”Söker man någon gång på ett eller annat sätt att utforska, vilka avdelningar på utställningen, som äro de mest intressanta, får man naturligtvis de mest skiftande uppgifter. Är man dessutom part i saken och själv har en kraftig känsla av vilken avdelning som är rikligast och mest tilltalande vad såväl utställda föremål som uppställning beträffar har man ändå svårare att få klarhet i saken. Men står man av en händelse och lyssnar till svenska folket, när det frågar de ljusblå vaktmästarna efter den eller den attraktionen, skall den, som förlagt sitt operationsfält till Stora gården, ideligen höra två frågor upprepas:
– Var är tåget? Och var är gruvan?
Drager man således den slutsatsen, att dessa två dragplåster på ett alldeles särskilt sätt ha vunnit insteg i svenska folkets medvetande och erinrar man sig samtidigt, att med »tåget» menas ingalunda ryssloket i stora maskinhallen utan endast och allenast det lilla modell loket från den framtiden elektrifierade västra stambanan, vilket som bekant med en hastighet av flera meter i minuten, rusar fram på sin avskilda plats i S.J:s utställning, har man samtidigt en bra nyckel till svenska folkets psyke. Tåget är ett leksakståg, och gruvan är ingen riktig gruva fast till och med gamla brukspatroner kunna svära på att den är äkta så till vida som den är belägen sextio meter under marken! Men båda äro på sitt sätt leksaker, som röra sig inom det mekaniska området, och det är naturligt, att ett folk, där varannan man är född till ingenjör och varenda en till uppfinnare, skall med förtjusning slunga sig över något , som på ett så underbart sätt lyckas pigga upp fantasien som ett mekaniskt miniatyrtåg och en konstgjord gruva med nödvändighet måste göra. Människorna äro nu som alltid stora barn, och det hjälper föga, om deras stad firar trehundraårsjubileum med en världsutställning eller en exposition av leksaker.
Det mekaniska tåget har redan för länge sedan blivit utförligt omtalat och berömt i denna tidnings spalter. Däremot har gruvan endast blivit nämnd i förbigående. Jag uppfyller alltså endast en popularitetsjäktande tidningsmans försa plikt när jag nu med dödsförakt slungar mig in på en beskrivning över den nämnda attraktionen.
Men för att komma till gruvan har man en lång och svår vandring genom tåget, som heter »Den industrihistoriska avdelningen». Visserligen påstår katalogen, att man i denna först och främst skall uppsöka gruvan och med denna som utgångspunkt göra sina studier. Men nu har folk i allmänhet väl knappast kommit till utställningen för något som i vanligt medvetande är så rysligt som att studera. Man har kommit för att titta på en massa utställda föremål, och får man då händelsevis en eller annan lärdom till livs, kan ingen människa hjälpa det.
Det skulle aldrig kunna fala mig in att försöka en uppräkning eller en beskrivning över de på industrihistoriska avdelningen hopsamlade föremålen. Lika gärna kunde jag skriva min gradualavhandling om den mulltimmersugn, som i modell står uppställd på avdelningen och där har nummer 31. Men jag skall i största allmänhet tala om, vad man får se.
Som man hör på namnet vill industrihistoriska avdelningen ge en bild av hur och med vilka medel vår industri arbetade innan den moderna maskintekniken sådan vi känna den från våra stora industrietablissament kom i högsätet. Under en vandring genom salarna få vi alltså en god inblick i de förhållanden, under vilka far och farfarsfar arbetade, om dessa gentlemän händelsevis skulle sett sig nödsakade att lämna den prästerliga eller vetenskapliga banan för att i stället ägna sig åt någon mer påtaglig verksamhet. Litet var ha vi väl hört talas om dessa ålderdomliga maskiner och verktyg, liksom vi redan i Odhner läste om stenåldersfolkets enligt nämnde författare, mycket väl gjorda redskap. Jag tvekar emellertid ej, när jag påstår, att för de flesta av oss är en flintyxa som en gammal bekant bredvid t.ex. en malmharka från förra århundradet. Flintyxorna ha nämligen blivit föremål för intresserat studium av både den ena och den andre, under det malmharkan först på sistone blivit bevärdigad med någon större uppmärksamhet.
Insamlingsarbetet har bedrivits under en lång följd av år, och man har gått både grundligt och metodiskt tillväga. Ledaren har varit amanuensen T. Althin, som varit synnerligen väl skickad för sitt uppdrag. Hr A. tjänstgör nu som föreståndare för avdelningen och står bredvilligt intresserade till hjälp med nödiga upplysningar och förklaringar. Med bistånd av sina assistenter har han genomforskat stora delar av västra Sverige och därunder gjort en mängd synnerligen värdefulla och intressanta fynd. Tyvärr är det nog så, att här som på andra områden lämnade kristiden med dess materialbrist fruktansvärda spår efter sig. Under de år, när man endast med svårighet kunde komma över en järnbit, passade driftiga herrar på att skrota ned allt vad de kommo över, och därigenom blev tusentals värdefulla kulturhistoriska oersättliga föremål tillspillogivna. Det var alltså i grevens tid, som her A. och hans medhjälpare gjorde sina undersökningar och togo vara på det, som fanns kvar. Några år till, och varje spår av den kulturepok, de representera, hade varit borta.
Många föremål ha blivit inköpta, under det andra skänkts till samlingarna, antingen utan vidare eller också därigenom att mecenater släppt till de erforderliga kontanterna. Vid ett tillfälle var man tvungen att pensionera en gammal gubbe då han hade sin hela inkomst av en sådan maskin.
Efter detta inbillar jag mig att ni har ungefär reda på vad industrihistoriska avdelningen är för något. Nu får ni själva gå dit och se efter, vad ni kan lära er av den.
S.” (Ur: Göteborgs Dagblad 23 maj 1923)
Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Jubileumsutställningen 1923. Industrihistoriska avdelningen. Textilindustri.
Göteborgs historia 