Göteborgsutställningen 1923

Där man uteslutande roar sig – Liseberg ur ett stockholmsperspektiv

Idag skall vi besöka Nöjesfältet Liseberg och betrakta det ur ett stockholmsperspektiv, dagens text är hämtad ur Aftonbladet.

”Nöjesfältet på utställningen hör till de delar av densamma som skola bli beståndande. De äro för resten lätt räknade. Därför äro också dessa byggnader gjorda med en helt annan stabilitet än hallar och paviljonger som komma att beträffande livslängden föra en sländas tillvaro.

Till nöjesfältet i dess helhet är ingen särskild entré, vilket är en fördel. Däremot förekomma en del nöjen och lustbarheter, som det kostar en extra slant att komma i åtnjutande av. Men därom mera här nedan. Som vi förut omtalat har Göteborgsutställningens nöjesfält fått ett läge som är det vackraste man kan tänka sig: det gamla herresätet Liseberg, vars gamla berömda corps de logis även ingår i byggnadsparken. Från den övriga utställningen och larmet på Södra vägen, som utgör pulsådern mellan de båda städerna Göteborg och Mölndal, avskiljes nöjesfältet genom en ås med skog och nästan jungfrulig vildmark, där vitsippor, vårlök och stenbräcka just nu hålla på att avlösas av högsommarens förstlingar i Floras rike, sedan gullvivan fullgjort sin tjänst som förmedlare av övergången. Utan tvivel är denna ås det vackraste på hela nöjesavdelningen och även det stabilaste. VI skola hoppas att dess vandaler ännu inte skådat dagens ljus.

Liseberg torde ha mest blivit känt genom dess senaste privata ägare, fröknarna Nonnen, av vilka i synnerhet den ena gjorde sig ett namn som skriftställarinna och konstnär. Nu tillhör platsen staden, som t v. ämnat det åt ett tivoli, med utställningens nöjesfält som inledning.

Utmed åsen ifråga går fältets breda huvudväg, vid vilken upprada sig en fil av paviljonger, stånd och schap med allehanda förfriskningar, minnes- eller prydnadssaker, som försäljningsföremål.

När man hunnit ett stycke når man herrgårdsbyggnaderna, som stå en på vardera sidan av vägen. Huvudbyggnaden till vänster med den pelarprydda i fasaden från vägen har apterats till restaurang i mera folklig stil. Både inne . och på verandorna serveras smörgåsar i och varmmat och man får även nubben om så önskas. Och det önskas nog nästan för jämnan. Punschen är däremot, som känt, reserverad åt huvudrestaurangen.

Mitt framför herrgårdsbyggnaden har anlagts en vacker damm med springbrunnar och ljuseffekter efter mörkrets inbrott. Den begränsas i fonden av en musikestrad med tillbyggnader till vänster av ytterligare en restaurang, Tivolirestaurangen med verandor samt till . höger av kongresshallens ingångsfasad, och ett tillbyggnadsparti, som tillsammans med det nämnda bildar ett artistiskt vackert helt.

Kongresshallen ha vi förut beskrivit. Den är utan tvivel den mest imponerande av utställningsbyggnaderna i betraktande av att den ej består av kulissmaterial utan stabilt sådant Den ger på samma gång ett luftigt och mäktigt intryck och har även visat sig besitta utmärkta akustiska egenskaper.

Längre bort i fil med denna hall finna vi utställningsteatern, som har en , något egendomligare arkitektur, originell men inte ful. Det är en väldig, ”teaterlada, men samtidigt en modern och prydlig sådan. Om dess dimensioner får man ett begrepp, då man får veta att salongen har 1,100 numrerade platser. Scenöppningen 17 meter, men djupet står icke i proportion till bredden. Det är dock ganska aktningsvärt. Teatern, som genom hafs och slarv i förening med kyla och andra vidrigheter fick en misslyckad start men redan repat sig lack vare ett fint kabaretprogram i avvaktan på vad som komma skall,, har en ganska god scenisk apparat i synnerhet vad ljusattiraljen beträffar. Till den väntade revyn inmonteras ytterligare maskinerier. Den är även försedd med rundhorisont, ehuru ej fullt utförd. Akustiken var man till en början orolig för, men farhågorna ha icke besannats, tvärtom hör man överraskande bra även i den väldiga salongens bortersta hörn.

