”Historien om Göteborgs handel år på sått och vis också historien om Göteborgs sjöfart och tvärtom. Det är inte tänkbart att komma å stad en allsidig belysning av handelns utveckling genom åren för, Göteborgs del utan att få med ett fartyg. Men det är inte bara för; att sjöfarten och handeln gränsa rätt nära till Ostindiska tornet, som

det står en lossande ostindiefarare modellerad i ett av rummen på handelsutställningen — till vilken amanuensen Thulin på Göteborgs museum på det stora hela taget kan säga vara pappan. Ostindiska kompaniet har en mycket naturlig plats i denna avdelning, de många blad det skrivit till historien om Göteborgs handel ha en underbar doft och tjusning.

Handelsutställningens tretton rum representera, när allt kommer omkring, en hel liten labyrint. Det är rätt vanligt, säger vaktmästaren, att folk gör en titt ditin från sjöfarten. Ostindiska kompaniets rum frestar i så fall litet var till att fortsätta. Genom många »gångar» och salar kommer man, om det vill sig väl, tillbaka till denna förtjusande utgångspunkt, till porslinet med vapen stämplarna och Ellsbo initialer, till de stora vaserna, som någon sjökapten förde hem en gång i tiden, och till den granne mandarinen. kinesiskt ombud i Göteborg, målad på en spegel och belysande glasmåleriet.

Ingenstans inom denna utställning stannar man och konstaterar bestämt: detta är första kapitlet i historien om Göteborgs handel! Det har i stället lett många vägar fram till dagens slutkapitel. En blå väg är den Ostindiska kompaniet berättar om. Man inbillar sig att man funnit en annan, när man står i den gamla speceributiken, direkt tagen från Majorna och inte saknande något av speceributikens karaktäristiska inventarier. Från många håll gå alltså trådarna. De löpa ut i det stora, moderna kontoret såsom slutkapitlet, 1923 års stolta stadium.

Den personhistoriska avdelningen till vänster vid Långa gården, där de många göteborgsporträtten täcka väggarna, sträcker sig inte längre fram än till 1850-talet. Där har amanuensen Thulin ansett att utställningens handelsavdelning bör taga vid.

Det är ingen köksväg att gå till handelsavdelningen från sjöfarten, det är däremot, kan man bestämt våga sig på att hävda, en rätt naturlig väg. Men den officiella entrén till handeln går ut från annat håll. Och det är lika viktigt, att dess första del uppmärksammas av besökaren.

Kan det tänkas en lyckligare inledning än att vid dörrarna till dessa samlingar, som ju representera ett av de stoltaste kapitlen i Göteborgs historia, etablera en entréhall, helgad åt minnet av Göteborgshandelns gamla hänsovna män, köpmän, som under gångna dagar haft sin varelse och sitt uppehälle i Göteborg. Där finner man åter namnen och dragen av Carnegie, Kjellberg. Wijk. Waern och Dickson.

Övergången är rätt försynt. Man får gå nära montrarna i första salen för att bli frapperad och intresserad. Det är avdelningen för mynt, mått och vikt. Den går tillbaka i tiden då Göteborg ock hade sin sedel utgivningsrätt, den berättar om hur mynt till och med präglats i Göteborg under de längesen svunna dagar. Och den tränger så djupt i historien att den

till och med skildrar falskmyntningen, inte heller den tiden främmande, tvärtom rätt. framstående.

Många fyndorter från Västgötatrakter ha fått släppa till materialet till gruppen vågar och vikter. Den utgår ända från vikingatiden och slår en brygga fram till 1800- talet. Balansvågen från 1624 är hela salens kraftigaste pjäs. Från 1600- och 1700-talen givas vikter både i sten och metall och bland annat stannar man framför en större samling skålvikter från 1700- talet. Det tjänar något till att en stund studera det vackra arbetet!

Mitt emot vid andra långväggen demonstreras en uppsättning betsman — från 1600 fram till 1800 — och alnmått från samma tid och granskar man montrarna noga finner man till och med rätta på Göteborgs stads likare, kronomåttstock av 1747.

