”Skandal – ordet är hårt men tyvärr det enda rätta, när det gäller att karaktärisera den nya ”attraktion” nöjesfältet menar sig ha fått genom Lillköping och dess dvärginvånare. Dessa må bemöda sig så mycket och framgångsrikt som helst att visa ett gott humör, så är det dock i högsta grad osmakligt att så här låta dem exponera sitt lyte. Icke minst sedan utställningsstyrelsen visade sig ha den goda smaken att i tid inhibera lapplägersplanerna, hade man väntat, att den sagt nej även till detta företag. Något nöje kan ett besök i Lillköping endast bereda den tanklöse eller ofinkänslige, hos tänkande och kännande människor kunna ”offren” endast väcka medlidande och olust.

Och skall ovillkorligen denna ”attraktion” finnas kvar, måste i varje fall åtminstone två reformer vidtagas. För det första är entrén 1 kr., alldeles för högt, och för det andra måste vederbörande ordna så, att folk icke utan vidare kan tränga sig in i rådhuset, kring post- och poliskontoren o.s.v. Som det i lördags, förmodligen också i går, gick till får det icke fortsätta. Ty är det i allmänhet osmakligt att med nyfikna blickar betrakta en stackars krympling, verkar det fullkomligt upprörande att som här skedde se vuxna människor armbågas kring honom, besvära honom med mer eller mindre närgångna frågor o.s.v.

Men bäst och det enda rätta är att med detsamma stänga hela Lillköping och befria dess små invånare från lyckligare lottade medmänniskors nyfikenhet.” (Ur: Göteborgs Dagblad 11 juni 1923)

I Dagens Nyheter skrevs samma dag, ”Den väntade stora attraktionen på nöjesfältet, en trupp dvärgar på 25 personer, har nu installerats i en särskilt uppbyggd avdelning, som fått namn av Lilleköping. Kvaliteten av detta nöje, att se mer eller mindre vanskapta människor, är dock tämligen omtvistad.” (Ur: Dagens Nyheter 11 juni 1923)