Teatern bildar fonden till en ny gård flankerad av allehanda nöjesinrättningar, som utgöra ett tivolis attraktioner, framför allt karuseller av allehanda fantastiska fasoner. Därpå följa en kapplöpningsbana för trähästar, skjutbanor även för mausergevär med reducerad måltavla, sa man får full illusion av att skjuta på 200, 300 osv. meters avstånd. Jämte mycket annat som sätter skickligheten och händigheten på prov. vidare komma vi till Lustiga huset med alla dess för stockholmare icke obekanta medel att roa och skrämma publiken. Och än vidare till berg- och dalbanan, som gjorde en oerhört lyckad start: det var en lång kö framför biljettluckan hela kvällarna ända tills det bekanta missödet inträffade. Det blev ju visserligen av relativt oskyldig art, men den stängdes i alla fall tills vidare för ytterligare kontroll skull och har öppnats först i denna vecka. Med vad resultat är i skrivande stund obekant.

Längst bort på nöjesfältet kommer man till en attraktion som är alldeles nyöppnad och därför föremål för göteborgarnas nyfikenhet. Det är lilleputtarnas stad Lillköping, som beskrives så här av en besökare.

Då man träder in genom dess stadsport, mötes först blicken av ett stort rådhus, där en lien borgmästare kommer att döma över samhällets syndare, så öppnar sig ett stort torg, på vilket en cirkusarena finnes anbragt, och i den komma små nätta ponnies att framföras i lilleputtfrihet. Runt torget ligga vidare en servering och en rad butiker, som skötas av småherrskapet, en opera comique, i vilken en liten chansonettsångerska, ett par oerhört starka atleter, och en del andra dvärgar komma att uppträda, en polisstation m.m., och längst upp i backen finnas en rad bostäder samt högst upp kyrkan i den säregna staden. Meningen är att åskådarna, här varje kväll skola få titta på livet i staden med bröllop, polisbråk, nöjesliv och allt vad till modernt ”storstadsliv” hörer.

Dvärgtruppen räknar trettio stycken medlemmar, av vilka den äldste är 66 år och den yngste, en liten gosse på blott 7 kg., 16 år. De äro av tyskt eller österrikiskt ursprung och synas ha ett mycket gott humör samt se rätt nätta och prydliga ut — vilket allt ju är förutsättningar för att ett nöje av detta slag för åskådarna verkligen skall bli ett ”nöje”.

Även en Tanagrateater är under uppförande och torde bli en sevärdhet för dem särskilt, som ej sett en sådan förut.

Detta allt vänster om den breda vackra vägen utmed åsen. D. v. s. vi få Inte glömma den södra folkdansbanan strax intill ingången. Den är förstås livligt frekventerad varenda afton. Mitt emot den och alltså på höger sida om vägen ligger på åsen linbanestationen, som även förr mycket omtalats. Från denna gå oupphörligt två luftbanor över till höjden vid Minneshallen eller närmare bestämt till utlandssvenska avdelningen — alltså en utlandsförbindelse så att säga. På dess wire-lina-väntar man ytterligare en clou så småning­om: den skulle komma att begagnas av tre engelsmän, som redan gjort sig ryktbara genom att på lina gå över Niagara. Om polisen tillåter. I varje fall komma de att visa sina konststycken på en lina som är spänd mellan Kongresshallen och Tivoli restaurangen på nöjesfältet. De komna att traska över dammen där, vilket för dem alltså blir deras svenska Niagara.

Såsom synes har nöjesfältet på utställningen åtskilligt att bjuda på, om än i mångas ögon det icke i samma grad som minnes- och exportutställningarna sätter något rekord.” (Ur: Aftonbladet 17 juni 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta:  Lisebergs Restaurant, 1923.