I väldiga kistor förvarnade Göteborgs handelsmän de sköna mynt deras gärning gav. Rätteligen borde det alltså nämnas i samband med mynten att utställningen från ett antal Göteborgshus har att förebringa kassaskåp från gamla dagar. Här har man ansett att. miljön inte skall störas av en modern detalj och den jämförelse man inbjudes till mellan ett gammalt kassavalv och ett av vår tid är också mycket intressant.

Är det inte en utställning månne, som skall samla allmänhetens intresse i alldeles särskilt hög grad, den som handlar om tull och smuggling? Så kallar amanuensen Thulin den närmaste i ordningen på handelsutställningen. Den uppvisar gamla vapen från Göteborgs tullbevakning. Den har modeller av både en gammal tulljakt från 1300-talet och den nya moderna hamnbevakningsbåten. över det lilla kapitlet om ämbetstecken och hithörande föres åskådaren fram till smugglingen. Där återfinnas smuggelkärl både från gamla tider och nuvarande. Hälsingborgs museum har välvilligt ställt till arrangörens förfogande en hel smuggelrustning. som trotsar även all beskrivning. Denna avdelning är på sitt sätt en berättelse om att uppfinningsrikedom i vissa fall aldrig saknats hos vårt svenska folk. Där givas bl. a. exempel på smugglartricsen att förvara spriten i särskilt konstruerade tavelramar och i svärtade rör som smälta samman med maskinerna.

Rummet närmast i ordningen gör skäl för benämningen statistisk utställning ehuru långtifrån i den bemärkelse man är frestad tro. Den bär rubriken Göteborgs andel i värdet av in- och utförsel i jämförelse med Stockholm. Hjalmar Eldh åskådliggör med en flammande och absolut fängslande statistik hur Göteborg genom åren som gått vuxit fram till att i utförsel överflygla huvudstaden och i införsel åtminstone komma fullt i nivå med den.

Statistiken kompletteras för övrigt redan i nästa sal, vilken med planscher runt väggarna vill belysa Göteborgs del i införseln och utförseln av vissa varuslag. Så mycket intressantare och mera illusorisk göres denna del av gipsmaterialet, som fyller de bänkar vilka löpa utmed väggarna. I fonden j slår en högst upplysande karta åskådaren i ögonen: den berättar om utvecklingen av Göteborgs handelsförbindelser från 1600-talet till nuvarande tid.

Jättemodellen mitt på golvet är av gamla järnvågen. Den är gjord både ytterligt minutiöst och så att det, hela är söndertagbart och all­tså mena åskådligt.

Ger man sig riktigt de gamla rum i våld, som härefter följa, glömmer man till och med ett ögonblick att det bullrar en utställningsstad utanför, man förflyttas till det gamla Göteborg och dess affärsliv.

Här står man i de gammalmodiga i kontorsinteriörerna, som ännu på i en utställning hållits vid liv så pass äkta, att man måste ana, hur livet en gång förlöpte där bland de höga pulpeterna och vid de stora borden. Det är gamla Göteborgskontor, som fått bestå materialet till denna avdelning. Var och en, tidens barn hur mycket som helst, måste dessa interiörer ge en vision av svunna dagar. Jag vet inte om. det är med flit amanuensen Thulin där på väggarna i något av rummen placerat en del tavlor från det gamla Göteborg. Jag minns en från Lilla torget med Norra och Södra Hamngatorna. Bara den ger ram åt interiören, gör intrycket vidare. Och den svarta, höga klockan med guldblommorna och guldfåglarna målade på, talar också om timmar och dagar som gått.

Det har rests som en hel liten rad av minnesvårdar över det gamla Göteborg i denna fil av salar.

Nästa är ingenting mindre än en gammal speceributik, livs levande tagen från Majorna, berättar amanuensen Thulin. Det är inte troligt att dess make ännu står att uppleta ens vid den krokigaste gatan i Majorna i dag. Det kan hända att den inte är så speciellt göteborgsk, inte i samma grad som de gamla kontorsinteriörerna ger ett avsnitt av just göteborgslivet under ett gånget århundrade. Den kan göra anspråk på att ha hört hemma också i många små svenska landsortsstäder ända till på senaste decennierna. Därmed har den också med säkerhet att påräkna ett om möjligt allmännare intresse!

