Göteborgsutställningen 1923

Festdagar på utställningen

”Svenska sångare och amerikanska I matroser ha under söndagsdygnet kryddat den göteborgska anrättning, som i dagligt tal går under benämnin­gen Göteborgsutställningen, och ha även satt sin prägel på staden utom utställningen. Det har varit ett par festdagar mera lysande än många tidi­gare. Den första anmärkningen riktas mot staden: varför inte tända marschallerna i Avenyen när vi ha inte bara svenska sångare och amerikanska matroser som gäster, utan därtill även ett tusen amerikasvenskar gå och beundra vår utställning! Den andra anmärkningen kommer från de olyckliga människor, som utställningsstyrelsen skär över en bank under rubriken säsongkortsinnehavare. Säsongkortsinnehavaren får några gånger under sommaren underkasta sig omaket att lägga en krona till sin avgift. Det är intet att säga om. Låt oss emellertid nu se saken från en annan sida! Säsongkortsinnehavaren är i allmänhet göteborgare, och även fast det är söndag har han lust att intaga sina måltider i hemmet. Han lämnar utställningen för ett par timmar. När han kommer tillbaka, pålägges han åter en extra krona. Detta är en allvarlig sak, hr Adelsohn! Utställningsstyrelsen är i vardagslag en mästare i att ’finna former” för allt, varför inte låta den trägne och om utställningen ömmande säsongkortsinnehavaren få någon sorts polett, som berättigar honom till entré hela dagen?

Lördagsmiddagen var solig. Fåglarna sjöngo i Gröna lund, de svenska sångarnas vita mössor voro ännu nytvättade, och livet var på det stora hela taget värt att leva. Men vad eftermiddagens timmar ledo började ”dagen” allt mera tendera till att bli rekorddag vad tillströmningen beträffar, vilket alltid är obehagligt. Det blev trångt på näringsställena och ingen människa vågade ens tänka på att kunna få se något av gymnastiken på Stora gården. Däremot hade varenda en kommit dit upp, när vid elvatiden på kvällen hr Hammargren tände den \ första tändstickan och den första raketen på berget upp mot fyren. Himlen var svart av regn, vilket dock passade fyrverkeriet . Tydligen blir det bättre och bättre för varje gång!

Den vakne utställningskrönikören gives efter varje söndag stoff i oändlighet men temat är ungefär detsamma.

Den sista söndagen mera än alla andra gör emellertid skäl för att hugfästas. Skada bara att alla utställningstermerna vad det lider börja bli utnötta! Emellertid slogs det rekord inte bara på Idrottsvallen, i lika hög grad också på utställningen. Statens järnvägar slogo också en del rekord i all enkelhet.

Bergslagernas station lär ha haft 15 till 20,000 resande under söndagsdygnet. Spårvägarna hade hela vagnparken ute i trafik i lördags och tjänade 38,670 kr. brutto. Detta är rekord. Hyrverkets åttio bilar och alla utställningsbilarna ha traktat efter livet på hederliga landsbor och dito stadsbor. Dess bättre förgäves.

Söndagsmorgonen var alla andra utställningssöndagar lik. Det hängde tunga, grå molnflak över staden och kom solen fram någon gång var det verkligen endast för några ögonblick. Officerarna på ”North Dakota” hade tydligen gått ut i andra förhoppningar.

Det är pikant med en officer i uniform och vita damasker! Det började redan rätt tidigt på förmiddagen vandra folk in genom grindarna på Götaplatsen.

Middagen kan ingen sann göteborgare skriva om. Han vänder i stället bort huvudet och skäms, säger något fult om de göteborgska väderleksgudarna! Tänk att det skulle börja regna precis klockan ett, när sångarna skulle uppträda. En aning mera hänsyn har man lätt att påräkna!

Kvällen blev däremot underbar. Konstmuséets fasad kan aldrig någonsin bli vackrare än i kvällsrodnaden i. går, intet heller Minneshallen! Anblicken ned över Långa gården skämdes heller inte för sig. Polisen tog emot redan i Lilla gården och dirigerade trafiken till vänster, det har blivit nödvändigt att börja med stränga trafikbestämmelser till och med inom utställningsområdet! Hela vägen upp över Långa gården fick man finna sig i att noggrant följa dessa föreskrifter. Göta livgardes musikkår stod vid trappan ned till Långa gården och ryckte in i teten på den stora sångarparaden, som drog genom människomassorna upp mot Minneshallen. Det blev en extra dekoration, som ingen annan! Endast pensérabatterna lämnades fria och ändå svämmade kören över och ut en bra bit ned mot fontänen.

D:r Alfvén blev applåderad, både när han stod i sin ljusgula rock högst på podiet, och när han sedermera la de av rocken och uppträdde i frack som dirigent för — hur många sångare?

”Hell dig älskade Nord” slog det ut över utställningen. Karlfeldts lilla ”Spelemansvisa”, ”Sveriges flagga” och till sist ”Hör oss, Svea” fullbordade programmet. Aldrig någonsin ville applådernas åskor lägga sig. D:r Alfvén bars högt över åskådareskarorna in på huvudrestaurangen och i oändlighet tonade det från terrasserna upp mot Minneshallen ’Vår sångarhyllning tag”.

I mitteltrappan mot Minneshallen stannade norrlänningarna kvar. Och så underbart som ”Norrland” sjöngs i går kväll, med sådan känsla och sådan kraft, får säkert inte på länge vare sig norrlänningar eller göteborgare höra den.

Det blev vitmössornas kväll på utställningen. På samma gång en fosterländsk afton! Direktör Trobäcks musikanter spelade de fosterländska melodierna för amerikaner i hornbrillor och bredbyxade matrosen från amerikanska slagskeppet. De svenska sångarna gingo omkring och nynnade med.

I Avenyen skockade sig bilarna som aldrig förr. Under de lummiga träden gingo amerikanska matroser och svenska flickor. Det var en vacker kväll. Det regnade nämligen inte.

Utan glasögon” (Ur: Göteborgs Aftonblad 2 juli 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Svenska sångarförbundet. Sångare vid Minneshallen.