glömma; bort en hel halvtimme i detta rum, som egentligen är värt en hel dag, bara det. Så gå vi in i rum D, där man får se ett postkontor sådant det tog sig ut för hundra år sedan. Det skall inte beskrivas. Det skall man själv se, om man har så mycket sinne för ett gott uppslag och alltings relativitet, att man begriper dess värde. Till slut får man en inblick i brevets utveckling under 4,000 år och | kan hänge sig åt den sällsamma njutningen, att betrakta skrivelser från det gamla Egypten, Assyrien, Babylonien, Kina, Arabien och andra mystiska länder.
Därmed har jag givit en antydan om vad som finns att se på postens utställning. Går ni inte själv dit och skådar allt det intressanta och roliga, är ni oförbätterlig och inte värd att bo i ett samhälle som skickar edra kärleksbrev för femton öre från Skåne ända upp till Lappmarken.
S.” (Ur: Göteborgs Dagblad 17 maj 1923)
Alla bilder i dagens inlägg är hämtade ur Göteborgs Dagblad 17 maj 1923.