Den gamla säckvågen är väl ändock en på en gång rolig och hederlig svensk tingest! Alla de många gamla bingarna, som handelsman rotade i, finner man igen, den gamla »draken» hänger i taket. Den är fäste ibland för både butikens lampa, snören och pappor!

Och där stå brännvinsmåtten ännu framme på disken! Den dunkla halvdagern ger detta rum på samma gång en riktigt akta ton. Man behöver inte stanna där länge för att få sällskap av intresserade.

Ostindisks kompaniet är dock. som sagt, i handelns historia kapitlet med den mest. säregna tjusningen. Det är på samma gång ett just äkta göteborgskt kapitel. Rummet, som det disponerar ensamt, upptages till mycket betydande del av porslinssamlingar. En hel monter är helgad åt gammalt vapenporslin, sådant som beställts av svenskar. Brukspatron Rhedin på Ellsbo har ställt till förfogande en hel intressant porslinsuppsats, som än i dag lyser med Ellsbos initialer.

I glasskåpen framför dessa dyrgripar finner man åter gamla papper och aktier från Ostindiska kompaniets första dagar. Sådana rariteter som de tre första aktierna, till hörande Gustaf IV Adolf, äro bl. a. att finna i dessa samlingar.

Detta rum hyser samtidigt härmed också den andra av handelsutställningens större modeller. Den är av en lossande ostindiefarare, ytterst belysande med de små pråmarna, vilka som bäst föra varorna från fartyget. Glasmålningen har fått ett par särskilt vackra och förvisso synnerligen värdefulla återspeglingar. I ena fallet har en kinesisk prydlig mandarin, ombud i Göteborg en gång i världen, stått som modell. Den andra är ett fantasiens sköna blomster med fåglar och vackra blad.

Man går från århundrade till århundrade i rätt rask takt på denna utställning. Endast en längre »gång» förbinder detta tidiga kapitel i Göteborgshandelns historia med nutiden. Men det är skal i att dröja en stund också på vägen. Utställningen är lycklig nog att kunna visa sina besökare hela det gamla Ekmanska arkivet, ett urval kontorsböcker från 1600- och 1700- talen. Den, som inte har mera intresse av samlingarna än det flyktiga lekmannaintresset kan dock under alla förhållanden ha nöje och utbyte av att beundra den stora konstnärlighet, bokhållaren förr i tiden utvecklade vid sin bokföring. Man tror sig stå framför textkonsten från ett kloster!

Det gives en förbindelselänk mellan den gamla tiden och våra dagar: det är skrivmaskinen. Sagan om skrivmaskinen är en saga för nutidens barn. Den har rätt många drag av småtrevlighet och intresse. Så mycket kan åtminstone återgivas av det, som ett början göres med sandkaret och bläckhornet och att utvecklingen över en del lustiga och trivsamma småstationer löper fram till våra dagars ultramoderna Underwood, ett het underverk. Rätt tidiga utvecklingsskeden äro pastor Hansens skrivkula och den lilla apparaten med visaresystemet.

Det vore inte rätt, om räknemaskinen inte också skulle, beskäras åtminstone en helt hastig historik. Det är fallet. Man kan nämna, att inte heller denna, utvecklingshistoria är utan sina roliga poänger för oss de yttersta dagarnas barn.

Det finns, låt oss inte heller glömma den. ännu en liten station på vägen till nutiden. Den är den allra sista, och den kallas stenografien. Det är en samling, som till rätt väsentlig del utgöres av verkliga rariteter men på samma gång är högst fullständig och belysande. Man får också taga hänsyn till att arrangörerna härvid haft den allra värdefullaste hjälp: materialet har ställts till förfogande av Melinska stenografförbundet.

Och så står man det moderna kontoret, slutstationen, där två rum inretts till yttersta modernitet, där räknemaskinen står sida vid sida med Underwood av en allra sista typen. Den överlåte gärna signaturen besökarna själva att beskåda, helst mellan kl. 12 och 1 på dagen, då de motordrivna, moderna maskinerna äro i rörelse. Den är en utställningsinteriör, som verkligen kan sägas höra hemma i handelsstaden Göteborg.” (Ur: Göteborgs Dagblad 26 maj 1923)

Alla bilder i dagens inlägg är hämtade ur Göteborgs Dagblad 26 maj 1923.